Jag både uppskattar och fascineras av Final Fantasy, ända sedan jag upptäckte serien tillsammans med majoriteten av västlänningar 1997 när Final Fantasy VII (världens mest mjölkade spel?) slog ner som en bomb och hjälpte definiera en hel generation. Det var i och med FFVII som jag började intressera mig för seriens tidigare delar, och spelade igenom FFI till FFVIII under slutet av 90-talet. Men år 2000 gav jag upp på konsolspelandet, och vigde all min speltid åt PC – närmare bestämt Unreal Tournament, och där höll jag mig nästan uteslutande från 2000 till 2005 då Nintendo lockade tillbaka mig med Wii. Det innebär att jag missade FFIX (som jag tagit igen sedan dess, och som blivit min favorit i serien) och FFX, samt FFXII. Det var inte förrän med FFXIII som jag än en gång upplevde ett Final Fantasy som inte var en avstickare från huvudserien, och det märktes att något hade hänt sedan min favorittitel FFIX släpptes – som är ett oerhört traditionellt Final Fantasy, väldigt mycket en hyllning till seriens historia.
Nu har jag börjat spela Final Fantasy X, och är i skrivande stund 5-6 timmar in. Hittills känns det som det mest Final Fantasy-doftande spelet jag spelat sedan FFIX, och förutom gridsystemet för levlande ser jag inte mycket som ändrats eller som har styrt serien mot FFXIII-hållet. Än så länge fullkomligt älskar jag i stort sett allt med det, och är imponerad över miljöerna och produktionsvärdet med tanke på att det ändå var för nästan 15 år sedan. Sakaguchi var visserligen fortfarande inblandad i FFX, så kanske får jag inte svaret förrän jag upplever FFXII. Men det är mitt projekt just nu i alla fall, att ta reda på vad som mördade Final Fantasy, och hur det gick till. Förhoppningsvis har jag svaret lagom till releasen av FFXV, som jag har noll förhoppningar inför.
Den gamla skolans FF är nog dött men jag tycker ändå att serien i sig fortfarande lever. Däremot så verkar den mer och mer vända sig mot det som är ”västerländskt” och det tycker jag är bra. Ju mer japanskt det är desto bättre, vill jag spela ett västerländskt rollspel så kan jag spela Dragon Age istället. Därför tycker jag att XV verkar vara det mest lovande på väldigt länge med sina androgyna pojkar, fanservice-Cid(ney) och summons i godzilla stil. Har inte heller så mycket emot fighting systemet då jag gillar kingdom hearts och det mer fartfyllda systemet som vi redan såg grunden till i XIII-3.
Det jag tror du letar efter dog nog i samband med att Sakaguchi och Amano lämnade över serien till sina yngre kollegor som är inspirerade av anime och japanskt ungdomsmode.
”Det jag tror du letar efter dog nog i samband med att Sakaguchi och Amano lämnade över serien till sina yngre kollegor som är inspirerade av anime och japanskt ungdomsmode.”
Word.
Personligen känner jag att det är lätt att ogilla Tetsuya Nomuras påverkan på spelserien där charm och substans verkar har blivit utbytt mot bälten och dragkedjor. En krass överdrift kanske men om man tittar på Nomuras bidrag under hans karriär så ser man en förkärlek till tragik, visual kei och mode. Inte för att det är dåligt eller fel men som allt annat handlar det om att kunna balansera det i ditt världsbyggande, din ton, dina karaktärer etc. På den fronten känns det helt enkelt inte som om mycket nytt händer för varje modern spelserie.
Jag skulle kunna fortsätta i evighet på denna tråd men det jag vill komma fram till är hur extremt skeptisk jag blir till en remake på FFVII.
Genom att bara se på skillnaden mellan spelet och Advent Children.
Genom att se hur Yoshinori Kitase för ett år sedan uttalade sig om hur omständigt det vore med tanke på budget och personal.
Jag tror alla är överens om hur desperat dessa andetag känns.
Personligen så gillar jag ju det överdrivna i att ha en kjol helt gjord av bälten, men håller absolut med om att Nomura nog har gjort mer ont än gott. Speciellt efter att han fick bli regisör/producent. Tror dock att han kan tillföra mycket fint i designen på samma sätt som han gjorde i både FF6 och FF7 när det fanns folk som vågade hålla honom tillbaka… japansk företagskultur i ett nötskal.
Såhär i efterhand kan jag tydligt se hur FFX var de första stegen mot XIII. En mer streamlinead upplevelse som känns lite fegt anpassad för de nya, starkare konsolerna. Tycker personligen att Tian var ett helt ok spel men samtidigt att det var början på slutet. Ser fram emot att höra dina åsikter av det när du är klar.
lökig voiceover (och till viss del dialog (men den hade kanske fungerat i textrutor!), konstig dramaturgi i cgi:n (fungerar i öst men inte så bra i väst) osv osv. Saker som fungerade jättebra då teknologin briste då dessa sakerna inte framhävdes. Och framförallt känns det som att serien har tagits åt ”fel” håll. Första gången det hände var ju i åttan, kan man tycka, sedan har det gått den vägen allt mer allt eftersom, undantaget nian.
De har lämnat rötterna bakom sig och vi äldre spelare som växte upp med de gala grejorna gillar det inte, helt enkelt!
FF X hamnar någonstans i skarven melan gammalt och nytt, typ. sedan har det gått utför tycker jag personligen.
Spelade aldrig igenom 13, utan bara en 20-25 timmar in och det kändes som att storyn aldrig någonsin tog fart och karaktärerna var galet tråkiga.
just karaktärer och story är ju av vikt och misslyckas man på de punbkterna är det ju fetkört.
Håller helt med om dialogerna och dramaturgin, men det underlättas ganska mycket av att jag spelar med japanskt tal. 🙂 Du har nog även helt rätt om FFVIII, som förmodligen är mitt minst uppskattade spel i serien tillsammans med FFV – som jag egentligen inte gav en rättvis chans. Anledningen att jag inte ser VIII som så är nog bara för att IX tog det tillbaka så hårt. Men det stämmer ju att VIII var på väg dit först. Kanske att det sålde så mycket mer än IX, eftersom IX hade olyckan att släppas bredvid ett generationsskifte med FFX redan runt hörnet.
Audio killed the video star!
Gissa vilken cartoon jag har tittat på~