November

Anders svär dagligen över allt annat man måste göra, för egentligen vill han mest sitta och spela tv-spel hela dagarna. Men det verkar som han fått en hel del tid över till det ändå:

Call of Duty: Advanced Warfare (PS4)

[betyg:3] Efter fjolårets bottennapp Ghosts är det lätt att bli lyrisk över det nyhetsbehag som Advanced Warfare kommer dragandes med. Men även om kampanjen har sina stunder så kan inte ens Kevin Spacey (förlåt, Frank Underwood) tillföra tillräckligt för att föra skeppet i land. Det är i flerspelarläger som Advanced Warfares styrka ligger, och de nya, ”avancerade” tillskotten gör sitt för att få spelsättet att kännas fräscht igen. Även om jag mest längtade tillbaka till Titanfall under mina matcher med flerspelarläget så fanns det stunder där som var direkt svettiga och njutbara. Alltid något.

#killallzombies (PS4)

[betyg:3] En twinstick-shooter där du skjuter vågor och åter vågor av zombies. Har vi hört det förut? Har vi spelat det förut. Några hundra gånger ja. Men Beatshapers försöker i alla fall tillföra något till genren, med ett lika galet som roligt perksystem. Dessutom är #killallzombies ett av de första spelen som bjuder in till att låta tittare vara med och påverka vad som händer i spelet via chatten. Alltid något, det också.

LittleBigPlanet 3 (PS4)

[betyg:3] Även om jag stötte på direkt spelförstörande buggar under mina första timmar tillsammans med LittleBigPlanet 3 så kunde jag inte fortsätta vara arg på spelet. Det vilar något riktigt varmt och mysigt dolt bakom alla fibrer i LittleBigPlanets visuella stil, och den värmen för bort mina destruktiva, arga tankar så snart Sumo Digital introducerar mig för en av de tre nya karaktärerna i världen. De andra två tillför ännu mer till en värld som jag bara vill finnas i, och trivas i. Inte för att den är perfekt, utan för att jag kan leva med dess svagheter.

GTA V: Remastered (PS4)

[betyg:5] När allt kommer omkring är det inte de nya läckra texturerna, det utökade djurlivet, den tätare stadstrafiken eller förstapersonsläget som gör GTA V till PS4 fantastiskt. Det är samma byggstenar som för ett år sedan som för spelet upp i stratosfären, där Rockstar på ett lite hånfullt sätt kan se ner på sina konkurrenter, som gång efter annan försöker upprepa samma bedrifter som de själva plogade väg för flera år tidigare. GTA V är precis lika fantastiskt nu som det var för ett år sedan, och det kommer förbli fantastiskt många år framöver.

Pro Evolution Soccer 2015 (PS4)

[betyg:3] Vi är många som hade räknat ut PES vid det här laget. Men spelserien har rest sig på nio, borstat av sig och tagit kommando över sportspelens mest åtråvärda pokal. Pro Evolution Soccer 2015 är nämligen ett väsentligt bättre fotbollspel än vad årets FIFA-upplaga är. På allt annat kommer Konami få hemläxa, med hemska menyer och undermålig grafik. Men när det kommer till spelet med 22 utespelare och en rund liten boll, då är PES bäst igen. Och genast har genren blivit lite spännande igen.

Ludde har återvänt till Los Santos, sprungit på hustaken i Paris och börjar förstå storheten i en av Nintendos mest älskade spelserier.

GTA V: Remastered (PS4)

[betyg:5]Inte hade jag trott att det skulle vara så här kul att återvända till Los Santos? Jag trodde att jag på min höjd skulle spendera ett par timmar där, för att få en känsla för det nya FPS-läget. Så blev det inte. Återigen är det GTA V som tar upp i stort sett all min speltid. GTA V är banns mig ett av världens bästa spel ever! Typ!

Assassins Creed Unity (Xbox One)

[betyg:3]Det var några år sedan som jag dök ner i ett av dessa spel. Faktum är att det endast är det första Assassins Creed som jag spelat från början till slut. Fram tills nu, då även Unity har fångat min uppmärksamhet tillräckligt för att jag skall orka spela färdigt det. För spelmekaniken är fortfarande trasig, trots att Ubisoft spottat ur sig cirka örti spel i serien, vilket jag anser är så tråkigt. Skulle inte min karaktär hoppa upp på saker i tid och otid, skulle det här vara ett riktigt bra spel. Nu blir det bara helt okej.

Super Smash Bros for Wii U (Wii U)

[betyg:4]Nu, äntligen, har jag insett vad det är som gör denna spelserie så populär. Jag har spelat både Melee och Brawl innan, men inget av dem har fått mig hooked. Men nu är det andra bullar. Jag längtar hela tiden efter nästa tillfälle som min soffa är packad med folk som vill bli osams framför min TV. För det är där och då, tillsammans med andra, som jag tycker detta spel är smått fantastiskt.

Pure Pool (Xbox One)

[betyg:3]I det riktiga livet så är biljard är ett ganska så roligt tidsfördriv. Det är även ett ganska så roligt tidsfördriv som TVspel. I alla fall så är Pure Pool det.  Det känns nästan som om jag spelar biljard på riktigt, då jag känner att jag kan tänka på samma sätt som om jag skulle stå i en dunkel biljardhall, när jag skall stöta iväg min boll.

Linus håller just nu på att jaga noshörning i Far Cry 4, men känner sig inte riktigt redo att ge ett betyg än. Men! Han står inte utan spel att recensera för det.

Halo: Master Chief Collection (Xbox One)

[betyg:4]Det finns väl egentligen inte mycket mer att säga om Halo: Master Chief Collection än att det är en jävla massa Halo. Helt galet mycket Halo. Fyra hela spel. Och även om det egentligen bara är Halo 2 som fått sig en riktig ansiktslyftning, så är alla fyra fortfarande fantastiska spel. Master Chief Collection är inte utan sina skavanker och ibland känns det som att helt självklara funktioner saknas, men i slutändan så är det här just nu det mest definitiva sättet att uppleva Master Chiefs äventyr.

The Silent Age (iOS)

[Betyg:3]The Silent Age är inte fantastiskt. Det är inte ett spel som kommer vara aktuellt för Goty och det är antagligen inget spel jag kommer komma ihåg om ett års tid. Men det är precis lagom bra. Det är ganska enkelt, ganska kort och ganska ospektakulärt, men det är alldeles perfekt för den som är på jakt efter ett trevligt peka-klicka-äventyr att spela på bussen. När jag spelat klart kände jag mig inte överväldigad, men nöjd och belåten. Och ibland krävs inte mer.

The Sailor’s Dream (iOS)

[betyg:3]Jag tyckte om Year Walk och jag älskade Device 6. Därför hade jag så klart högs förhoppningar på The Sailor’s Dream. Och efter att ha spelat igenom det och låtit upplevelsen sjunka in går det inte att komma ifrån att jag är besviken. The Sailor’s Dream säljer in sig som en subtil, eterisk upplevelse där du snarare än spelar får upptäcka en berättelse, men tyvärr höll spelet inte hela vägen för mig. Berättelsen är inte alls så subtil som man vill ge sken på och du får inte upptäcka den lika mycket som du får den skriven på näsan. Visst ser det ut och låter väldigt mysigt (utöver de regelrätta sångerna som finns med, som ärligt talat är ganska usla) men utöver det har spelet inte jättemycket att komma med. Det finns en hel del spännande grepp och det är absolut inte dåligt. Men efter förra årets fantastiska double feature från Simogo så var mina förhoppningar betydligt högre.

Peter har spelat allt en bör ha spelat i November men kan tyvärr inte betygsätta Dragon Age Inquisition efter så få timmar spelat. GTA V och Far Cry 4 har dominerat speltiden mellan arbete och pannkaksätande.

Far Cry 4 (PS4)

[betyg:3] Far Cry är spelserien som fortsätter vara precis på gränsen mellan bara bra och riktigt bra. Precis som trean så har den senaste installationen en levande öppen värld samt massor med aktiviteter och platser att utforska. Tyvärr dras det i sann Far Cry-anda med slapp uppdragsdesign, uselt flerspelarläge och sämre kontroll än sina konkurrenter i genren. Att spelet detta till trots får en trea säger mycket om dess goda sidor.

GTA V: Remastered (PS4)

[betyg:4]Uppdateringar av äldre spel är alltid knepiga. De är ofta samma spel med lite mer godis och bättre grafik men hur en än vänder på det så slutar det med att en bedömer ursprungsspelet en gång till. GTA V är ett av 2013 års bästa spel samtidigt som det är ännu ett utspel från en utvecklare som är bekväm med att dra in sina kulor på en vidrig kvinnosyn. Strukturella förtryck växer till sig när det förpassas till marginalen i ett annars nästan perfekt spel och därför måste det fortsätta påpekas att trots att det är ett fantastiskt spel så är det också ett äckligt skitspel. Och så kommer vara GTA-seriens lott tills de börjar se över sin människosyn.

Call of Duty: Advanced Warfare (PS4)

[betyg:3]Sledgehammer Games gör egentligen ett klassiskt Call of Duty om en bara ser skogen förbi träden av produktionsdesign och Kevin Spaceys otäckt livslika ansikte. Vi har en trött och trång korridorskjutare med scriptade events som är lika förutsägbar som den är gäspningsframkallande. Sen har vi ett flerspelarläge som är så kontroll och balansmässigt välgjort att en snabbt glömmer det lökiga kampanjläget när kulorna viner runt öronen samtidigt som en prepubertal röst skränar på tyska i öronen över internet. Som sagt. Klassiskt CoD, ljudgevär och spindeltanks till trots.

Lords of the Fallen (PS4)

[betyg:2]På något sätt är fantasygenren mer misshandlad än sitt syskon science fiction. Det finns sådana oerhörda mängder generisk skitfantasy där ute och alla dessa verk är ofta låsta till troper av olika slag som känns gjorda om och om igen. Lords of the Fallen är “mörk fantasy”. Ni vet blodstänkt björnfäll över axeln, stora demoner, väldigt mörkt och häftigt. Lite metal till och med. Detta möter sedan ett kontrollschema och stridssystem nästan rakt av kopierat från From Softwares Souls-serie. Och det funkar väl, typ. Om än knappt. Även om det ser bra ut, är högst spelbart, så är det som så mycket annat så generiskt i sin produktion och artdirection att en storknar.

The Sailor’s Dream (iOS)

[betyg:4]Svårt det här med att sätta betyg på ett spel som knappt är ett spel. Sailors Dream utmanar direkt vår syn på interaktiv underhållning och spelmediet med den här tjusiga, hypnotiserande berättelsen om förlust och kärlek och binder ihop allt i en snygg och mysig estetik. Twin Peaks i en liten eka och ljuv musik för både ögon och öron.

Stackars Niklas är trött. Han orkar inte spela fler spel nu. Det är dags för det här spelåret att ta slut. Ok? Tack.

Lords of the Fallen (Xbox One)

[betyg:3]Det går inte att skriva om Lords of the Fallen utan att nämna Dark Souls. Den förstnämnda är nämligen i princip en klon av det sistnämnda. Kan låtar tråkigt, men det finns väldigt mycket sämre spel att kopiera. Lite lättare, lite mer förlåtande och väldigt mycket mer Blizzard-estetik är hur Lords of the Fallen skiljer sig från Dark Souls. Det funkar ändå helt okej, och väcker roguelike-lustan inom mig.

Call of Duty: Advanced Warfare (PS4)

[betyg:4]Onda megaföretag och ännu ondare Kevin Spacey-kloner är som upplagt för ett riktigt lökigt Call of Duty. Och även om singleplayer-kampanjen nästan får det att rinna ur ögonen av lökighet är den ändå helt okej. Däremot är multiplayer-delen den starkaste i serien på flera år. Ny teknik möjliggör större rörlighet och ett snabbare och roligare spel.

The Sailor’s Dream (iOS)

[betyg:4]The Sailor’s Dream är det minst ”speliga” av Malmöstudion Simogos alla spel. Det är mer av en upplevelse. Men vilken upplevelse sen! Det är vackert som en dag och låter fantastiskt. Det är ett rent nöje att paddla runt i skärgårdsmiljöerna och läsa den mysiga berättelsen även om det nog hade varit kul med någon lite större utmaning.

Assassin’s Creed: Unity (PS4)

[betyg:3]Nytt år, nytt Assassin’s Creed. Det trodde ni inte, va? Paris under franska revolutionen är onekligen väldigt imponerande att titta på och uppleva. Dock förtas den vackra upplevelsen dels av buggar som sänkte spelet rejält när det släpptes, men också av en svag story med trista karaktärer. Men återigen: Paris under franska revolutionen är riktigt, riktigt imponerande.

Assassin’s Creed: Rogue (PS3)

[betyg:3]För mig som gillade Black Flag verkade Rogue riktigt lovande. Fler sjöstrider, fler öar att utforska i Nordatlanten och att äntligen få spela som antagonisterna, templars. Och visst, allt det där får jag, och lite till. Dock känns inte det som är nytt tillräckligt mycket för spelet ska vara nytt och fräscht.

Little Big Planet 3 (PS4)

[betyg:3]Tre nya karaktärer, några nya prylar och ungefär en miljard nya byggstenar. Det är vad som är nytt i Little Big Planet 3. Det kan låta som mycket, men faktum är att det känns ganska precis som förr. Varken bättre eller sämre, och med en ständigt hög lägstanivå. Men oavsett hur mysigt och underhållande ett nytt Little Big Planet-spel må vara är det inte utan att man undrar hur länge de kan hålla på med samma koncept.

Tobbe fortsätter att plöja spel han missat under året och börjar inse att den backlogen som skulle betas av inte kommer hinnas med, speciellt inte när man inte kan sluta spela med geometriska figurer.

Call of Duty: Advanced Warfare (PS4)

[betyg:3]CoD är ju alltid Cod, förutom när det försöker förnya sig, men i slutändan är det ändå Cod. Nytt grepp att lägga handlingen i framtiden med Kevin Spacey i huvudskurkrollen men även om grisen sminkats som Frank Underwood så är det ändå en överregisserad korridorskjutare i grunden. Men kul har jag, och snyggt är det. Flerspelarläget är jag inte intresserad av utan jag vill dö upprepade gånger tills jag överlistar rummet på Veteran-svårighetsgrad. Jag har fått min årliga dos, och det räcker så till nästa år.

Geometry Wars 3: Dimensions (PS4)

[betyg:4]jag nötte det första fristående spelet till 360 enormt mycket, trots att det bara fanns en bana och ett spelläge. Att hitta sitt inre zen och hamna i ett flow där din blick fokuserar en bit bakom skärmen och dina fingrar spel gudomligt på helt egen hand är fantastiskt. Geometry Wars har alltid handlat och renhet och även om nya spellägen lagts till och att man numera kan åka runt på små Mario Galaxy-planeter så finns kärnan kvar med sitt beroendeframkallande gameplay.