Jag lägger allt mitt hopp på Arkham Knight

De senaste veckorna har jag varit… låt oss säga halvsugen på spel. Eller, det har inte handlat så mycket som att jag varit negativt inställd till spel som så. Jag har varit och är pepp både på spel som släpps nu och i framtiden. Men jag har inte riktigt orkat faktisk spela spel.

Det är en kombination av att jag haft väldigt (eller i alla fall känt att jag haft) väldigt lite tid över till att spela, och att jag under den tiden mest velat ligga helt still och få media strömmat rakt in i min hjärnbalk utan att anstränga mig. Att sätta igång ett spel har känts som en investering jag inte riktigt varit redo att göra. Och i måndags kväll kändes tanken på att ta ett Brunlöfskt friår inte helt främmande.

Men så hände något. Av en ren slump. Vårt ex av Batman: Arkham Knight blev försenat. Eller försenat och försenat; det blev i alla fall klart att recensionsexet skulle komma till oss efter att spelet nått affär. Och tidigare nämnd Brunlöf, som var tilltänkt recensent, blev så otålig att han bestämde sig för att punga ut för spelet. Så vi hade helt plötsligt ett alldeles ledigt ex av Arkham Knight.

Och plötsligt kände jag ett sug att spela jag inte var riktigt beredd på. Visst har jag, precis som mer eller mindre alla andra, varit sugen på Rocksteadys tredje Arkham-spel. Men en del av mig hade liksom räknat bort det, just på grund av hur generellt ointresserad jag kände mig av spel. När det nu presenterades en chans att få spela det för riket (även om jag inte direkt blir ensam om att göra det) så tändes gnistan igen.

Att det blev just Arkham Knight som fick mig spelsugen igen beror så klart till en stor del på att tidigare spel har varit riktigt, riktigt, riktigt bra. Men också att spelen bjuder på ganska precis exakt vad jag som krävs för att jag ska bli uppspelt just nu.

Arkham-serien har tidigare lyckats med en typ av halvöppenhet som nästan alla andra serier misslyckas med. Väldigt få tycks ha förmågan att kombinera linjära, storytunga element och öppna sandlådor. Lex Deus Ex: Human Revolution (som är ett bra exempel på skitdålig semiöppenhet, även om det absolut inte var först att göra det) brukar utvecklare vara väldigt dåliga på att förstå vad öppenhet handlar om.

Öppenhet i spel handlar om val. Om valet mellan att utforska eller gå vidare i storyn. Och det valet blir, i mina ögon, ganska poänglöst om du blir straffad för att göra det senare. Om du har ett spel som till stor del bygger på utforskande är det inte okej att vid en viss punkt i storyn stänga ett tidigare område och göra alla missade föremål på det området otillgängliga. Ifall ett spel gör så blir jag markant mindre intresserad av att ens röra det. Och i den aspekten har Arkham-serien varit ett föredöme.

Att göra rätt på just den punkten kanske låter som en ganska liten och väldigt specifik detalj i sammanhanget, men implikationerna är större. I alla fall för mig. I alla fall just nu.

Det jag förväntar mig av Arkham Knight är att få både en cool, spännande och intressant story och en värld full med saker att utforska på mina egna villkor. Ett spel där det både finns någon som driver mig frammåt och något som lockar mig att stanna kvar efter att storyn är slut. Någonting som kan tvinga mig att faktiskt engagera mig och sen låta mig göra något av det engagemanget.

I en viss film från -99 sa en viss karaktär spelad av Brad Pitt “I’ll carry you – kicking and screaming – and in the end you’ll thank me”. Det är mer eller mindre det jag hoppas att Batman: Arkham Knight ska göra med mig.