Det finns en väldigt härlig känsla som kommer över mig ibland, och min vän Hanke satte för flera år sedan ord på den. Jag hade tjatat mig till att han skulle se Tokyo Godfathers (en animerad film från den tragiskt bortgångna Satoshi Kon) med mig, och i eftertexterna utbrister han: ”En sån här film skulle man ju vilja visa för sina föräldrar!”
Där har vi det, känslan som består i att man intagit någon typ av upplevelse från en utåt sett obskyr genre (i det här fallet anime-filmer, ständigt misstänkliggjord och reducerad till tentakelsnusk och skoluniformer) som varit så bra och välgjord att man genast får en vild lust att dela med sig av den till skeptiker. Önskan att upplysa andra och sjunga en viss subkulturs lovord. Känner ni igen den? Att ge mormor Timbuktus senaste platta i julklapp och säga ”Du, jag vet att du inte tycker om rap och hiphop, men det här är faktiskt något du bara måste höra!”
Den känslan ger Monument Valley mig, och jag älskar saker som väcker den lusten. Lusten att bjuda, att dela med sig av något och vara stolt över det som om det nästan vore ens eget verk. Här har vi ett litet blygsamt pusselspel, där varje bana är som en poster man vill skriva ut, rama in och sätta upp på väggen. Det är som att kliva rakt in i en lektion i färglära och form, ”såhär gör du det bra, ta anteckningar!”. Ja, jag kan nog ägna resten av recensionen åt att pladdra mig skelögd om hur andlöst vackert Monument Valley är, men låt oss täcka lite fakta också:
Det här mobilspelet är utvecklat av Ustwo, det är proppfullt med pussel, optiska illusioner och Escher-aktiga former. Man vrider, snurrar, knuffar och banar väg för den lilla prinsessan Ida som vandrar mot förlåtelse.
Med detta sagt så tycker jag vi återgår till Känslan med stort ”K”, den där man vill dela
med sig av. Vem ville jag dela med mig Monument Valley till? Ja, varför inte svärfar Kobonden, vars upplevelser av spel sträcker sig till Super Mario 3 och Snake. Just han tog sig faktiskt en titt på Monument Valley i efterdyningarna av en bra lunch, och undrade vad nu detta var för något. Jo, man ska flytta och vrida saker för att hon ska ta sig fram på banan. Som ett slags Tetris menar du? Ja, fast i tre dimensioner, och med handling. Liksom en liten saga. Inga vapen, inga kartor, inga uppgraderingar.
Någon minut senare sitter svärfar Kobonden fullt investerad i spelet, föreslår att jag ska prova att vrida på andra hållet och fnissar förtjust när prinsessan Ida plötsligt kan gå längs med väggar. Blir tyst och höjer på ögonbrynen när hela banan vrider sig och ett vattenfall rinner fram.
Precis som i Journey är det anmärkningsvärt hur man kan fästa sig vid så enkla små figurer. En röd tratt eller en vit tratt. I mitt tycke så har de individuellt animerade brösthåren som vi blivit lovade i Uncharted 4 inte mycket att sätta emot när Ida klappar på Totem eller när hennes huvud följer mitt fingers rörelser medan jag snurrar på en vev.
Kritiken mot det här spelet har varit att konceptet med omöjliga former gjorts tidigare, samt att handlingen kändes lite överflödig och att spelet var för kort. Visst är Monument Valley
inte först med det de gör, men å andra sidan så har vi kört gocart i spel förut, men det hindrade inte en viss redaktion från att hajpa sig löddriga tidigare i år över Mario Kart 8. Min poäng är att om utförandet är bra och varierat så kanske man inte behöver lägga sån tyngd på vem det egentligen var som var först på just den metaforiska bollen.
Vad gäller längd och handling så har jag ännu inte tagit mig an DLC:et, men jag tyckte att spelets längd passade bra till att föra fram den väldigt nätta historien. Sen törstar jag ENORMT efter flera banor, för om handlingen gjort och sagt sitt så har mekaniken, uppfinningsrikedomen och den underbara grafiken fortfarande mycket kvar att erbjuda, och jag tänker ta för mig av den.
En annan anledning till varför just Monument Valley passar så bra att dela med sig av och visa upp är att det är högst intuitivt, lätt, förlåtande och avslappnat. Man blir lugn, glad och förundrad av det. ”Spelighet” i spel måste inte alltid vara av godo, ofta är jag för stressad och spänd för att bry mig om HP, MP och XP, blir irriterad när jag blir utmanad och ger blanka fan i flickvänner som kidnappats.
Ge mig istället en åra till min eka eller en röd blomma till min prinsessa, och jag ska visa dig och alla andra vad ett spel kan vara.
Älskar det här spelet. Du måste spela expansionen Forgotten Shores! Den dubblar spellängden och innehåller lika bra nivåer, om inte bättre. De släppte även ett litet paket banor under namnet Ida’s Red Dream när Apple körde sin AIDS-kampanj. Dessvärre finns de inte tillgängliga för nedladdning längre.
Bra skrivet också, förresten.
Ähmen tack Oscar, och tro mig när jag säger att det enbart varit akut tidsbrist som skilt mig och Forgotten Shores åt, är så inåtahelsike peppad på att få köra det i lugn och ro i helgen!
Haha, jag visade faktiskt just det här spelet för min mamma i jul. Banan som ser ut som en liten ask, som man kan öppna på olika sätt.