”Jag har två söner, Frank och Leo. De är 10 och 11 år gamla. I höstas, när en ny upplaga av Call of Duty släpptes ville de inget hellre än att få köpa spelet (’Alla andra får…’ och så vidare.)
Jag ville reda ut det här en gång för alla, så jag gjorde en deal med dem: om de följde med mig till ett ställe där det varit krig så skulle de få se hur krig och våld påverkar människor på riktigt.
Vi reste till Israel och Palestina.
[…]
När vi kom hem ville inte Frank och Leo spela Call of Duty längre. De hade sett och skrapat på ytan av krigets verkliga baksida.”
Det skrev Carl-Magnus Helgegren i en debattartikel på SVTs hemsida. Han diskuterade det problematiska med att spel normaliserar våld och helt misslyckas med att faktiskt skildra hur hemskt krig är. Han påpekar dessutom problematiken med att stereotypt framställa araber som skurkar och att spelindustrin faktiskt ger pengar till vapenindustrin för att få använda deras vapenmodeller.
Min första reaktion var att sucka. ”Spel är livsfarligt, yadah-yadah”. Och i kommentarerna reagerade de flesta på samma sätt som jag. Genom att direkt avfärda texten som ännu en i raden av alarmistiskt skitsnack.
Men sen tänkte jag efter en gång till och läste texten lite mer noggrant.
Kick it!
Visst, den är kanske lite väl dramatiskt till och från och förslaget att alla päron ska plocka med sig ungarna till mellanöstern är kanske inte det mest genomtänkta. Men det finns också en stor poäng i det han skriver. Mycket av det han säger har han absolut rätt i. Det finns en problematik med våld i spel.
Spel är inte ”bara spel”. Det är en tanke vi på Svampriket i alla fall värnar om. Spel är ett kulturuttryck och spel spelar roll. Men vill man att spel ska tas på allvar måste man också ta spelen på allvar. Och det inbegriper att inse att spel påverkar människor. Sexism, rasism, homo- och transfobi. Men också våld.
Men det här vet ni redan om. För ni läste väl vår gästkrönika häromveckan?
Anledningen att jag skriver den här texten är inte att fortsätta tjata. Utan att lägga till ett litet ”obs” i slutet. För visst måste vi sluta skydda spelen förbehållslöst varje gång kritik lyfts. Men det gäller att skilja på kritik och kritik.
För Ken Olofssons kritik skulle inte tas på allvar. Den skulle skjutas ned direkt. Inte för att man inte får kritisera våld i spel, utan för att man måste göra det med ett visst mått av förståelse i frågan. Att kunna ta kritik innebär inte att ta all jävla kritik, oavsett hur dum den är.
Det finns en anledning till att vi spelare direkt avfärdar även vettig kritik. Och det är för att vi hört den dumma kritiken allt för ofta.
Tv-spel dödar 40 tusen miljarder människor varje år
Konservative knäppgöken radioprataren Glenn Beck satt tidigare i år i sitt program och pratade om hur hemskt och konstigt det var att man i USA efter dödsskjutningar alltid har ”the gun talk” men aldrig diskuterar tv-spelen. Den omvärldsbeskrivningen är så uppåt väggarna att jag inte ens vet var jag ska börja. Resten av hans utläggning är inte mycket bättre, men själv var det den här delen jag reagerade på mest. För kritiken mot tv-spelen hörs varenda jäkla gång något händer. Det finns politiker i USA som på riktigt sagt ”Guns don’t kill people, video games do”.
Inte konstigt att man blir lite stingslig när ämnet kommer på tal. Det är en ganska naturlig reaktion att sticka iväg åt helt andra hållet och säga att våld i spel aldrig någonsin kan vara något dåligt. Antingen går man bananas åt ena eller andra hållet, att chilla däremellan är oball som fan.
Båda sidor måste lära sig att lämna sina ytterligheter. För en gynnsam diskussion om spelvåld räcker det inte att spelare slutar ignorera kritiken, kritiken måste dessutom bli bättre och smartare. Den måste sluta referera till dåliga studier och gamla gubbars magkänsla.
Det krävs både människor som lyssnar på kritiken och kritik värd att lyssna på.
Jag ser egentligen inte själva skjutandet som det farliga med spel – mitt inne i skjutandet är det ett spelmoment (för mig iaf), inte en aktiv handling där man tar livet av en annan människa (på samma sätt som jag tycker mig ha förstått att det är i verkliga eldstrider), något som också framhållits i nån studie jag för tillfället inte kan dra fram ur fickan. Däremot tycker jag det är känsligare hur människor och handlingar framställs. Till exempel skulle jag vara mindre orolig över att låta minderårigt barn spela fantasy/sci fi där man slåss mot monster och robotar än verklighetsbaserade shooters där det är tydligt att man själv är den gode (oftast vite) amerikanske soldaten som dödar de onda [insert valfritt nationalitet i Mellanöstern). Alltså att den bilden normaliseras.
Hm. Rubriken på mitt svar skulle kunna vara ”Jag håller med dig, Linus. Nu måste jag få säga det med mina egna ord.” Ber om ursäkt för det… (och låter narcissistiskt svaret stå kvar.)
Du håller med mig och jag håller med dig! Hade planer på att gå in mer på det du skrev om hur människor och handlingar framställs, men det föll bort. Jag tror inte att spel gör människor våldsammare eller driver dem till våldsamma handlingar, men hur våld porträtteras ska fortfarande diskuteras.
🙂
Håller med dig fullständigt Linus! Det är lustigt hur vi så gärna vill att spel ska vara något mer än en tramsig lek, helst ska det vara konst, men så fort det förekommer en antydan till kritik blir vi skogstokiga. Kulturyttringar granskas och kritiseras och jag uppskattade verkligen Helgegrens debattartikel. Ett medvetandegörande som både bransch och konsumenter skulle kunnat må bra av om vi inte hade ryggmärgshatat varenda människa som får för sig att tycka att ”spel är visserligen fantastiska men sexism? Stereotyper? Idiotiska berättelser? …” exempelvis.
Några tankar om Johanna Nylanders svar? Bra skrivet annars.
Hade inte läst det innan, men letade upp det nu. Fantastiskt svar. Håller med henne fullständigt.
Jag håller inte med om att Nylanders svar skulle vara bra. Det är som vanligt ett sätt för en lobbygrupp (ordföranden Christofer Sundberg i styrelsen för Avalanche…) att vrida debatten till att handla om ngt annat utan att adressera det verkliga problemet. Värt är väl även att lyssna på Nylanders svar i Studio Ett där hon bla framhåller att det är säkrare att spela dataspel än att leka i skogen för där kan man skada sig på pinnar och snaror (vad är det?)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5932135
Annars intressant inlägg, bra att du orkade läsa och inte bara avfärdade. /c-m.
We need more of the old in and out.