För ett tag sedan dök det upp en sponsrad tweet i mitt flöde. Inget ovanligt, det händer. Reklam från ett företag eller ett annat som ignoreras ganska omgående. Men den här gången fastnade mina ögon. Reklamen var för ett mysigt litet mobilspel med gullig grafik som dessutom var helt gratis. What the jävlar tänkte jag och laddade hem Two Dots.

Om jag bara hade vetat vilken smärta det skulle orsaka mig.

Inte skitfullt alls.

Jag har spelat betydligt sämre spel än Two Dots. Spel som fått mig att ifrågasätta inte bara utvecklarens kompetens utan rent av människovärde, för att inte säga värdet på den kultur i vilken hen tillåtits växa upp till vuxen ålder och börja producera spel. Ett sådant spel är inte Two Dots. Det har sina kvaliteter, en gullig yta, småmysig musik och en på pappret helt okej spelmekanik. Men jag hatar det.

Vi börjar med grunden: Two Dots är ett pusselspel som går ut på att dra linjer mellan två eller fler prickar i samma färg för att få dem att försvinna. På varje bana har du ett begränsat antal drag som du ska använda för att till exempel få bort en viss mängd prickar i en viss färg. Inget farligt där. Tyvärr är det dock så att varje bana innehåller en inte oansenlig mängd slump som gör att det ibland helt enkelt inte går att klara. Då är det bara att starta om tills den färgade prickarna hamnar på ett sätt som gör banan möjlig att besegra. I sig är det inget enormt problem, men det för oss i rask takt till det som gör Two Dots så otroligt, orimligt, enkelt att ogilla.

I spelet har du ett begränsat antal liv. Misslyckas du och startar om fem gånger så är liven slut och du kan inte spela mer. I alla fall inte förrän om tjugo minuter, då ett liv har regenererats. Ett liv var tjugonde minut. Ja, om du inte pytsar in sju kronor och köper på dig lite liv så klart.

Klarar du fortfarande inte den där svåra banan? Ta det lugnt, varje dag får du en utmaning som ger dig två Supply Crates, ett hjälpmedel som du aktiverar i början av en bana och som påverkar banan för att göra den lättare, på ett slumpvis utvalt sätt. Och när du får slut på Supply Crates så kan du så klart skaffa fler – bara pyttsa in sju små kronor.

Fortfarande problem? Tar dina drag alltid slut precis innan du hinner få bort de där sista gula prickarna? Lugn, du kan alltid få några extradrag för att ta dig den där sista biten. Bara sju kronor.

Ni kanske börjar se ett mönster. Two Dots är ett mikrotransaktionshelvete klädd i gullig grafik. Tvi vale.

Hjälp finnes (för den som betalar)!

Ändå kan jag inte sluta spela. Eller, snarare, just därför kan jag inte sluta. Jag spottar och jag svär och jag gör obscena gester, men jag fortsätter. Bara för att bevisa att jag kan fucking besegra jävelskapet.

Du ska inte komma här och säga att jag är för dålig för att klara dig utan att betala. Skitspel.

Jag har inget emot mikrotransaktioner i sig, men när ett spel antyder att jag inte kan klara av det utan att betala mig ur det? Då brinner det till i skallen. Allra helst när det känns som att utvecklarna medvetet gjort något drygt och jävligt och ouppnåeligt för att få mig att pynta in. Då ska det besegras. De ska motbevisas.

Så fort nya liv ramlat in i Two Dots ger jag mig på’t igen. Ibland kan jag sitta i dagar med samma bana eftersom prickarna helt enkelt inte faller på ett sätt som gör att jag kommer ens i närheten av målet. Men jag ger inte upp.

Jag surar och jag hatar det. Och just därför måste jag besegra det.