Det är skillnad på rollspel och rollspel. Och då syftar jag inte huvudsakligen på skillnaden mellan västerländska och japanska rollspel, även om det så klart finns en tydlig skillnad även där. Jag tänker på skillnaden mellan digitala och ”fysiska” rollspel, det vill säga rollspel med penna, papper och karaktärsformulär. Ni vet riktiga rollspel, där man faktiskt spelar en roll.
För om vi ska vara helt ärliga så är det inte mycket rollspelande i digitala rollspel.
Wow, så du kan välja vilket svärd du ska ha? Jag är en matälskande punkare som jobbar som raketforskare. Bitch.
Med rollspel menas idag oftast att spelet innehåller inslag av karaktärsmodifiering, oftast i form av att karaktären går upp i level och du får bestämma vad hen ska bli bättre på. Men att bestämma om karaktären ska vara jävligt bra på att skjuta pil eller en jäkel på att slå folk i hövvet, känns inte riktigt som riktigt rollspelande. Precis. På många sätt är The Sims mer rollspel är Final Fantasy någonsin varit.
Men så finns det också spelen där du faktiskt får ta beslut å din karaktärs vägnar, som påverkar världen omkring dig. Där du går in i en roll och tar beslut utifrån den rollen. Exemplet som dyker upp i allas huvuden här är så klart Mass Effect, men det finns en hel hög med andra, ofta mindre avancerade, exempel.
Det är ganska uppenbart att det inte går att göra digitala rollspel med lika många valmöjligheter som ett som fysiskt rollspel. Människor i fysiska rollspel kan spela mot varandra och skapa mer eller mindre vilken situation som helst. I den digitala världen måste varje scenario vara förprogrammerat. Vilket gör att även ett spel med så många valmöjligheter som Mass Effect har en i grunden väldigt simpel mekanik. Oftast handlar det om gott mot ont, på ett sätt eller ett annat. Du kan välja att spela skitsnäll eller badboy och kanske lite, lite gråzon däremellan, men så många fler parametrar finns inte.
Blått eller rött, blått eller rött. Så många val!
Men du har i alla fall de valen. Inom de uppsatta ramarna är det helt upp till dig att bestämma vem din karaktär ska vara. Helt fritt. Så varför är det så jävla svårt att inte spela något annat än skitsnäll?
De av oss som lyssnat på de episka spoilercasterna av Mass Effect vet, så är Tobbe den enda som lyckades gå den ”onda” vägen. Anders försökte, men vek sig redan halvvägs genom första spelet. Visst, alla kryddar de med lite renegade då och då, men mestadels är de paragon-mesar.
Och jag är precis likadan själv (även om jag inte spelat just Mass Effect). Finns det en väg som utmålas som god och en väg som utmålas som ond, så nog fan faller jag in på den supersnälla vägen. Och rätta mig om jag har fel, men det känns som att det är något som gäller för en majoritet av spelare.
Poängen med rollspel är, ganska uppenbart, att spela en roll. Ändå är det så jävla svårt att lämna hjälterollen, ifall inte spelet expressivt berättar att det är skurk som gäller. Det går ju bra att skurka runt i Saints Row, men att döda en lillasyster i Bioshock går fetbort.
Rädda eller korrumpera, vilket val är det goda egentligen!?!?!?!?
Kanske är det spelmediets inbyggda belöningssystem som sätter käppar i hjulet. Inte sällan känns den ”onda” vägen inte som ett val, utan som ett misslyckande. Både spelare och spelutvecklare är vana att se det så. Att spela som god ger ”rätt” slut, flest karaktärer till din grupp och snoffsigast hattar. Typ. Och är det inte det så är det något så enkelt som att vissa val är färgkodade röd för ”ond” eller blå för ”god”. Något vi har lärt oss identifiera.
Rollspelandet styrs som allt annat i spel av en massa siffror bakom det vi ser, och varje handling ger ett bestämt resultat. Det finns en mekanik i bakgrunden och vi spelare är så vana att identifiera och utnyttja den mekaniken för att få bäst resultat. Spelare är problemlösare, i mångt och mycket, och i vissa fall kanske vi löser saker vi inte borde lösa.
Det största problemet tror jag dock fortfarande är den extremt dualistiska synen på moral i spel. Gott eller ont. Ibland med några alternativ däremellan, men alltid på samma skala och alltid med ett värde som placerar dem ”lite godare” eller ”lite ondare” än varandra. Och ska vi har mer intressanta rollspel, med faktiskt rollspelande, måste spelutvecklare komma ifrån det.
Det är som det nämts i texten. Att många gånger så blir man indirekt porträtterad som en god person och alla onda val går lite emot hur karaktären upplevs.
Det behövs helt klart mer gråskala och karaktärsporträtt som i så liten mån som möjligt lägger överdrivet många attribut till din karaktär i början utan sakteligen byggs på av ditt eget spelande.
Började precis på Wasteland 2 och där får man ganska tidigt i spelet ett val som påverkar andra delar av spelet. Det finns inget rätt beslut. Det är antingen hjälper du A eller B och den andra får försöka klara sig tills du kan komma dit. När du väl är klar med att hjälpa exv. A och beger dig till B får du se konsekvensen av ditt beslut ganska omgående.
Sådana val är mycket mera intressanta än att välja det snälla alternativet eller det dumma.
Håller helt med. Jag vill ha moraliska val som faktiskt är svåra. Som kräver lite funderande. Som kanske till och med gör lite ont att göra. Och som låter dig forma din karaktär.
Jag måste säga att även om jag håller med om att valen i rollspel ofta framstår som gott mot ont, trots utvecklarnas försäkran om att spelet minsann är ”grått som fasen”, så håller jag inte alls med om att det är svårt att spela ”ond”. Tvärtom, jag spelar alltid ond och har väldigt svårt att spela något annat.
Detta gäller för mig både i spel där sidorna är uttryckligen god eller ond, som exempelvis Fable-serien (där jag uteslutande spelar evil), och i spel där man försöker kalla dem något annat som t.ex. Paragon & Renegade.
Jag lyckades ta mig igenom Mass Effect som Paragon en enda gång, och det bar emot. Samma sak med KOTOR och KOTOR II, jag lyckades med en enda light side playthrough, medans jag klarade spelet säkert sju gånger som dark side. Jag har inte lyckats ta mig igenom Dragon Age II som ”diplomatisk” Hawke en enda gång. Jag tål inte att min karaktär framstår som ”goody two shoes”, då framstår jag hellre som en skithög.
Intressant! Själv önskar jag att jag kunde spela skurk, eftersom jag inte heller gillar att vara en allt för töntsnäll karaktär. Men jag har svårt. Viker mig alltid.
Det är dock flera jag känner och har talat med som säger lite som du. De har svårt att ta de ”hemska” valen och framstå som känslokalla. Jag kan inte svara på varför den vägen tilltalar mig så mycket i spel. Kanske för att jag aldrig skulle kunna göra det i verkligheten utan dåligt samvete och jobbiga konsekvenser och därför tar chansen i spel. Eller så är jag helt enkelt en usligt innerst inne. ^^
Gaah, hur många gånger måste jag propagera för att Renegade i Mass Effect inte är ondska! Ont och gott är bara påhitt av vårt samhälle för att vi inte klarar av att dechiffrera vår omvärld. Spel är generellt riktigt dåliga på att visa något annat än kampen mellan ont och gott, vilket visar på att vårt kära medium knappt mognat förbi puberteten.
Med det sagt så var det inte helt lätt att köra full Renegade, jag fick bygga upp en karaktär skild från mig i mitt huvud och jag fick ofta ha resonemang med mig själv om att offra få för att rädda många för att rättfärdiga mina handlingar. Det är nog här det jobbiga för folk kommer in, för om vi ska gå emot den moral vi fått sen barnsben så måste vi distansera oss genom en skapa en fiktiv person för att kunna göra Shepard till en del av oss.
Håller med om att det inte -är- ondska, men på många sätt presenteras det som ondska. Det finns en anledning till att renegade är de röda valen. Rött är ont, blått är gott. Utvecklaren har lagt en värdering i valet som tyvärr inte riktigt går att komma ifrån.
Problemet är väl att dom flesta spelarna spelar sig själv i dessa rollspel och rollspelar inte alls, utan väljer alltid valen som dom själva är bekvämast med.
Varför är det mindre rollspel att spela Squall i FF8 än att spela sig själv som Shepard i Mass Effect? I FF8 spelar du rollen som Squall, i Mass Effect spelar Shepard rollen som dig.
Men jag håller helt med att valen i spel ofta är för långt skjutna, antingen absolut godhet eller ondska för ondskans skull.
Tycker första Dragon Age gör det ganska bra dock, situationerna är ofta komplexa och innehåller mycket grått istället för blått och rött. 😉