Det har under flera dagar pågått en kontrovers kring sajter som Kotaku och Rock, Paper, Shotgun. Men främst kring en spelutvecklare vid namn Zoe Quinn. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag tycker hennes namn redan nämnts för ofta, och jag tror det mest har att göra med att folk som inte gillar feminism inom tv-spel vill ha något att peka på när de ska kritisera ”social justice warriors”. Att Zoe Quinn fått huvudrollen i det här dramat förundrar mig, då hon och hennes agerande som person är irrelevant för konversationen vi borde ha efter den här incidenten — en konversation som inte kretsar kring hennes sexliv och som inte utvecklas till ett antifeministiskt tåg av slut-shaming.
Det har varit för mycket snack om kvinnor, sexism och dubbelmoral och för lite snack om den lite större bilden som inte har något att göra med vad en kvinna skrev på Twitter en gång – relationen mellan de som kritiserar spel på stora plattformar, och de som utvecklar spel. Oavsett deras kön. Jag vet att sex är saftigt, men det här borde handla om mer än bara det. Det här handlar inte om henne, utan om spelpressen — oavsett om de varit involverade i just den här skandalen eller inte. Hur kontroversen uppstod och vilka som varit inblandade i just det här fallet har blivit en distraktion från kärnfrågan. Att spendera så mycket tid på att skoningslöst angripa en privatperson är att missa poängen med vad som hände. Ansvaret låg hos journalisterna, inte hos någon annan.
Så låt oss fokusera på det enda som spelar någon roll här:
Det här är ett ämne som jag själv inte är helt säker på var jag står. Visst går det att vara kompis med utvecklaren av ett spel och samtidigt göra en rättvis täckning av sagt spel. Visst har David Jaffe och Tim Schafer fått sina spel sågade av sajter där han känner skribenterna och har tagit ett par öl med dem privat som de sköna snubbar de är. Men hur ska skribenten veta vare sig hen är opartisk eller inte när de har den relationen till upphovsmannen? Och hur ska läsaren veta det, och kunna lita på att täckningen är opartisk? Hur ska vi ställa oss inför att spelkritiker hjälper att finansiera spel som deras plattformar sedan täcker och recenserar? Borde jag som skänkt pengar till finansieringen av Broken Age helt enkelt avstå från att täcka spelet alls?
Runt 2010 skedde en boom av spelbloggar i Sverige. Plötsligt var det svenska spelinternet fullt av dessa hobbyentusiaster som skrev om spel inför en publik av väsentlig storlek. För ett par år sedan började många av dem – mer eller mindre högprofilerade – jobba hos olika spelföretag. Spelföretag vars spel de i många fall tidigare hade täckt. Jag vet att många spelskribenter än idag trånar efter positioner hos utvecklare och utgivare, och skulle tacka ja till jobb om erbjudna chansen. Det här behöver inte vara ett problem, men vi har samtidigt sett hur det blivit ett problem inom andra områden. Hur högt uppsatta inom reglerande myndigheter gång på gång går vidare till välbetalda jobb inom industrin de var menade att reglera.
Hur påverkar det någons kritik mot en utgivare om personen samtidigt önskar jobba där? Behövs en diskussion om det, utan att det dras ner av fingerpekningar, uppfattade anklagelser och defensiva ilskereflexer? Vilken relation vill vi att de som täcker spelen ska ha med de som gör spelen?
Det finns så mycket som man kan vara kritisk mot när det kommer till spelmedia och -kritik, att valet av Zoegate på hela taget är väldigt underligt. För det finns egentligen inget Zoegate. Det är bara fluff. Nathan Grayson har inte täckt Depression Quest i någon större utsträckning (och definitivt inte recenserat det) på vare sig RPS eller Kotaku, och till och med ex-pojkvännen påpekar i den initiala bloggserien att det inte finns en chans att Quinn hade blivit anställd vid spelstudion i fråga om hon inte varit kvalificerad för jobbet.
Ändå skriker internet som om det inte fanns någon morgondag, och som om det rimliga under sin sista dag på jorden vore att gorma konspirationsteorier.
Är personligen övertygad att detta beror på att hon är kvinna, framgångsrik, kaxig och feminist. De bara pallar inte. De är så jävla inskränkta att de tror på sina egna tendentiösa och osammanhängande bevis.
Japp, en kvinna kan bara kritiseras för att hon är en kvinna, för kvinnor har som bekant inga andra egenskaper än sitt kön…
Allt är svart och vitt.
För att någon idiot doxxade henne är alla personer som är kritiska mot henne medhjälpare och kvinnohatare.
Vad jag menar är att det aldrig under några som helst omständigheter hade blivit samma liv om Zoe hetat Zeke. Den sexuella karaktären på hånen och angreppen hade aldrig hänt och diskussionen vi har nu hade varit först och främst mindre i skala men också lugnare och på samma nivå som Tommys artikel ovan. Att situationen är som den är nu beror på en och en sak endast: Misogyn gamerkultur bland unga män med hävdelsebehov som de rättfärdigar genom regurgitering av pressetik och andra svepskäl.
Jag tycker precis som Tommy att vi ska diskutera kärnfrågan. Zoe ska efter all skit hon utsatts för lämnas därhän.
”Jag tycker precis som Tommy att vi ska diskutera kärnfrågan. Zoe ska efter all skit hon utsatts för lämnas därhän.”
Zoe ska inte kritiseras mer för några få idioter gick för långt alltså?
Kärnfrågan vad gäller Zoe Quinn är att hon antagligen har det namn hon har som spelskapare för att hon har utnyttjat folk, inte för att hon har motsvarande talang, det är intressant att veta om man funderar på att stödja hennes spel.
http://kotaku.com/in-recent-days-ive-been-asked-several-times-about-a-pos-1624707346
Enligt artikeln från kotaku’s editor Stephen Totilo så skrev Nathan sin ända artikel på kotaku om Zoe den 31 mars, kort där efter i början på april inledde dom ett romantiskt förhållande.
Att en av världen största spelsidor skriver om dig och nämner ditt spel är värt något även om det inte är en recension, om du inte förstår att den publiciteten är värdefull är du galen.
Att inleda ett förhållande med någon dagar efter du har givit den personen publicitet gör det väldigt svårt att inte ifrågasätta det hela..
Nu är det ju ytterst få som överhuvudtaget ”ifrågasatt” det hela.
Folk har gått fullständigt bananas-bortom alla gränser-batshit-crazy i sina försök att ödelägga hennes, hennes familjs och till och med hennes vänners och andra spelutvecklares liv.
Det handlar inte om att det inte står i proportion, det är inte spelarnas plats att agera någon sorts anonyma vigilantes på nätet och i tusental likt svultna vargar kasta sig över enskilda personer på detta sätt. Om en person på Kotaku agerat tveksamt ur ett pressetiskt perspektiv är det något för redaktionen att ta tag i, och den kritik som ska riktas ska riktas mot Kotakus redaktion och ansvariga utgivare, ingen annanstan.
Det enda du bidrar till, om och om igen, är att släta över vad som faktiskt skett och agera apologet åt internets och spelkulturens allra vidrigaste sida.
Jag har inte attackerat Zoe, jag tycker inte det är bra att folk har hotat henne med våld, jag tycker inte att det är bra att hon blir trakasserad, jag tycker det är förkastligt.
Men till skillnad från dig tycker jag inte att det gör henne immun mot kritik. Hon har utnyttjat och blivit utnyttjad av den nepotism som finns inom spelmedia och spelindustrin, hon har haft romantiska relationer med folk som har haft direkt påverkan på hennes karriär. Inblandade/deras vänner har försökt tysta ner det hela genom att få poster om det borttagna och Youtube-klipp nedtagna med hjälp av falska copyright-claims.
Hon valde själv att blanda sitt privatliv med sin yrkesroll, vilket gör det relevant att diskutera.
Spelmedia hade inte gjort något hellre än att sopa det här under mattan och låtsats som om inget hade hänt.
”Och hur ska läsaren veta det, och kunna lita på att täckningen är opartisk? Hur ska vi ställa oss inför att spelkritiker hjälper att finansiera spel som deras plattformar sedan täcker och recenserar? Borde jag som skänkt pengar till finansieringen av Broken Age helt enkelt avstå från att täcka spelet alls?”
Känns ganska självklart att en bör vara ärlig med relationen mellan sig och spelskaparen. Tycker dock sånt här brukar märkas tydligt i texterna ändå.
Kompis, okej, men skulle dra en gräns vid mer intima relationer eller släktingar. Är mycket svårt att inte vara lite snällare än vanligt för att stå i god dager vilket de flesta nog sätter före sina åsikter om tv-spel.
”Hur påverkar det någons kritik mot en utgivare om personen samtidigt önskar jobba där?”
Självklart negativt för läsaren, tänkte jag själv men det är ju många som är lika måna eller mer om att följa strömmen som att tillfredsställa sin egen smak. Det är ju skönt att dras med i hype och överdrivna hyllningar även om man vet med sig att ett spel kanske inte förtjänar det, bara för att känna någon slags tillhörighet och att man ’är på rätt ställe’. Knepig fråga beroende på perspektivet tycker jag.
Relevant video:
Hype är en av anledningarna till varför vi sällan sysslar med förhandstittar eller recensioner av spel i t ex beta- eller early accesstadiet. Vi fokuserar på färdiga produkter. Visst har vi då och då lite pepphörna i podden, men då är det högst personligt och inte att ”det här borde ALLA vara pepp på”. 🙂
Jag tycker inte det är fel att t.ex streama/recensera när man som kritiker spelar alphas/betas som allmänheten kan få tillgång till genom att betala. Då får tittarna själva se och bedöma, och utvecklarna kan inte komma och påstå att det är ”osjysst” av kritikerna att släppa sånt material om dom ändå tillgängliggör det på marknaden (Day Z, Wasteland 2, etc). Som tur är har jag faktiskt inte hört om något sådant fall.
Det stora problemet – om vi bortser från den misogyna biten, vilket man inte ska men det är ju trots allt ett separat problem – är att spelmediebranschen är otroligt omogen. Väldigt krasst sagt så är ju problemet att den drivs främst av överentusiastiska nördar/fans. IGN tycker jag personligen är absolut värst med deras ”10 reasons why to get excited about….”-artiklar. Seriöst, googla ”10 reasons why you should get excited IGN”, det är på gränsen till pinsamt. Tänk om andra branschjournalister betedde sig likadant… ”10 reasons why you should get excited about the Volvo XC90”, ”10 reasons why you should get excited about the SSAB/Rautaruukki merger”….
Som det nämns i video gynnas enbart utvecklarna av den här attityden, när det är konsumenterna som pressen ska agera för. Sen är ju självklart spelmediebranschen fortfarande ung och har inte riktigt kunnat hantera influxet från aktörer på sociala medier som har hjärtat på rätt plats men inte riktigt besitter den professionella integriteten/etiken som krävs (nu snackar jag alltså inte om spelprofiler som ex PewdiePie osv som inte alls utger sig själva att vara någon typ av journalist eller kritiker). Men branschen kommer inte ändra på sig så länge inte konsumenterna säger ifrån. Därför är det bra när konsumenterna reagerar vi sådana fall som med denna Zoe.
Sedan att de gör det på det sätt dom har gjort är ju självklart oacceptabelt.
Tycker du har bra poänger och det är absolut ett problem.
Jag tror det är ett ställningstagande däremot av många av oss på Svampriket att vad som har hänt är ett problem på en väldigt tydlig basis:
Anledningen att folk har flippat sin skit så här pass och att det blivit en så stor grej är att Zoe är en kvinna. Det är vad som krävdes för att hatet, de höga rösterna och det högtravande bättre vetandet skulle få sådan fart. Manliga spelutvecklare och kritiker har gått och hållt om varandra väldigt länge utan att det görs något nämnvärt väsen om det. Det är när det är en kvinna och hennes sexualitet som blandas in som fedoramaffian går fullständigt bananas.
Och jag tror att detta är vad många av oss stör sig på. Stör sig på MER än de möjligt korrumperade förhållandena i vår unga bransch. För så här får det inte gå till. Det är ren skär misogyni som är det som syns mest i hela den här debatten. Förmågan att se förbi vad som har hänt är filtret vi kallar manligt privilegium.
’fedoramaffian’
Nej, ta av dig foliehatten.
http://nastythingssaidabout.wordpress.com/2014/08/26/the-terrible-misogyny-in-the-games-industry/
Vill så klart poängtera att ALLA är ”nördar”. Även SvDs Jonas Fröberg är en total jävla bilnörd. Men de flesta ”nördjournalister” inom övrig branschpress kan bibehålla en professionell attityd och kan särskilja mellan ”professionell subjektivitet” och nördentusiasm på ett sätt som tyvärr inte spelmediebranschen kan.