Ursprunget till den här krönikan är att jag läste att min egen ögonsten, Street Fighter, är i hetluften igen. Yoshinori Ono twittrade nyligen att de söker folk att arbeta tillsammans med Capcom och studion Dimps på deras nya fightingspel. Eftersom Dimps är studion som hjälpt skapa Street Fighter IV är det många som drar slutsatsen att det är dags för Street Fighter att möta nästa konsolgeneration. Min första reaktion:
Min andra reaktion är av någon anledning att ställa mig själv frågan:
Vad är det som gör det så självklart att en spelserie ska fortsätta år efter år med nya titlar och siffror? Vad gör att ett franchise hamnar i ett fack där det ska fortsätta gurglas år ut och år in medan andra börjar kännas tjatiga trots att de är kommersiellt gångbara och får bra kritik?
Tänk dig om samtliga anställda i teamet bakom Final Fantasy-serien bara gav upp och kände att de fått nog och lägger ner hela skiten? På den här redaktionen skulle bara tanken på något sådant få mig upptryckt mot väggen och väst i ansiktet: “Vissa saker säger en bara inte! Kättare!”. Någonstans är det ju så självklart att Final Fantasy bara fortsätter tuffa på. Det ska liksom vara så. Det är en grej nu. Varför?
Vissa skulle säga att Street Fighter och Final Fantasy kör vidare på grund av ren kvalité, fast då skulle jag säga att Street Fighter Alpha kanske inte var något Thrid Strike direkt. Trots att de vart nere i dikeskanten och sladdat fortsätter de utan att ifrågasättas. Samma sak gäller väl för Final Fantasy i det hänseendet då långt ifrån alla spel i serien är gudagåvor. Vad utgör skillnaden? Och LÄGG NER KNIVEN ANNA!
På andra sidan har vi istället serier som verkar omtyckta men det ändå rynkas på näsan åt lite trots att spelen är bra. Efter två spel börjar Little Big Planet kritiseras som “redan gjort” och det är väl ingen som väntar på Dead Space 4 som på nålar? I vissa kretsar kritiseras utvecklare till och med när siffror sätts efter tidigare lyckade spel som cyniska och uppenbart pengahungriga. Hur kommer det sig att vissa helt kommer undan detta och spel nummer nio bemöts av idel pepp och lovord? Ett starkt community? Förmågan att etablera sig som kanon i en specifik genre?
Visst handlar mycket om pengar och kvalité, men hur mycket jag än älskar Uncharted så ryckte jag lite på axlarna åt att fyran ska komma. När jag sen i framtiden en morgon i tunnelbanan läser att Street Fighter utannonseras blir detta likt förbannat jag:
Det är superintressant, det här med att man (jag!) sitter och är surmulen över att alla speltitlar i dessa tider verkar följas av en 2:a, 3:a eller varför inte 6:a? Samtidigt andra serier anses odödliga, min haka hade slagit hål i parketten om det utannonserades att det inte kommer fler Resident Evil eller Fifa. Och jag hade blivit uppriktigt ledsen om Final Fantasy lades ner, oavsett vad de senaste fem (okej, tio) åren gett mig.
Å ena sidan: den dag som jag, Peter och Linus slutar glädjedansa när FF, Street Fighter och Jak and Daxter-spel utannonseras, då har något dött inom oss.
Å andra sidan: när man sitter, som jag gör nu, och tittar på FFXV och tänker ”Jag skiter verkligen blankt i handlingen, men jössesjävlar vad stridssystemet ser piggt och roligt ut!” så kan det vara första varningstecknet på att det redan är försent.
FYI
Ricky Gervais berättar i en radiointervju om en massiv kundundersökning som Disney hade gjort, där man ställde frågan till komsumenten;
”Vilken är din favoritgenre?”
Hur märkligt det än är att det vinnande alternativet ens var med som alternativ, så blev den kraftigt vinnande genren:
”Uppföljare”
Uppenbarligen vill vi ha mer av samma. Vi hoppas få återuppleva det fräscha med den första delen, oavsett om det är Gudfadern, Terminator, Uncharted eller Mass Effect.
När man tänker efter så är det ju ganska självklart. En av vår tids mest efterlängtade apeltitlar är ju ironiskt nog Half Life 3…
Moment 22? 🙂
Mycket bra och kul text!
Nu har du satt en ny standard och jag kommer förvänta mig roliga små sekvenser på hur du känner inför olika saker i framtiden =)
För att en uppföljare ska var intressant krävs
nästan att det går kanske 4-5 går mellan varje spel.
Det innebär nämligen i regel två spel per generation – vilket i sin tur innebär att åtminstone ett spel utvecklas med koll på hårdvaran.
Förhoppningsvis har man också hunnit få några fräscha och kul idéer – delvis med ny hårdvaras möjligheter. Spel som kommer med 1-3 års mellanrum känns sällan tillräckligt genomarbetade.
Det blir lätt att man får känslan att det bara handlar om att tjäna
snabba pengar till priset av en titels rykte.
Personligen är jag rätt förtjust i att längta efter en titel.
Kommer spelen för ofta kan det få motsatt effekt.
I fallet med FF-serien har de tappat så mycket att jag inte längre
bryr mig. Det behövs nog en remake på FF7 till PS4 för att jag vakna till, men då kommer det säkert ha stridssystemet från FF13….Suck…
Tack för din kommentar!
Det verkligen bisarra och som jag inte helt lyckas påpeka i texten är ju att vissa titlar är älskade som fan och sen när det kommer en uppföljare känns det ändå skeptiskt. Det är väl en balans mellan att vilja ha nyskapande och progressiv spelutveckling samtidigt som en är fanboi till vissa.