Det har under flera dagar pĂ„gĂ„tt en kontrovers kring sajter som Kotaku och Rock, Paper, Shotgun. Men frĂ€mst kring en spelutvecklare vid namn Zoe Quinn. Jag tĂ€nker inte gĂ„ in pĂ„ detaljer eftersom jag tycker hennes namn redan nĂ€mnts för ofta, och jag tror det mest har att göra med att folk som inte gillar feminism inom tv-spel vill ha nĂ„got att peka pĂ„ nĂ€r de ska kritisera ”social justice warriors”. Att Zoe Quinn fĂ„tt huvudrollen i det hĂ€r dramat förundrar mig, dĂ„ hon och hennes agerande som person Ă€r irrelevant för konversationen vi borde ha efter den hĂ€r incidenten — en konversation som inte kretsar kring hennes sexliv och som inte utvecklas till ett antifeministiskt tĂ„g av slut-shaming.

Det har varit för mycket snack om kvinnor, sexism och dubbelmoral och för lite snack om den lite större bilden som inte har nĂ„got att göra med vad en kvinna skrev pĂ„ Twitter en gĂ„ng – relationen mellan de som kritiserar spel pĂ„ stora plattformar, och de som utvecklar spel. Oavsett deras kön. Jag vet att sex Ă€r saftigt, men det hĂ€r borde handla om mer Ă€n bara det. Det hĂ€r handlar inte om henne, utan om spelpressen — oavsett om de varit involverade i just den hĂ€r skandalen eller inte. Hur kontroversen uppstod och vilka som varit inblandade i just det hĂ€r fallet har blivit en distraktion frĂ„n kĂ€rnfrĂ„gan. Att spendera sĂ„ mycket tid pĂ„ att skoningslöst angripa en privatperson Ă€r att missa poĂ€ngen med vad som hĂ€nde. Ansvaret lĂ„g hos journalisterna, inte hos nĂ„gon annan.

SÄ lÄt oss fokusera pÄ det enda som spelar nÄgon roll hÀr:

Det hÀr Àr ett Àmne som jag sjÀlv inte Àr helt sÀker pÄ var jag stÄr. Visst gÄr det att vara kompis med utvecklaren av ett spel och samtidigt göra en rÀttvis tÀckning av sagt spel. Visst har David Jaffe och Tim Schafer fÄtt sina spel sÄgade av sajter dÀr han kÀnner skribenterna och har tagit ett par öl med dem privat som de sköna snubbar de Àr. Men hur ska skribenten veta vare sig hen Àr opartisk eller inte nÀr de har den relationen till upphovsmannen? Och hur ska lÀsaren veta det, och kunna lita pÄ att tÀckningen Àr opartisk? Hur ska vi stÀlla oss inför att spelkritiker hjÀlper att finansiera spel som deras plattformar sedan tÀcker och recenserar? Borde jag som skÀnkt pengar till finansieringen av Broken Age helt enkelt avstÄ frÄn att tÀcka spelet alls?

Runt 2010 skedde en boom av spelbloggar i Sverige
Jag vet inte om spelutvecklare och speljournalister alltid varit kompisar med varandra. Och jag vet inte vilka som behöver hÄlla upp till vilken standard. Spelmedia Àr dÄliga pÄ att skilja journalister frÄn outbildade hobbyskribenter, samtidigt som bloggar och sajter ocksÄ blir mer lika varandra. Kommer man undan om man Àr hobbyskribent och inte betald journalist? Gör vi spelmedia en oförtjÀnst om vi hÄller journalister och entusiaster till samma standard, som om de Àr likvÀrdiga? Spelar det ens nÄgon roll för lÀsarna vilka som Àr hobbyentusiaster och vilka som utger sig för att bedriva journalistik? Det Àr oundvikligt att lÀra kÀnna varandra i en skribent- och utgivarrelation, men det mÄste ÀndÄ kunna finnas en grÀns som hÄller det professionellt.

Runt 2010 skedde en boom av spelbloggar i Sverige. Plötsligt var det svenska spelinternet fullt av dessa hobbyentusiaster som skrev om spel inför en publik av vĂ€sentlig storlek. För ett par Ă„r sedan började mĂ„nga av dem – mer eller mindre högprofilerade – jobba hos olika spelföretag. Spelföretag vars spel de i mĂ„nga fall tidigare hade tĂ€ckt. Jag vet att mĂ„nga spelskribenter Ă€n idag trĂ„nar efter positioner hos utvecklare och utgivare, och skulle tacka ja till jobb om erbjudna chansen. Det hĂ€r behöver inte vara ett problem, men vi har samtidigt sett hur det blivit ett problem inom andra omrĂ„den. Hur högt uppsatta inom reglerande myndigheter gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng gĂ„r vidare till vĂ€lbetalda jobb inom industrin de var menade att reglera.

Hur pÄverkar det nÄgons kritik mot en utgivare om personen samtidigt önskar jobba dÀr? Behövs en diskussion om det, utan att det dras ner av fingerpekningar, uppfattade anklagelser och defensiva ilskereflexer? Vilken relation vill vi att de som tÀcker spelen ska ha med de som gör spelen?