30 år som spelnörd

Hipp hurra och tut i luren! Idag blir jag 30 år gammal. För tio år sedan trodde jag att jag skulle vara slut och passé vid det här laget, men alla tecken på kris eller åldersnoja lyser med sin frånvaro. Jag är smartare, friskare, snyggare, starkare och snabbare än någonsin och jag ser fram emot tio år av trettionånting. Att fylla jämnt är förknippat med tillbakablickar, därför vill jag ta tillfället i akt att gå igenom några årtal som betytt lite extra mycket för mitt spelande liv.

Jag är knappt fyra år gammal när jag träffar min vän Erik för första gången. Hemma hos Erik finns en liten grå låda, ett NES, och jag får min första smak av vad tv-spel kan vara. Jag och Erik var vid det här laget lite för små för att spela själva, utan det var Eriks storebror Olof med vänner som spöade Bowser, Dr. Wily och Mike Tyson. Detta blev starten för flera år då jag hellre tittade på när andra spelade än faktiskt lirade själv.

Familjen Sintorn får sin första hem-pc och jag styr över från tv- till datorspelande. På ett skrivbord i pannrummet i källaren står den och till en början är det floppydisketter som gäller. Det absoluta favoritspelet är John Romero och John Carmacks rymdplattformare Commander Keen (”Kapten Keen” i vårt hushåll) med uppföljare.

Jag får min allra första egna spelkonsol. Efter att ha sparat varenda krona i veckopeng under en längre tid för att köpa ett NES lyckas min far övertala mig att vänta på Super Nintendo som skulle släppas samma sommar. I juni, bara någon dag efter den svenska releasen, åker jag och pappa till B&W i Falkenberg för att bli först i kompisgänget med tidernas bästa konsol. Fortfarande är det sällan jag själv som spelar, utan lämnar över kontrollen till polarna, till mina föräldrars stora förvirring. Av de få spel jag har är det Super Mario World, Sim City och Turtles in Time som går varmast.

Quake släpps och strax efter det börjar det riktiga datornörderiet. Tunga crt-skärmar och datorer kånkas mellan kompisars källare, koaxialkablar dras och Quake-moddar tankas för att kunna fragga polarna än brutalare på lanen. Ett år senare släpps Quake 2 och vi bildar klaner på det lokala spelkaféet i Falkenberg.

Starcraft. Åh, Starcraft. Som vi väntade. Som vi längtade. Lyckan när våra förbeställda spel äntligen dök upp på spelkaféet var nära på obeskrivlig. Jag lyckades bli bra på Starcraft. Riktigt bra. Så bra att jag till och med spöade i princip alla som satt kvar efter stängningsdags. Ja, förutom den där killen som hade spelat betan då såklart.

Jag börjar medieprogrammet på Falkenbergs gymnasieskola och en helt ny värld av multiplayerspelande öppnar sig. Vi sitter kvar i Mac-salen långt efter skolan är slut och spelar Medal of Honor: Allied Assault och Quake 3 mot skrikande och svärande film- och designlärare.

Jag gör storstilad comeback till konsolspelandet. Inte sedan jag under en svag period i mina tonår sålde mitt SNES har jag ägt en konsol, men nu jäklar är det Wii på releasedagen som gäller. Pc-spelandet samexisterar dock med Wii remote-viftandet. Något år senare börjar jag skriva lite smått om spel på Kraid.se, som min gode vän Henrik har startat upp.

I september i år släpptes Xbox One, och jag har för första gången i mitt liv skaffat mig en hel generations konsoler på själva releasedagen. Jag spelar mer än någonsin tidigare och har hittat min plats i svensk spelmedia sedan jag landat med ena foten i tryckta dagstidningar och den andra här på Svampriket. Idag fyller jag 30 och har inställningen att det bara kan bli ännu bättre. Tjoho!