A bit of the old ultra-violence

”Jag har två söner, Frank och Leo. De är 10 och 11 år gamla. I höstas, när en ny upplaga av Call of Duty släpptes ville de inget hellre än att få köpa spelet (’Alla andra får…’ och så vidare.)

Jag ville reda ut det här en gång för alla, så jag gjorde en deal med dem: om de följde med mig till ett ställe där det varit krig så skulle de få se hur krig och våld påverkar människor på riktigt.

Vi reste till Israel och Palestina.

[…]

När vi kom hem ville inte Frank och Leo spela Call of Duty längre. De hade sett och skrapat på ytan av krigets verkliga baksida.”

Det skrev Carl-Magnus Helgegren i en debattartikel på SVTs hemsida. Han diskuterade det problematiska med att spel normaliserar våld och helt misslyckas med att faktiskt skildra hur hemskt krig är. Han påpekar dessutom problematiken med att stereotypt framställa araber som skurkar och att spelindustrin faktiskt ger pengar till vapenindustrin för att få använda deras vapenmodeller.

Min första reaktion var att sucka. ”Spel är livsfarligt, yadah-yadah”. Och i kommentarerna reagerade de flesta på samma sätt som jag. Genom att direkt avfärda texten som ännu en i raden av alarmistiskt skitsnack.

Men sen tänkte jag efter en gång till och läste texten lite mer noggrant.

Visst, den är kanske lite väl dramatiskt till och från och förslaget att alla päron ska plocka med sig ungarna till mellanöstern är kanske inte det mest genomtänkta. Men det finns också en stor poäng i det han skriver. Mycket av det han säger har han absolut rätt i. Det finns en problematik med våld i spel.

Spel är inte ”bara spel”. Det är en tanke vi på Svampriket i alla fall värnar om. Spel är ett kulturuttryck och spel spelar roll. Men vill man att spel ska tas på allvar måste man också ta spelen på allvar. Och det inbegriper att inse att spel påverkar människor. Sexism, rasism, homo- och transfobi. Men också våld.

Men det här vet ni redan om. För ni läste väl vår gästkrönika häromveckan?

Anledningen att jag skriver den här texten är inte att fortsätta tjata. Utan att lägga till ett litet ”obs” i slutet. För visst måste vi sluta skydda spelen förbehållslöst varje gång kritik lyfts. Men det gäller att skilja på kritik och kritik.

När jag intervjuade Ken Olofsson, efter hans sköna tv-framträdande där han skyllde våld på en fotbollsläktare på tv-spel, kom precis den kritiken som vi nu skriver om. ”Spelare kan inte ta kritik mot våld i spel.” Och uppenbarligen håller vi ju med om att det i många fall är sant. Men det var inte riktigt ett argument som gick att applicera i just det fallet.

För Ken Olofssons kritik skulle inte tas på allvar. Den skulle skjutas ned direkt. Inte för att man inte får kritisera våld i spel, utan för att man måste göra det med ett visst mått av förståelse i frågan. Att kunna ta kritik innebär inte att ta all jävla kritik, oavsett hur dum den är.

Det finns en anledning till att vi spelare direkt avfärdar även vettig kritik. Och det är för att vi hört den dumma kritiken allt för ofta.

Konservative knäppgöken radioprataren Glenn Beck satt tidigare i år i sitt program och pratade om hur hemskt och konstigt det var att man i USA efter dödsskjutningar alltid har ”the gun talk” men aldrig diskuterar tv-spelen. Den omvärldsbeskrivningen är så uppåt väggarna att jag inte ens vet var jag ska börja. Resten av hans utläggning är inte mycket bättre, men själv var det den här delen jag reagerade på mest. För kritiken mot tv-spelen hörs varenda jäkla gång något händer. Det finns politiker i USA som på riktigt sagt ”Guns don’t kill people, video games do”.

Inte konstigt att man blir lite stingslig när ämnet kommer på tal. Det är en ganska naturlig reaktion att sticka iväg åt helt andra hållet och säga att våld i spel aldrig någonsin kan vara något dåligt. Antingen går man bananas åt ena eller andra hållet, att chilla däremellan är oball som fan.

Båda sidor måste lära sig att lämna sina ytterligheter. För en gynnsam diskussion om spelvåld räcker det inte att spelare slutar ignorera kritiken, kritiken måste dessutom bli bättre och smartare. Den måste sluta referera till dåliga studier och gamla gubbars magkänsla.

Det krävs både människor som lyssnar på kritiken och kritik värd att lyssna på.