Destiny utgör en ovanlig oxymoron inom spelsfären. Alla, kritiker och gamers överlag, tycker det är dåligt men kan ändå inte sluta spela. Faktum är att spelet dessutom ställer ett av mina personliga ställningstaganden på huvudet.

I våras var jag mer än lovligt förbannad på att folk inte kunde sluta prata om spel som ett flöde av tekniska processer och effekter. Att älta grafiska specifikationer och kontroll i fyra sidor är som att bedöma en vacker solnedgång med en ljusmätare. Sitt där då som en flottig, källarboende Dr. Manhattan och dissekera en kulturell upplevelse efter vetenskapliga termer då om du vill. För mig är berättelsen och upplevelsen något jag tänker premiera aggressivt resten av året.

Där skiter det sig för Destiny på en gång. På ytan är storyn kanske det lökigaste och enformigaste jag vart med om sedan Sierras Gunman Chronicles för 14 år sedan. Åk nånstans, tryck på en grej, lyssna på Peter Dinklage usla drönande leverans och skjut ihjäl tre vågor av fiender. Herregud så uselt.

skyboxMen så tittar jag på grafiken. Destiny har som jag tidigare sagt de absolut vackraste horisonterna och himmelsmotiven jag sett. Bungie har lyckats tillföra en känsla av enormitet till förhållandevis små banor på ett sätt sällan skådat. Dessutom är ljussättningen sådär kall och murrig på samma gång utan att ha den här billiga orangeblåa Michael Bay-känslan över sig. Sist men inte minst så är karaktärsmodellerna det mest välproducerade sedan Mass Effect och ger mig ännu större Barbie-effekt när jag får testa olika rustningsdelar och shaders på min Titan. (Ni vet väl att min GTA-upplevelse består till ca 40% av att byta kläder och stylea karaktärerna?)

Och så tänker jag på kontrollen. Hur otroligt väl Destiny svarar på DualShock 4:an och översätter det till riktigt härliga actionsekvenser, hur uselt regisserade de än må vara. Och hur menyerna känns, hur fantastiskt spelet låter i både effekter och musik samtidigt som jag kan spela med nästan alla mina vänner på PSN.

Destiny hånar mitt engagemang för storytelling
Jag vill ju egentligen pissa på Destiny för att det inte levererar över huvud taget när det kommer till story. Men den här konspirationsteorin som Tobbe nämner i sin krönika från igår raderar alena den viljan. Tänk om VI är The Darkness? Om Bungie sakta skulle rulla upp den Shyamalan-twisten och öppna spelet som en blomma av berättarteknisk awesomeness skulle det vara en av spelhistoriens bästa trollningar.
F8PF-5PNH-JFE8
Destiny hånar mitt engagemang för storytelling när det är så satans attraktivt av helt fel anledningar. Det gör mig förbannad. Och när jag sitter och skriver den här jävla recensionen som jag lovat Anders så känns det som att PS4:an stirrar mig i nacken och kräver att jag spelar. Så att jag inte spelar just nu gör mig också förbannad. Så nu tänker jag rage-äta min middag och sen spela skiten ur det där fantastiska jävla skitspelet. Fan!