Det är inte likt mig att skriva i affekt. När något händer som jag reagerar starkt på försöker jag ta ett steg tillbaka, analysera situationen och tänka mig för. Men inte den här gången, för nu är jag fan riktigt jävla förbannad. Vad den här texten handlar om är något som pågått länge, som händer varje minut, varje dag i spelbranschen. Det som hänt de senaste dagarna är bara det som fått bägaren att rinna över för mig. För ni ska inte tro att det här är isolerade händelser.

Zoe Quinn är troligen mest känd för spelet Depression Quest. Eller var. Nu är hon mest känd för att ha hängts ut, bespottats, mordhotats och gud vet vad. Det började med att Quinns ex-pojkvän la upp ett långt meddelande på 4chan, mer känt som internets rövhål, med uppgifter om att hon skulle ha varit otrogen mot honom med flera olika män från såväl spelmedia som spelbranschen. Michael Gill har skrivit både långt och bra om hela historien på Nöjesguiden. (RÄTTELSE: Ex-pojkvännen la inte upp meddelandet på 4chan, utan på sin blogg. Det tog ett par dagar innan 4chan snappade upp det. Korrtack till Tommy Alexander.)

Det går inte ens att föreställa sig hur mycket lidande det hela har åsamkat Quinn.

Internets mörkare delar, med 4chan i spetsen, brydde sig inte om att kontrollera om påståendena ens var sanna innan de startade en smutskastningskampanj mot Quinn som är något av det vidrigaste jag någonsin bevittnat. Det hela gick så långt att Quinn anklagas för att ha doxxat (när en persons personliga uppgifter läggs ut för allmän beskådan) sig själv för att vinna sympatier. Internetmobben krävde bevis på att det inte var hon själv som lagt ut uppgifterna, precis som de krävde bevis på att de påstådda anklagelserna om otrohet var riktiga (OBS: Ironi). Det går inte ens att föreställa sig hur mycket lidande det hela har åsamkat Quinn.

Men alla på nätet är inte rövhattar som tycker att yttrandefrihet är en giltig anledning att hoppa på, smutskasta och i vissa fall även mordhota en annan människa. Det var många som sa ifrån. En av dem var Phil Fish, som vi det här laget är minst lika känd för sitt temperament som för indiepärlan Fez. Under åren har han trampat åtskilliga försvarare av rätten att vara rövhål på tårna. När han, sin vana trogen inte särskilt taktfullt, ställde sig bakom Quinn och sa ifrån var det den berömda droppen för nätsluskarna. Fish fick åtnjuta ungefär samma behandling som Quinn och blev, med brist på ett bättre ord, fetdoxxad. Hela hans liv kablades ut av illasinnade hackare och i dokumentet som låg uppe ett tag fanns såväl lösenord till allt mellan himmel och jord som nuvarande och tidigare hemadresser, telefonnummer och bankkontonummer. Hackarna tog över hans företag Polytrons twitterkonto för att sprida så mycket skit om Fish de bara kunde. I dokumentet, som lyckligtvis kunde tas ner efter ett tag, skrev hackarna anledningen till attacken. Att han är en ”SJW feminist”.

SJW, social justice warrior, och white knights är skällsord som på nätet ofta ges åt dem som rövhattarna inte gillar som feminister, antirasister och folk med lite vanligt jävla sunt förnuft. Rövhattarna är av samma skrot och korn som de som slåss för sin rätt att använda n-ordet för att det också kan vara en färg eller vill förbjuda ordet hen för att det kan förväxlas med en brittisk fågel.

AlfonsMan kan fråga sig varför dessa människor är så arga, så kränkta och ständigt måste utrota det de inte gillar. Troligen handlar det om rädsla. Rädsla för att deras priviligerade positioner blir mindre och mindre framträdande när resten av samhället blir mer och mer tolerant. Rädsla för att någon ska avslöja vilka rövhattar de är för allmänheten. Likt illusionister kränker och smutskastar de folk med ena handen för att dra uppmärksamheten bort från osäkerheten de håller krampaktigt i den andra.

Efter hela den här karusellen, som bara är den senaste i en aldrig sinande ström, har dock många höjt sina röster. Många kräver ett slut på rövhatteriet på nätet. Ett slut på näthatet. Ett slut på hot om våldtäkt och mord för något som är högst personligt och ingen annan har något som helst med att göra. Vi som helst av allt vill se ett vänligt internet och en spelbransch som jobbar tillsammans för att göra det till en inbjudande miljö är så många fler än hatarna, trollen och rövhattarna. Men det är viktigt att vi, så fort någon beter sig som en jävla idiot, sätter ner foten och säger att nej, nu får det fan vara nog. Så hädanefter gör vi det, okej? Annars kan vi lika gärna bara stänga ner hela jävla internet.

Om du vill se exempel på den ”goda sidan” av spelbranschen kan du kolla in tidigare nämnda Michael Gills insamling av svenska spelutvecklares hälsningar till Zoe Quinn och Phil Fish här.