Redan här känns det som att den här listan är det första blogginlägg av väldigt många där jag är i så stark försvarsposition. Jag är ju inte direkt känd för att ha opopulära åsikter. Men nu tänker jag göra det som är minst PK i spelkretsar just nu, värre än någon form av satir. Jag tänker dissa Dragon Age från botten av mitt hjärta.

Dragon Age har så otroligt många förtjänster och förmåner till sina spelare att det i mina ögon betraktas som en helig ko på många håll. Så att jag själv helt enkelt inte klarar av att spela något Dragon Age-spel utan att ha tristess rinnande ur öronen är egentligen konstigt. Av liknande anledningar som många älskar Dragon Age så älskar jag Mass Effect, så varför funkar det inte? Det naturliga svaret är så klart att det är mitt fel, vilket egentligen också är det enda sanna svaret om vi kokar ner allt till den där jävla subjektiviteten. Men den listan är kort, tråkig och inte alls lika förlösande. Så här kommer istället ett par välriktade vev mot alla er som diggar den där Arnold Voslo-liknande alvjäveln.

Fantasy

ugraNågonstans tog det stopp. Efter att ha vräkt i mig fantasy sedan tidiga tonår bara höjdes toleransen tills jag nu runt 30 knappt tycker om någon fantasy som jag inte kan se nostalgiskt på. Det ska vara rosa glasögon eller möjligtvis något helt jävla mindblowing som jag senast stötte på i Steven Eriksons bokserie Malazan Book of the Fallen. Den traditionsenliga fantasyn, alver, dvärgar, drakar och människorna mitt i allt står mig upp i halsen. But wait, säger ni! Alverna är ju inte alls aristokrater! Det ställer Bioware i sin eviga visdom på huvudet genom att göra de kastlösa! Och det är mörk fantasy, mööööörk! Prata med handen. Enkla switcharoos och oxymoroner är ett BILLIGT sätt att förnya något. Bioware har i mina ögon gjort ett ganska klumpigt jobb med att måla om en allt för bekant fasad.

Jag har sett den här uppsättningen av smått nyanserade variabler i Azeroth, Ashan, Midgård, Discworld, Eberron, Eon, Forgotten Realms, Krynn, Kamigawa, Midkemia, Multiverse, Narnia, Norrath, Nirn, Oerth, Old World, Realm of the Elderlings, Runeterra, Sanctuary och förmodligen ännu fler. Allt relevant till begreppet fantasy som Dragon Age försöker göra finns tyvärr bättre representerat i flera av dessa.

Fighting

Visst har jag pratat om det här förr? Det här är väldigt navelskådande och ganska petigt men något som bryter illusionen för mig något fruktansvärt redan från start. Är jag ensam om att tycka att det är fullständigt orimligt att striderna i alla spel känts som tagna ur Naruto med så många volter, effekter och stiliga rörelser alla gör? Jag är så pass töntig att jag gillar realism i min fantasy nämligen. Drakar och alver och sånt är helt OK även om det är trist i många inkarnationer, men vem i helvete beter sig som Star Wars-kid på ett slagfält där livet står på spel? Speciellt i en värld som målas upp som vuxen, mörk och farlig och då i förlängningen ”realistisk” på många sätt? Både svärdkonst, armborstskytte och magi kan göras på ett sätt som känns ergonomiskt och naturligt för dess brukning i en värld lik Thedas. Men istället ser det ut så här:

star-wars-kid-jedi-o

Att själva utförandet dessutom är att hålla in en knapp och vänta på cooldowns i en evig procession av HP-påsar är dålig design.

Fansen

Det finns en anledning till att jag kände mig manad att vara så där defensiv i förordet, för herregud vad Dragon Ages förfäktare känner sig manade att försvara något som ändå verkar vara så universellt älskat. När någonting hyllas så här utan att det tycks finnas nämnvärt motstånd börjar det ju liksom klia i en.

Jag har vänner som förmodligen på fullaste allvar tror jag skämtar eller vill skälla ut mig om de läser detta. Minst en kommer på riktigt tycka lite lite sämre om mig. Andra vänner som älskar Dragon Age kommer vilja förhandla med mig. Du har ju bara spelat örti timmar. Peter, du har bara inte förstått än, lilla gubben, du måste spela mer medan jag högtidligen förklarar i ditt öra varför du har fel. Om du inte spelat 400 timmar är din åsikt ett barns, en oinformerad kretin som är subjekt för löje eller ömkan.

Om någon av dessa vänner bara blir deprimerade av hur jag smutskastar deras älskling, följt av att alla accepterar det, så har vi passerat alla fem stadier av sorg. Och det är mig det är fel på?

w7fm8l

Den här förbehållslösa kärleken för fenomenet som är Dragon Age kombinerat med mina andra små och stora problem med spelet bara spär på varandra i en ändlös spiral neråt av vad som börjar likna hat. Jag gnisslar tänder åt att så många jag tycker om älskar något jag tycker är dåligt. Samtidigt förstår jag att relationerna och karaktärerna och allt är så himla fint och härligt, perfekt för att bilda den här stora fandomen kring. Jag skulle till och med vilja vara med nånstans. Problemet är bara att jag måste ha en omgivning jag gillar runt mig för att kunna njuta av sånt och för att kunna sätta allt i perspektiv. Jag älskar att fika, men gör det liksom helst inte i en eldsvåda eller i trumman på en betongbil.

.