Under hela mitt spelande liv har jag värderat upplevelsen och berättelsen i spel högre än utmaningen. Jag har skruvat ner svårighetsgrader och använt fuskkoder för att möta så lite motstånd som möjligt på vägen mot spelets upplösning. Om Tobias här på Svampriket läser detta sitter han troligen och skakar på huvudet just nu, men det är helt enkelt så jag alltid har spelat.
Men något har hänt med mig på senare tid. Mina preferenser förändras sakta men säkert, och inte bara när det gäller spel. Där jag i min ungdom uppskattade välproducerad och hyfsat lättillgänglig hårdrock och metal dras jag nu allt oftare mot ”svårare” musik som mörk, 80-talsdoftande instrumental synth eller riktigt svettig hardcore eller black metal från de norska skogarna. Där jag älskade stora animerade komediserier som The Simpsons eller Family Guy blir jag nu överlycklig när någon rekommenderar något litet obskyrt enmansprojekt på nätet. När jag väl sätter mig ner och kollar på film ser jag hellre en välspelar indierulle än någon av Marvels mastodontfilmer. Till och med min smak när det kommer till mat och dryck har blivit ”svårare”.
Åter till spelen. För bara något år sedan fnyste jag åt spel som Dark Souls och Super Meat Boy. Jag kunde inte förstå varför folk harvade på i dessa till synes omöjligt svåra spel när det fanns så många fantastiska upplevelser som inte krävde hälften så mycket ansträngning. När jag spelade Monster Hunter 3 ville jag bara kasta kontrollen i väggen i frustration över att ingenting förklarades för mig. När jag nyligen stoppade fjärde spelet i min 3DS kände jag inte längre någon ångest över vad jag visste skulle vara ett ointuitivt gränssnitt och dåligt förklarade uppdrag. Jag såg fram emot det.
Här om veckan plöjde jag igenom Hotline Miami 2. Ett spel som, även om det är ruggigt svårt, ändå inte känns som en börda. En achievement som meddelade att jag hade dött 1000 gånger i spelet fick mig att stanna upp och tänka till. Hur kunde jag ha dött 1000 gånger i ett spel utan att ha stängt av det i vredesmod? Jag som vanligtvis ger upp om jag dör på samma ställe två gånger.
Hängivna Svampriket-besökare har knappast missat att jag sjunkit djupare och djupare ner i Dark Souls-träsket. Att Bloodborne släpptes förra veckan gör knappast saken bättre. Istället för att, som tidigare, skaka på huvudet åt folk som tycker det är okej med spelens flummiga beskrivningar av sakers egenskaper och vad man egentligen ska göra i spelet ser jag fram emot att tillsammans med communityt knäcka Bloodbornes gåta.
Jag har själv ingen bra förklaring till varför det har blivit så här. Varför jag har gjort en sådan helomvändning när det kommer till utmaning i spel. Varför jag nu välkomnar självplågeriet det kan innebära att kasta sig med huvudet först in i spel som Bloodborne eller Hotline Miami 2. Har jag helt enkelt spelat så mycket och så länge att jag oundvikligen börjar söka efter en känsla jag inte känt tidigare? Har det med åldern att göra? Jag fyllde ju trots allt 30 för ett tag sedan. Eller är det kanske bara en allmän speltrend som jag omedvetet hoppat på?
Ju mer jag tänker på saken, desto oftare kommer jag till den obehagliga slutsatsen att jag gått och blivit en dryg spelhipster.
Fint skrivet din jävla hipster! 😉
Jag kan relatera väldigt mycket på en punkt, en punkt som trippel A spel och blockbuster filmer ofta har gemensamt. Att allt ska förklaras hela tiden. Denna eviga tradition om att skriva oss på näsan, jo tack, jag förstod första gången, kan vi snälla fortsätta med historien nu?
Tror det handlar lite om vad man förväntar sig, jag hänger gärna med på en resa eller en saga där jag själv får fylla i luckorna och skapa min egen bild av världen. Tror närmaste jämförelse är lite som en bok fungerar.
Just därför älskade jag Dark Souls, det var ingen som skrev mig på näsan och jag hade fantastiskt mycket utrymme att sjunka in i upplevelsen utan att någon störde mig. Allt detta i ett spel som i mångt och mycket ”saknar” story.
Ibland är det spelen med minst att säga som säger mest och spelen som försöker säga så mycket som helt missar målet.
Nu vart jag nästan sugen att skriva en längre text i ämnet…
Ja det är något kittlande det där med spel som inte skriver allt på näsan på en. Där communityt får gå ihop för att dechiffrera vad utvecklarna faktiskt har tänkt. Förr tyckte jag att det var vansinne, men idag välkomnar jag det.
Klart du ska skriva en längre text på ämnet. Vi har ju gästkrönikor på Svampriket. *hint hint*
Japp, jag skakade på huvudet i början, men välkommen till den svåra sidan 🙂
Får nog kanske rätta mig själv lite där. Kommer aldrig att vrida upp svårighetsgraden bara för att, men uppskattar spel som har en hög lägstaribba så att säga. 🙂
Det där är intressant. Du vill ha svårare spel men vill inte skruva upp svårighetsgraden, så med andra ord vill du att spelet ska forcera dig för annars tar du den lätta vägen. Hur ställer du dig om du vet att ett spel är mycket bättre med mer motstånd, text Halo som enligt Bungie ska spelas på Heroic?
Jag tycker inte detdär är så schysst av Bungie.
Om Heroic är den bästa upplevelsen, alltså den med mest balans i utmaning osv så borde de ju lägga den som Normal-läge. Sen skulle de ju kunna ha en Easy, en Very Easy och en Super Ultra Easy etc. för att markera att man kan behöva välja en lägre svårighetsgrad eftersom det är ett ganska svårt spel.
Jag gillar svåra spel och utmaningar, men väljer ändå alltid Normal, i alla fall i första genomspelningen, med övertygelsen att Normal är den upplevelse som ligger närmast spelskaparens vision. Men för egen del tycker jag det är väldigt opraktiskt att behöva researcha innan jag spelar ett spel vad som är bästa upplevelsen. Normal markerar ju på ett sätt att det är normalläget, alltså det som utvecklarna haft som utgångspunkt såsom originalupplevelsen där allt är noga avvägt, sen är de andra svårighetsgraderna modifierade i förhållande till den balans som råder i Normal. Så i min mening, om man ser till Bungieuttalandet, så ska man i så fall bortse från vad som står i menyerna och tolka Heroic såsom det sanna Normal-läget.
Jag tänker tvärt om, att normal är den neddummade versionen av det som spelskaparna själva spelar. Ett typexempel är Alien Isolation som helt enkelt gör AIn dummare och blindare. Vissa spel skiner verkligen på tyngre svårighetsgrad och man märker att det är så spelet är skapat för att spelas medan andra bara gör fienderna till bullet sponges. Sånt här är svårt att veta i förhand.
Kan faktiskt hålla med lite, pga att jag sitter och plågar mig själv med Ori and the blind forest för tillfället, och älskar det.
”mörk, 80-talsdoftande instrumental synth”
Yes! Välkommen till synthwaves mörka hörn, all makt åt Perturbator! Leve Carpenter Brut!
Jag känner igen mig mycket i detta beteende. Att gå från lättsmält, vitt bröd till surdegsprojekt. Liksom med både film och spel behöver vi så småningom få känna motstånd för att inte tappa intresset. Det kan mycket riktigt bero på ålder och att det kan ses som en speltrend skulle eventueltl kunna bottna i en ökande medelålder bland spelare (källa saknas).
det är lurigt det här med svårighetsgrad. Är det bara frustrerande är det skapat på fel sätt. Souls-serien kändes aldrig någonsin frustrerande för mig personligen och jag tycker heller inte Dark souls förtjänar sin stämpel som direkt hardcore: så jävla svårt var det inte, det tar bara tid och är man otålig så är man rökt. Då är ju galna plattforms spel, bullethell spel mm mycket svårare och hardcore om man frågar mig.
för övrigt är dark souls det bästa spel jag spelat på jag vet inte hur länge. Ska bli kul och se pom någon lyckas ge mig en sådan glädjekänsla över ett bra spel igen i det närmaste!
Jag känner också igen mig!
Precis som du har jag på senare år börjat uppskatta svåra spel och jag tror startskottet var när Demon’s Souls släpptes i Sverige. Nu slukar jag Souls-serien, Hotline Miami och andra svåra eller av andra anledningar tunga spel såsom Amnesia eller FTL med hull och hår.
Men om jag går ännu längre tillbaka så börjar det inte med spel. Det handlar om böcker, musik, etc också. Du nämner Black Metal och där har jag sedan länge försjunkit i de mest obskyra banden med svåra och närmast ogenomträngliga väggar av ljud och oljud (vid de första tio genomlyssningarna). Men det handlar om att öva sitt öra, som att lära sig gilla opera genom att utsättas för det, eller att börja gilla Smelter Demon efter att ha sett ”YOU DIED” örtio tusen gånger. Och tillslut blir det njutbart. Väldigt njutbart.
Jag tror att sökandet efter svårtillgängliga upplevelser i mitt fall bottnar sig mycket i att sådana upplevelser känns väldigt exklusiva. Även om det faktiskt är ganska många som lyssnar på Deathspell Omega, har läst Kafka, druckit Westvleteren eller klarat Dark Souls så känner jag mig lite som att jag har tagit till mig något som inte är alla förunnat, och det höjer upplevelsen. Att strosa omkring i Anor Londo är mäktigt, men det hade inte gett samma storslagenhet om alla hade kunnat ta sig igenom det partiet av Dark Souls. Harry Potter kommer alltid vara bättre än Kafkas processen, och Uncharted är bättre än Castlevania i mitt tycke. Men när sluttexterna rullar i Castlevania (som jag inte klarat än) kommer jag känna en extas som Nathan Drake aldrig kan ge mig.
Det hela låter ganska hemskt. Som att jag sätter mig på höga hästar och ser ner på upplevelser som är lättillgängliga men gör jag inte. Jag är allätare och lyssnar gärna på (nåja) på pop, läser Jan Guillou och spelar Clash of Clans och kan njuta minst lika mycket av det. Det är ju bara det att det är lite coolare att spela Dark Souls 😉
Att utvecklas som person innebär också att saker omkring en förändras tillsammans med en. Det vore för min del förjävligt om jag gillade samma saker som i högstadiet även nu. Så mycket jag skulle missat. Man växer upp till nya fantastiska grejer. Det ligger nog lite i tiden med svårare spel. Att visa att man är dedikerad och hängiven, vilket dessa spel kräver på ett annat sätt. Som en motpol till allt glättigt med plastgitarrer och partyspel som förra generationens spel bjöd på.
Jag gjorde det här hoppet själv ordentligt efter att jag började spela Demon´s Souls. Nu törstar jag efter upplevelser som kan ge mig samma känslor som ett sånt här spel.
Har inte införskaffat mig Bloodbourne ännu då jag har en enorm backlogg att ta mig igenom. Men kommer utan tvekan att ta mig igenom det här spelet. Synd bara att jag inte är med från början och spelar med communityn.
Att säga att man spelar spel för storyn tycker jag nästan är som att säga att man tittar på film för soundtracket. Det är en stor del av upplevelsen, visst, men om man bara är ute efter den delen, och anstränger sig för att slippa resten, varför inte leta upp den i sin mer renodlade form. om man vill uppleva en bra historia, finns det ju böcker, film och annan media som lämpar sig bättre.
jag vill säga att jag inte tycker mig ha rätten att döma ngn annans mediakonsumerande, vill folk spela spel för storyn, och slippa gameplayet, kan ju inte jag precis stå ivägen. men jag förstår det inte. och jag önskar att jag gjorde det.
finns det ngt plan vi kan mötas på, storyälskande spelare och folk som vill ha en utmaning?
skyr ni all interaktivitet, även sådan som inte är väldigt utmananade? minecraft till exempel, tycker jag är ett bra exempel på ett spel som är interekativt till fullo, gameplayen är uppenbarligen högsta prioritet, men är inte enbart svårt för det. man kan ju göra det väldigt lätt för sig i det spelet, utan att kompromissa med nivån av interkativitet.
tycker också det är synd om folk som inte spel för cutscenes:na ska kallas hipsters. typ som att kalla alla som inte lyssnar på mainstream pop för hipsters.
slutligen. lite rougelike-tänk hade varit nyttigt för hela spelvärlden; var inte rädd för hög svårighetsgrad, det är en del av upplevelsen. det är meningen att du ska misslyckas. det är så man lär sig och utvecklas. och vem gillar inte det? kortare och snyggare sagt av dwarf fortress skaparen; ”loosing is !FUN!”
Intressanta funderingar, men du tycks ta avstamp i att story och gameplay/utmaning är två skilda saker som talar till olika typer av spelare?
Detta är inget påhopp och inte alls skrivit i affekt, vill bara vara klar med det då text kan vara lite klurigt när det kommer till ton och avsikt.
Själv har jag nog mer synsättet att ”storyn” som ett ting starkt knytet till det vi ofta kallar ”världen” i spelet kan vara av högsta vikt när det kommer till att sätta upp ett ramverk och motivera mig varför jag ska utföra alla dessa svåra gameplay delar spelet bjuder på.
I min bok är ett spel med bra story och dåligt gameplay fortfarande ett bra spel på så sätt att jag fick något ut av världen och berättelsen.
Kanske Skyrim är ett bra exempel, knappast svårt eller speciellt intressant gameplay, men en värld och en berättelse som verkligen griper tag i en.
Men ett spel som å andra sidan inte lyckas motivera mig till varför jag ska spela det, men har bra gameplay och är utmanande blir allt som oftast en negativ upplevelse för mig. Här tänker jag lite på spel som Darksiders.
Sen har vi ju undantagen, Hotline Miami 1 och 2. Inte mycket story, men intressant nog och grymt roligt gameplay, också rätt utmanande ibland!
Sen har vi Dark Souls som jag skrev om tidigare, det har en värld som drar in mig och en utmaning som jag stannar för.
Jag tror helt enkelt inte att vi ska separera på gameplay och story, även om jag gjort det i min text för att det ska vara lättare att prata om. Som bäst blir det nog ändå när de båda aspekterna får samexistera.
Angående att man inte spelar spel för storyn är verkligen främmande för mig, är det kanske så att vi definierar story olika? För mig är story allt berättande, alltså inklusive stämning och grafisk stil. Denna aspekt är nog en av de absolut viktigaste för mig.
Med det inte sagt att jag inte gillar utmaningar, men gillar också inklusiva spel som tillåter spelare med olika bakgrunder att njuta av spelet, tänk Mass Effect 3.
Tack för mig för nu 😉