Tillslut är vi framme vid den stora upplösningen. De tio spelen ska rangordnas och sättas i rätt ordning (annars går Anders sönder) men innan vi kommer fram till vilket spel som är bättre än det andra så utser vi en rad olika underkategorier. Även denna vecka sniffar vi på 3-timmarsgränsen. Mycket nöje!
Vår slutgiltiga Topp 10 kommer publiceras i textform i veckans Fredagslista, tillsammans med mycket annat.
(Var snälla och håll kommentarsfälten spoilerfria, tack!)
Ni tycker som vanligt fel om allt. (jepp, TYCKER FEL – I said it), men ni landar i en nästan vettig lista i alla fall. 😉
Av ren nyfikenhet, hur skulle din lista se ut Samson?
Jag tror faktiskt Fifa och NHL kommer i topp hos Herr Wiklund 😉
10. Jazzpunk
9. Starwhal: Just the Tip
8. Octodad: Dadliest Catch
7. Nidhogg
6. Titanfall
5. Fract OSC
4. Destiny
3. 1001 Spikes
2. Monument Valley
1. Shovel Knight
Obs, eftersom jag inte längre skriver om spel har jag inte heller spelat lika mkt som jag annars hade. Under året missade jag att spela (bland annat):
The fall
Captian Toads treasure tracker
The Banner Saga
Dustforce
The Wolf Among Us
Bravely Default
Donkey Kong Country: Tropical Freeze
Castlevania: Lords of Shadow 2
South Park: The Stick of Truth
The Walking Dead: Season Two
Dark Souls II
Hearthstone: Heroes of Warcraft
Infamous: Second Son
Escape Goat 2
Trials Fusion
Child of Light
Peggle 2
Super Time Force
Wolfenstein: The New Order
A Story About My Uncle
Mario Kart 8
Lifeless Planet
Pushmo World
Valiant Hearts: The Great War
Divinity: Original Sin
Oddworld: New ‘n Tasty
Hohokum
Mighty Gunvolt
The Sims 4
The Vanishing of Ethan Carter
Middle-earth: Shadow of Mordor
Alien: Isolation
Shantae and the Pirate’s Curse
Bayonetta 2
Civilization: Beyond Earth
Sunset Overdrive
Adventure Time: The Secret of the Nameless Kingdom
Dragon Age: Inquisition
Geometry Wars 3 Dimensions
Man blir lite sugen att åka landet runt och örfila var och en av er efter detta avsnittet. Inte för att i valt/tyckt fel men för er barnsliga tjurighet och er ovilja att ge er.
Rankingen av plats 1-10 på en sådan här lista har ju ingen betydelse. Har ett spel kommit med på topp 10 så är det ju ett bra spel.
Men det var nyttigt att höra GOTY-avsnitten och längtar nu efter att vanligt avsnitt.
Vänta lite nu. Om du anser att placeringarna i sig inte betyder något, varför får du då lust att ”åka landet runt och örfila var och en”? För uppenbarligen tycker ju vi att placeringarna är viktiga?
Att jag ville örfila er var väl lite hårt från min sida och jag ångrar mitt ordval.
Att ni bryr er om placeringarna gjorde mig inte irriterad. Utan det var hur odrägliga och tjuriga ni var när ”era” spel inte hamnade på den plats som ni hoppats på. Ödmjukhet inför varandras bedömningar var inte heller något som genomsyrade de två GOTY-avsnitten. Jag tror jag kände lite som när Ludde (tror jag det var) sa till Linus att ”Det är tur att vi inte är i samma rum nu”.
Måste vara fler än jag som tycker att just det är charmen? Viljan att kämpa för sitt spel på en sån här lista..jag menar hade IGN eller gametrailers spelat in en podcast när dom satt och diskuterade sina GOTY-listor skulle det nog varit ett jävla liv där med, inga ”yes sir” och ”no sir” i 2-3 h..det som är så härligt med en podcast, speciellt svamprikets där det finns så härlig kemi.
Jag hade ifs kunnat gett Linus en överfil, om han gått med på det och vi båda kunnat le efteråt..han babblade lite för friskt i del 1 (gillade dock hans taktik, att ta upp tid om ”andras” spel, och därmed ge ”hans” spel högra chanser att komma in på top-10).
Tack för en bra GOTY-podd, må 2015 fyllas med lite bättre spel.
Hej.
Om ni nu har redan har gjort var sin topplista, kan ni inte bara säga att plats 1 och kanske 2 på respektive lista är automatiskt med på topp 10. Sen kan ni träta om dom andra. För det är svårt att jämföra spel, den som gapade högst fick sina spel kvar.
Dock håller jag med om att Alien Isolation är ett av dom bästa spelen helt klart.
Sen att inte ens Captian Toad fick bara med ens ifrån början är konstigt. Troligtvis för det var ett Nintendo spel.
Captain Toad kom ju detta år för oss i EU. Du får vänta ett år tills dom tar upp det.
Det har du ju faktiskt rätt i. Europa fick det ju efter nyår
Nästan lite besviken på hur lugnt det blev under topp 10-diskussionen, efter förra veckans kaos hade jag räknat med att minst två skulle dö idag :p
Nästa år kanske ni kan ha ett system där alla gör en egen topp 10 (eller en gemensam lista på 40 spel), sen får spelen poäng efter det, ettan får 10 poäng, tvåan får 9 osv. Sen räknar ni helt enkelt ihop alla poäng alá Melodifestivalen…
Det blir inte riktigt lika dramatiskt, men det känns mer rättvist för då funkar inte argument som ”Nej, det ska vara kvar” eller att mala på om andra spel för att flytta fokus från sina egna älsklingar.
Jag måste bara inflika några kommentarer om listan och rätta det ni hade fel i (hehe). Det här blir nog tyvärr rätt långt.
Till att börja med så har jag respekt för er lista. Att lista de bästa spelen från 2014 är ingen lätt uppgift med tanke på hur otroligt svagt spelår det har varit. Den enda plattform som verkligen presterat har vart WiiU, och jag är imponerad över dess lineup, men tyvärr lockar ändå inget av storspelen på den konsolen mig det minsta.
För det andra har jag inte spelat alla spelen på er top 10. Som sagt har jag inte spelat några Wii U spel, jag har inte spelat Alien Isolation, Titanfall, South Park eller Child of Light, så 6 av 10 placeringar är enligt mig blind-spots.
Jag skulle själv inte kunna göra en top 10 lista i år, då jag tror inte ens jag spelat tio spel som är värda den uppmärksamheten, men av de 4 spel jag spelat som är med på er top 10 har jag några kommentarer.
Till att börja med är mitt personliga GOTY, med vetskap om att jag haft ett lågintensivt spelår med tanke på årets oerhört låga nivå, The Wolf Among Us. Detta med anledning av att det var det spel jag spelade i år som jag blev minst besviken på.
The Wolf Among Us har en del svaga stunder, det är oändligt mycket sämre än exempelvis The Walking Dead säsong 1 (med undantag av en starkare första episod), och spelet gjorde mig helt avtänd på episodbaserade spel med tanke på de oacceptabla 4 månaderna det tog mellan episod 1 och 2. Trots det, årets bästa spel.
Årets nummer två för mig (av era spel, nummer två för mig egentligen är Destiny) är nog Shadow of Mordor. Ett spel som jag, om jag vore recensent, inte skulle ge mer än 6 eller kanske högst 7 av tio. Allt spelet gör riktigt bra kan jag få bättre någon annanstans. Det är bättre parkour och takklättrande i samtliga infamous (till och med det värdelösa Second Son), det är bättre strider och light-stealth i Batman Arkham spelen osv. Det som trots det gör att det kommer tvåa för mig är att jag inte förväntade mig något alls av spelet och det gav mig ändå ca 25 timmar helt ok speltid (klarade det dock inte). Det jag ser som problemet dock är att nemesis systemet får alldeles för mycket lovord. Nemesis-systemet är ett intressant koncept, en väldigt givande vägledning om hur spel kan använda sina styrkor som interaktivt medium för att organiskt skapa historier och narrativ som sker direkt som kensekvenser av hur spelaren väljer att spela, bortom den klassiska uppdelningen story/gameplay eller val/konsekvens.
Men det stannar just där, det är ett koncept, en prototyp, och som det implementeras i Shadow of Mordor riskerar det lika mycket att sänka spelet som att höja det. Som det ser ut nu så är det ett intressant men extremt bristfälligt system, ett betatest, och långt ifrån ett faktiskt fungerande bra verktyg.
När det fungerar så fungerar det bra ja, men ska det vara så bra som det får cred för så ska det fungera bra oftare än det fungerar dåligt, och det gjorde det helt enkelt inte i Shadow of Mordor.
Mellan Dragon Age Inquisition och Valiant Hearts är det ganska jämnt skägg, svårt att jämföra de spelen visserligen, men båda har gemensamt i det att det som främst definierar dem är mängden potential som gått förlorad. Jag skulle nog vilja säga att Dragon Age Inquisition är det bättre spelet, men det är samtidigt det spel jag nog nästan någonsin blivit mest besviken på (och detta efter 50+ timmars speltid).
Om vi tar Valiant Hearts först så definieras det spelet helt av en oerhört bra och intressant idé som vi får ta del av i spelets tio första och tio sista minuter. Mellan den fina inledningen och det fullständigt hjärtskärande slutet har vi en soppa av ett spel där det är plågsamt tydligt att utvecklarna inte haft en jävla aning av vad de ska göra av spelet, och att det fullständigt slösas bort i konventioner, klyschor och rena pinsamheter både narrativt och designmässigt. Spelet tyngs till nästan 90% ner av en av spelmediets absolut mest destruktiva vanföreställningar som DESSUTOM råkar vara svamprikets tagline, nämligen ”spel ska vara kul!”.
Valiant Hearts vill berätta en hjärtskärande historia om krigets brutalitet och meningslöshet och det gör det genom att försöka roa spelaren större delen av tiden, för att gud förbjude om man inte skulle känna glädjekänslor när man spelar spel!
Det blir en sådan brutal dissonans mellan vad spelets ambition någonstans på tidigt utvecklingsstadium verkade vara och vad det faktiskt är. En av huvudkaraktärerna, som det fokuseras nästan mest på, är en amerikansk dudebro som drar ut i krig för att hämnas sin döda fru (för det har vi ju aldrig sett förut!) i jakten på en nästan parodisk superskurk. Dudebros kamp mot Baron Von Evil tar upp nästan hela det narrativa fokuset och hjärtat i spelet grävs djupt ner för att vid enstaka tillfällen, minuter eller till och med sekunder i taget, få lite andrum innan vi är tillbaka i ”spel är kuuuuul”-landet igen.
Det som definierar Valiant Hearts är inte hur vackert, känslosamt och drabbande det är, det är hur fantastiskt det skulle kunna vara om inte Ubisoft valt att pissa på alla sina bra idéer för att försöka roa oss.
Början och framförallt slutet vittnar om ett spel som handlar om hur enkla människor tvingas ut i krigets slaktkvarn över herrars och härskares maktkamper, hur dessa människor som i miljontals dör i leriga skyttegravar är människor med känslor, drömmar och kärlekar, men hur deras liv stjäls ifrån dem av en maskin som aldrig får nog av lidande, och hur de tillslut dukar under eller desperat försöker slå tillbaka mot det som förgör dem.
Det kunde det ha kunnat vara, men det vi fick var ett kitschigt pulpäventyr som inte tar något de gör på allvar.
För gud vad hemskt det vore om spel skulle ge oss ångest istället för dum, infantil jävla ”glädje”.
Så, Dragon Age!
Dragon Age Inquisition ÄR INTE BRA. Jag har inte spelat tvåan, men håller ettan helt otroligt högt och det står typ permanent överst på min lista av ”spel som jag vill spela om men inte har tid med just nu”. Dragon Age: Origins, speciellt om man spelar det på PC, är ett mästerverk, det är 10/10, kronjuvelen i sin genre etc.
Det som gör första Dragon Age så JÄVLA bra är inte dess story, eller dess lore (kom igen, det är verkligen inget fantastiskt med loren i Dragon Age universumet, det är run-of-the-mill fantasy som visserligen står sig väldigt bra i spelsammanhang, men jämte saker som Song of Ice and Fire, Wheel of Time, Farseer-trilogin etc är den verkligen inte imponerande), eller knappt ens dess gameplay. Det som gör det så enormt fantastiskt är hur det väger alla dessa saker så oerhört väl gentemot varandra och hur det bygger en upplevelse utifrån det.
Det man måste förstå med Dragon Age är att det första spelet i serien inte är något sorts ”första försök” på ett nytt IP som man sedan bygger vidare på med kommande delar. Dragon Age: Origins är kulmen på oerhört kompetenta och erfarna rollspelsmakares hela karriärer med att skapa rollspel på PC. Det är en andlig arvtagare till spel som Baldurs Gate, Icewind Dale och Neverwinter Nights serierna. Sammanfatta alla de bästa bitarna med hela 90-talets rollspelsvåg på PC och resultatet det du får är Dragon Age: Origins. Origins tog 5 år att utveckla, men första gången jag hörde om det var när jag läste en artikel i PC Gamer i slutet av 90-talet. Då hade spelet ännu inget namn, men att Bioware höll på att utveckla ett helt nytt rollspel som inte byggde på Dungeons & Dragons och som skulle vara ”dark fantasy” var en illa dold hemlighet redan då.
Kort och gott, Dragon Age: Origins är i min bok ett av de top 5 bästa spelen förra generationen, och sett till sin genre (västerländska fantasyrollspel) står det fullständigt ohotat som nummer 1.
Så varför tycker jag då att Dragon Age: Inquisition är ett såpass mediokert spel, och varför blev jag besviken?
Jo, för jag hoppades att upplevelsen skulle vara i vart fall i närheten av ettan. Jag förstod att det inte skulle vara lika bra, men att de kompromisser de gjort för att tilltala en bredare publik än den hårda kärnan PC spelare som Origins främst riktades till, samt hur de föll för moderna spelmekaniska trender som funkar bra i marknadsföringssytfte istället för att hålla sig till det som gjorde Origins så stark, urholkar spelet och gör det till ett tomt skal av vad det skulle kunna vara.
För det fina med Dragon Age finns ju fortfarande där, spelet är fantastiskt skrivet, har kanske bättre karaktärer än någonsin, Bioware kan verkligen episkt berättande och stundtals är spelet helt amazing. Man gör det bästa av den ganska traditionella fantasyloren och någonstans har man ändå försökt flörta med publiken som gillade Origins med den taktiska vyn i stridssystemet. Men det märks otroligt tidigt i spelet hur otroligt fel både budget och tid använts på att utveckla delar som överhuvudtaget inte håller. Speltiden, om man ska vara ärlig mot sig själv (oavsett hur mycket man gillar det eller vill gilla det) består av 90% filler. Att spela Dragon Age Inquisition känns som att spela WoW, fast själv.
Det största, fulaste och absolut mest provocerande med hela spelet är hur oförskämt det artificiellt förlänger sin speltid genom Power-systemet. Spelet tillåter dig inte att ta dig vidare i storyn om du inte först tvingat dig igenom en mängd oftast helt värdelösa och skittråkiga side quest som är hämtade ur rollspelens ABC-boks absolut första kapitel. Sidw questandet i Inquisition är inget val, det är inget du gör för att du är nyfiken på att veta mer om världen, det är något du MÅSTE göra för att låsa upp Storyuppdragen och de två sker helt frikopplade från varandra.
I Origins hade du 4 stora main quests du kunde utföra i ”typ” vilken ordning du ville, och de side-quests du fick dök oftast upp i samband med att du höll på med något större och viktigare. Det skedde organiskt, du kunde om du ville utforska mer om en plats du redan befann dig på och på så sätt få en rikare upplevelse. I Inquisition är Main uppdragen ganska korta och innehåller rätt mycket cutscenes, sedan tvingas du ut i öppna kartor och ska springa runt och göra småjobb för att spelet ska kunna marknadsföras med en bullet point om ”open world” på baksidan av boxen, för då kommer idioter köpa det.
Nej, idén om att Dragon Age ska vara ett open world spel sabbar sjukt mycket av upplevelsen och gör att spelet känns som ett massivt slöseri på tid. Dragon Age Inquisition är egentligen ett 15 eller 20 timmars spel maskerat till ett 80 timmars spel. Det förtjänar inte de där 60 extra timmarna det tar att spela för de innehåller ingenting, och de delar av spelet som har ett värde och substans är visserligen bra, men verkligen inte tillräckligt bra för att berättiga spelets absolut bedrövliga design i övrigt.
Spelet må vara vackert, det har jättebra karaktärer, och en helt okej (men långt ifrån fantastisk) historia. Men utöver ovan nämnda saker så är stridssystemet tråkigt och på tok för simplifierat, karaktärsutvecklingen med stats inte alls så bra den var tidigare, spelets inledning och ”Origin story” är ett skämt i jämförelse med originalet och spelet lider av så oerhört mycket brister som Bioware bevisligen hanterat mycket bättre inom ramen för samma serie att jag inte förstår varför seriens fans försvarar det så hårt som ni gör.
Ni (eller vi!) har fått ett spel som är märkbart sämre än vad vi fått tidigare, det må vara bättre än tvåan (vilket jag inte vet), men det är tamigfan ljusår sämre än Origins och det ska varken Bioware eller Dragon Age inte försvaras för, det ska de snarare ha skit för. Att spelet representerar en positiv utveckling inom spelmediet vad gäller värdefrågor försvarar faktiskt inte att vad de faktiskt säljer till oss är så mycket sämre än vad det har varit. Dragon Age Inquisition är inte ett dåligt spel, men fy fan vad besviken jag blev på det.
Förlåt för världshistoriens längsta kommentar, men var tvungen att ventilera efter att ha lyssnat på båda avsnitten av erat GOTY snack.
Tack för ordet.
Kul med en lång kommentar tycker jag, det ska du inte be om ursäkt för!
Eftersom att det knappast blev ett djupgående samtal kring Dragon Age: Inquisition’s (från nu DA:I) faktiska innehåll i podden så tänker jag passa på att utveckla mitt resonemang kring varför jag anser att det ska ligga på minst andra plats på den här listan. Jag skulle kunna skriva på hur länge som helst, men det är inte det som är poängen med det här svaret. Jag känner i efterhand att jag inte lät DA:I ta den plats och framför allt de argument som det förtjänade i podden, och det blev mer kasta sten och sura miner och det här pod-avsnittet är ingenting jag är särskilt stolt över. Så jag får försöka uttrycka mig lite bättre i text här istället 🙂
Det första som du nämner är att du inte har spelat Dragon Age 2 (DA2). Jag tror jag pratade om det i podden lite kort också (kanske?), men då du är ett fan av Dragon Age sedan tidigare tycker jag att det är värt att åtminstone påpeka att hela storyn i DA2 i princip är en prolog till DA:I snarare än ett fristående spel. Så se till att spela det! Jag tror inte det kommer ändra din inställning till DA:I nämnvärt, men det kommer nog i alla fall inte skada. Framför allt tror jag att du inte kommer uppleva inledningen som lika fattig. Ett argument som förvisso inte är relevant ur ett större perspektiv då DA:I inte ger en utbyggd inledning för någon som inte alls haft med serien att göra – men från ett fan till en annan är det en stark rekommendation.
Jag upplever nog att hela din kommentar egentligen kan sammanfattas i din sista mening i det sista stycket: ”Dragon Age Inquisition är inte ett dåligt spel, men fy fan vad besviken jag blev på det.” Jag tror det är så många som sågar DA:I känner. Och det är väl precis vad som kan förväntas egentligen! Det har aldrig varit en hemlighet att DA:I inte skulle vara ett nytt Dragon Age: Origins (DA:O), men förväntningarna har legat där ändå från gamla fans, och då inte bara fans av DA:O; utan fans av den era av fantasyspel du nämner. Men – ett spel är inte dåligt per se för att det inte var lika bra som sin föregångare. Vi pratar om två helt olika spel, mot två helt olika målgrupper, med helt olika tekniska förutsättningar, som ibland nästan mer bara råkar utspela sig i samma universum. Framför allt pratar vi också om två helt olika eror i tevespelande. Aldrig förut har tevespel varit så tillgängligt för en bred massa, och DA:I är inriktat mot den på ett sätt jag inte tror något annat rollspel varit förut.
Självklart finns det grejer Bioware kunde, och borde, gjort bättre. Jag tycker inte det är lika mycket fel på powersystemet som du tycker, men det är jättedåligt förklarat och framför allt tycker jag att det är underutvecklat och skulle behöva vara mer djupgående och integrerat i spelet. Vad är poängen med att låsa avsnitt i spelet med annat än level om det enbart ska användas på bordet, tänker jag? Stridssystemet känns lustigt nog begränsat av sina två lägen, och tvingar fram ett användande av det taktiska läget jag inte alls tycker känns naturligt för mig. Det finns många frågetecken kring färdighetsträden, och framför allt färdigheterna för mages är dåligt balanserade och bristfälliga. Buggarna från början var nästan oförlåtligt många och banala.
Så vad är det som gör att jag tycker att DA:I platsar högt upp på listan?
Det är ett spel som tillgängliggör fantasy-genren för nya målgrupper genom att vara lagom mycket mainstream. Trots detta bjuder det på mycket fan service och knyter an riktigt duktigt till de gamla spelen framför allt genom en utbyggd lore; som oavsett innehåll är skickligt använd. Det är en linjär story i en öppen värld, vilket är tillåtande mot flera olika typer av spelande. Allt det här sammanvägt med grafiken och ljudet (!!!) tycker jag ger en given plats i toppskiktet.
Återigen, tack för din kommentar – kul att vår pod berör till så långa kommentarer 🙂
Jag kände liksom att det du sa om DA:I behövde bemötas från en position med lite mer kött på benen än Anders ”det är frånstötande” eller Luddes ”jag förstår inte rollspel”. Det liksom omöjliggjorde en verklig diskussion i podden när det enda du kan göra är att försvara varför spelet är bra, men inte kan förklara varför för att inget av kritiken bygger på förståelse av varken genren eller serien.
Jag kände att spelet behövde kritiseras ”innifrån”, så att även ditt försvar av spelet får utvecklas.
Jag får väl helt enkelt acceptera att Bioware inte längre är intresserad av de som blev fans av dem på 90-talet och att Origins aldrig kommer få den uppföljare sådana som jag vill se. Kanske borde jag spenderat dessa 50 timmar i Divinty Original Sin istället, och kanske kan Pillars of Eternity kompensera för den känsla av förlust och besvikelse DA:I lämnade efter sig.
Jag får sätta mitt hopp till utvecklare som Obsidian, inExile och Harebrained Schemes, jag och Bioware har nog inte mycket gemensamt längre. Men tack och lov är rollspelgenren på PC påväg starkt tillbaka trots att Bioware lämnat den bakom sig.
Är du för övrigt peppad på Pillars of Eternity?
Hur kunde Dragon Age komma på en andra plats då ni var fem(?) som spelat det och en tyckte det var fantastiskt medan resten inte orkat spela färdigt spelet?
Egentligen kanske ni skulle ta ett varsitt spel bara till GOTY och göra en topp 9 istället och då skulle ju alla få med sin darling och alla spel hamnar på 1st plats. Eller så gör ni som Quid säger och kör spelfestivalen och röstar på era 10 favoriter.
Det är väldigt många som både i detta och i förra avsnittet kommer med feedback hur vi borde göra GOTY-podden. Det uppskattas såklart, men jag måste också få invända lite.
Poängsystem har vi använt oss av flera gånger tidigare, och sedan valt bort efter att vi kunde se att de spel som flest hade spelat hade en klar fördel (Ju fler som spelat, desto mer poäng). Visst kan man lösa det med lite enklare matematiska formler men i överlag känns det som en tråkig lösning.
Att var person ska välja sin favorit blir också bakvänt. Vi är såklart som individer fria att göra det ändå, men inte i Svamprikets GOTY. Anledningen är väldigt enkel: Person 1 kan ha spelat fem olika topp 5-spel, medan person 2 och 3 inte spelat något av dem. Dessutom finns ju chansen att samma ”favorit” väljs två gånger, varpå den personen får gå neråt i sin rangordning. Listan blir missvisande, och inte representativ för oss som kollektiv, om vi skulle använda ett sånt system.
Jag säger inte nu att vårat sätt de två senaste åren är det bästa eller på något sätt felfritt, men det är det sätt vi har valt och vi har valt det av en anledning. De bästa spelen ska _diskuteras_ fram, och listan ska spikas i samförstånd med varandra. Jag är den förste att hålla med om att det blev mer bråk och mindre diskussion i de här två poddarna, och det blir lätt så eftersom tillvägagångssättet för många (även undertecknad) blir att man kritiserar snarare än berömmer, och i farten trampar på någon annans tå. Under detta år fanns det dessutom ganska få riktiga ”kritiker-darlings”, där alla är rörande överens om spelets förträfflighet.
Det finns såklart problem och förbättringsområden i hur GOTY-podden genomförts hittills, och vi kommer självfallet göra en intern utvärdering och titta på aspekter vi kan förbättra till nästa gång. Men bli inte sur eller irriterad för att ni tycker att era personliga favoriter inte kom med på vår lista. Vi har valt systemet för att det är det som vi själva uppfattar som det mest rättvisa – och nu är vår lista färdig för detta år.
Till skillnad från flera av kommentarerna anser jag att er metod för hur ni kommer fram till GOTY är helt rätt. Jag gillar att ni bygger listan på det sätt ni gör och tycker inte ni ska ändra er.
Jag tycker även det är bra att ni låter GOTY listan marinera några månader efter att året är slut istället för att stressa fram den till årsskiftet. Det känns som att ni behandlar hela medmediet med större respekt på det sättet istället för att bara hafsa ihop en clickbait lista lagom till jul som alla andra.
Med det sagt har jag två påpekanden:
1. Revidera inte listan! Att diskuttera förra årets lista och säga hur ni skulle gjort idag istället är intressant, men gå inte in och ändra placeringarna. Det tar upp onödig tid och känns inte som det get något. Istället tycker jag att var och en skulle få möjlighet att kommentera förra årets lista, förklara varför den skulle göra annorlunda idag, och sedan kan ni bara gå vidare utan att det behöver bli en konflikt.
2. Del 2 var bättre än del 1, men jag anser att ni borde ha en striktare ordfördelning och att främst Anders bör ta ett större ansvar med att få tyst på de som pratar för mycket och släppa fram de som inte får mycket sagt. Del 1 var ett lågvattenmärke på den fronten, del 2 var MYCKET bättre, men det måste finnas i bakhuvudet hela tiden.
Av alla er på Svampriket ligger min personliga spelsmak sannolikt närmast Linus, men jag anser ändå att han ockuperar på tok för stort utrymme tidvis på (som jag som lyssnare upplevde det) främst bekostnad av Anna och Sandra. Det är mycket känslor i GOTY, och just därför behöver chefredaktören vara hårdare än annars för att alla ska få säga sitt.
Annars var det jättekul att lyssna på, eran bredd är helt klart er styrka!
Underbara poddar både del 1 och 2. Det är ju precis såhär diskussionerna ser ut där ute i stugorna när man diskuterar spel.
Fortsätt med detta upplägg jag uppskattar det valet väldigt mycket.
I min bok är Titanfall årets spel. Slog alla övriga fps spel på fingrarna 2014 inräknat Destiny, CoD AW, Far Cry 4 och Wolfenstein.
Keep up the good work 🙂
jag tycker ni skall fortsätta med det upplägget som ni har nu när det gäller GOTYpoddarna. För en gångs skull måste jag hålla med Tommy om att det var onödigt att gå in och ändra förra årets GOTY även om Hr Tommy ändå skulle vara sådär svår som han brukar vara i podden. Jag väntade på att någon skulle reagera på Linus tjöt angående Valiant Hearts trailern och tillslut kom det:). Underbart! Håller dock med Linus i denna fråga.
Kul att ni bråkar lite fortsätt så.
P:S var inte 2014 ett relativt svagt spelår ändå?
Nej då det har kommit mycket bra spel under året. Tyvärr så lämnades de utanför denna topp-lista.
Väldigt glad att Child of Light kom med på listan, otroligt vackert spel. Men Donkey Kong Tropical Freezen, Mario Kart samt Shovel Knight måste definitivt vara med på en lista över årets topp 10 spel. Speciellt när man hör flera av spelen på listan.
Uppskattar arbetet bakom listan, tyvärr inte riktigt bra :>
När får vi dueller i soluppgången över Hedern och Äran för era favvospel? blir att lyssna på podden på tåget till stockholm idag tror jag minsann. 😉
Lyssna mer på Ludde! han är gammal och klok 🙂 (tänkte framförallt på south park)
vad är det för introlåt ni har?
Återigen, tackar för finfin underhållning. Den sista delen bjöd på flertalet hjärtliga skratt och många triumfatoriska nävar i luften.
(Det roliga här är inte siffrorna, utan intensiteten i argumentationen. Att allting kan kokas ner till ”Mina känslor är bättre än dina känslor!” är jättekul i det här fallet.)
Med det sagt:
-Instämmer med Adrian angående att revidera tidigare listor.
-Må hela redaktionen vara samlad nästa år. Vissa diskussioner saknade helt klart en Peter nu.
Två indiespel på top 4? Awe hell no guys.
Bakar om er lista:
1. South Park Stick of Truth: balls down the best
2. Super Smash Bros: Ok, bland all pest fanns där lite kolera att välja. Byt ut det mot Mario Kart 8 och det blir snarare en förkylning.
3. Dragon Age Inquisition: Fine. I sort of get it. Svårt dock att tänka mig att jag kan ha ett jobb samt ha tid att spela detta
4. Bayonetta 2
5. Alien Isolation
6. Middle Earth
7. Titan Fall
8. Wolf Among us
9. Valiant Hearts
10.Child of Light: Grundkallt spel. Rakt igenom.
Jag förstår dock er struggle. Valmöjligheterna i år känns ganska urvattnat. Tack för assköna GOTY-episodes dock! 🙂
Jag saknar Peter
Kan ni publicera Peters personliga goty/åsikter om spelen på eran goty?
Lucas: Det kommer, enligt säkra källor, längre fram 🙂
Många kommentarer här ser jag. Kul!
Vill bara säga att jag verkligen inte håller med om allt. Står mest på Anders sida i de flesta fallen. Men det är ändå kul att höra allas åsikter och hur mycket vissa brinner för ’sina’ spel.
Även om det emellanåt gick lite över styr så var det en trevlig lyssning (som alltid).
I julas tänkte jag köpa Alien: Isolation, men efter att ha hört en del negativa saker om det så avstod jag. Efter detta kommer jag dock köpa det. Och jag ska NJUTA.
Tack för 2014! Ser fram emot ett riktigt bra år med mycket Svamppod, för ni är ta mig fan bäst!
Och Anna. Jag beklagar all skit du har fått ta emot de senaste dagarna. Jag (och många mer här) står bakom dig och jag hoppas att du har fått ut något fint trotts all skit!
Kramkalas!
Har en fundering kring resonemanget att inte ta med Dark souls 2 i top 10?
Det avfärdades lite snabbt i goty del 1.
Vad var era synpunkter på det spelet? 🙂
//Det har tagit mig längre tid än vanligt att lyssna på er POD då jag huvudsakligen lyssnar på jobbet och kan inte skriva/läsa samtidigt som jag lyssnar på pod… 🙁 //
Som vanligt! Stort tack för er pod! <3
Att Dark Souls 2 åkte ut där är nog en effekt av att Peter inte kunde vara med, vår största Souls-vurmare. Av de åtta som spelade in hade bara Niklas spelat det och argumentet var att det inte var lika bra som ettan. Jag själv har tänkt ta tag i den serien med PS4-versionen av tvåan som släpps i april.
Instämmer i allt som Tobbe skriver. Bara jag som hade spelat det, och gillar ettan bättre. Kände inte att jag kunde övertala alla de andra att få med det. Men det ligger utan tvekan på min personliga topplista för 2014. Det lär bli mer Dark Souls 2-snack när det släpps till PS4 ganska så snart.
Okej! Då är jag med på turerna 🙂 Jag håller med dig om att det inte var lika bra som ettan.
Då har du något att bita i Tobbe!
Ha de gott!
Bra podavsnitt måste jag säga. Känns som att ni tog åt er av kritiken i avsnitt 1 om att vissa pratade för mycket och länge och ofta. Sen vill jag också poängtera i den kritiken att alla naturligtvis inte argumenterar eller agerar på samma sätt i den här typen av diskussioner. Att Anna och Sandra är tystare betyder ju inte alltid att de ”tystats” även om det i avsnitt 1 verkligen framstod så. Om jag diskuterar saker med vänner kan jag också sitta tyst långa stunder och bara absorbera vad andra säger, samla ammunition, medans pratkvarnarna maler på för att sedan, vid en viktig brytpunkt prata desto mer. Sandra var ju exempelvis jävligt taktisk där. Sen blir det kanske inte så roligt att lyssna på när bara vissa pratar.
Men skit samma. Som sagt bra avsnitt och jättemycket bättre än första.
Vi spelade faktiskt in båda avsnitten under veckan före första avsnittet släpptes, så att dynamiken förändrats kom helt naturligt 🙂
Oj fan vad sjukt. För det känns verkligen som att vissa, framförallt Linus, medvetet håller tillbaka lite 🙂