Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

Det hela började för lite mer än två veckor sedan. Destiny var äntligen här, och jag kunde inte vara mer uppspelt och sugen på att sjunka ner i MMO-träsket igen. Det var ju trots allt nästan tio år sedan sist. Glad i hågen började jag mina äventyr. Jag träffade Peter Dinklage. Jag fick se fantastiska vyer och besöka intressanta platser. Jag fick ta del av en intressant berättelse och skjuta utomjordingar med hjälp av riktigt tajta kontroller. Jag fick spela tillsammans med den nybildade Svampriket-klanen som sakta men säkert tar över universum.

Jag fick dessutom höra flera stora skådisar göra sina kanske sämsta röstroller någonsin. Jag fick besöka de intressanta platserna så många gånger att jag slutade se dem som något annat än transportsträckor mellan mina mål. Jag fick aldrig riktigt veta särskilt mycket alls av den där intressanta berättelsen.

Men så, för några dagar sedan, gick jag över en gräns. Tror jag i alla fall. Alla som spelar Destiny vet att det är ett oerhört slitgöra att försöka få ihop någon vettig utrustning efter level 20. Du kan spela crucible-match efter crucible-match och klara strike efter strike utan att få någonting annat än några ynka crucible- respektive vanguard-poäng.

Ondskans boning

Ondskans boning.

Det gick ett rykte på nätet. Ett rykte om en plats där man på kort tid kunde plocka hinkvis med blå och lila engrams, som lovade bra utrustning, snabbt. Vissa talade om platsen som det förlovade landet medan andra förbannade vad de tyckte förstörde spelet. Jag var helt enkelt tvungen att kolla upp den omtalade lootgrottan själv.

Jag tog mig till den beryktade grottan och började skjuta. Jag var långt ifrån ensam, och jag hade ganska trevligt i en kvart innan jag bestämde mig för att springa fram och se vad jag lyckats skjuta till mig. En hel drös blå och en lila engram. Sweet, tänkte jag och begav mig till The Tower för att hälsa på tidernas största troll, Cryptarch.

Jag nästan skrek rakt ut av glädje när den där lila oidentiferade bollen visade sig vara ett tungt maskingevär av exotisk klass. Den allra mest sällsynta och kraftfulla klassen av föremål. Hade jag inte begränsats till fyra emotes hade jag sprungit runt The Tower skrikandes, viftandes med vapnet, skjutandes i luften. Så glad var jag. Nu fick jag nöja mig med en liten dans.

AceVenturaMen snart kom den som ett brev på posten. Skammen. Vad hade jag gjort för att förtjäna denna gulmarkerade skatt? Vad andra sliter i veckor för att få hade jag lyckats roffa åt mig på under en kvart, utan någon som helst ansträngning. Jag kände mig smutsig och hemsk. Helst av allt ville jag bara lägga mig i duschen i fosterställning och skrika ut min skam. Istället stängde jag helt sonika av spelet och har inte rört det på flera dagar.

Jag vet att vad jag gjort inte drabbar någon annan än mig själv. Ingen går miste om något för att jag fick det där maskingeväret. Det finns inte en bestämd mängd utrustning av exotisk kvalitet. Ändå känner jag mig smutsig som utnyttjar vad jag tar för givet är en miss av utvecklarna. Det var självklart inte Bungies intention att det skulle gå att farma utrustning så enkelt, och mycket riktigt släpptes igår en liten patch som tog hand om ”problemet”.

Såhär några dagar i efterhand börjar jag känna Destiny-suget igen. Jag kommer definitivt ge mig tillbaka in i spelet för att försöka kvalificera mig för den där raiden som verkar så nedrans tuff. Men loot cave slipper jag som tur är framöver. Det finns andra ställen att farma utrustning som inte kräver att jag utnyttjar utvecklarnas designmissar.

Hur känner du? Är du som jag, som känner att en del av spelets glädje förtas genom att använda sig av sådana knep? Eller tillhör du skaran som anser att utvecklarna får skylla sig själva och att det känns helt okej att stå och skjuta in i den där grottan i tid och otid?