Så var det dags för den tredje och avslutande delen i Makeover-serien, där jag tidigare stuvat ner fjorton av fighting-spelens mest ikoniska kvinnokaraktärer i mer påklädda och praktiska utstyrslar, samt låtit åtta av männen från samma spel-serier få ikläda sig kvinnornas kläder. Lätt kalabalik uppstod och det var roande nästan hela tiden.

Kvinnorna ska få vara lika kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade som männen
För att toppa och avsluta det här har jag ritat upp nya kvinnliga karaktärer. Själv, den här gången. Så istället för att luta mig mot redan existerande figurer och bara byta ut deras kläder så har jag nu designat helt egna. Åtta stycken närmare bestämt, som ska representera det ideal jag hoppas att fightingspelsvärlden kan sträva emot: att kvinnorna ska få vara lika kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade som männen.

När jag satte mig med skissblocket så bestämde jag först premissen för just dessa figurer. Alla fightingspel har sina egna etablerade universum och stilar, det kan handla om hur urspårade karaktärernas personligheter tillåts vara till hur realistiska de ser ut. Personligen favoriserar jag Street Fighter-serien vad gäller ton och estetik, den har en serietidningsaktig charm som ändå känns sober och rotad, med några få flippade karaktärer som sätter piff på hela anrättningen. Så jag valde att till största del låta mina figurer inspirerades av den seriens stil och att jag tecknade dem på ett cartoonigt sätt som skulle vara lättsamt och färgstarkt.

Fightingspel har som ni säkert märkt tydliga ”typer”, karaktärer som ständigt återkommer och jag ville hellre göra min egen tolkning av dessa än att försöka hitta på helt nya. Man ska kunna titta på figurerna och genast känna igen dem och kunna gissa vad hon har för fightingstil samt hur hon ska spelas.

Nog om detta, nu introducerar vi våra åtta nya kämpar!

Keiko

Huvudkaraktären (i den mån ett fightingspel kan ha en sådan), såsom Ryu/Ken, Jin, och Siegfried. 

Och var ska man börja, om inte med allround-karaktären som man gärna startar upp ett spel med och som är bra på det mesta men inte bäst på något. Jag har alltid favoriserat den kaxiga typen, inte surpupporna som Ryu och Jin som går runt och släpar på någon trökig hämndhistoria. Fightingspels manus och bakgrundshistorier är mest utfyllnad, och då spelar jag hellre med någon vars motivation lyder: ”Jag är bäst i världen, och nu ska ni fan i mig få se!” än ”Slutbosssen dödade min mästare/mamma/hoppande böna och han ska ha spö!”. Så därför riktade jag blicken mot Ken och även Bruce Lee när jag designade den här karaktären. Därav den klassiska dräkten, fast med öppen överdel och inga avrivna ärmar (jag vet, coolhetsfaktorn faller därmed drastiskt).

Jag har inte tänkt speciellt mycket på nationaliteter eller länder när jag designade karaktärerna, delvis för att jag ruttnar på att fightingspel ska exotifiera sina karaktärer alltför ofta och delvis för att min skolgeografi för länge sedan bleknat bort. Jag bryr mig helt enkelt föga om det. När jag gjorde den här uppenbart asiatiska tjejen (placera själv ut henne på världskartan om det glädjer dig) och tyckte att hon borde ha rejält med gaddningar så var en sak klar: det skulle INTE vara kinesiska drakar, lotusar eller koi-fiskar.

Agent Scoopy

Polis/privatdeckaren/agentkaraktären såsom Lei Wulong och Chun-Li.

Som jag nämnde tidigare, handling i fightingsspel är mest trams, och jag tycker om det. Ju roligare trams, desto bättre. Ett av mina favoritexempel är när någon från lagens långa arm ska undersöka något fuffens i turneringarna och därför väljer… Att själv delta i dem. Fantastiskt.

Så självfallet ville jag ha en kvinnlig agent, och hon skulle vara en kombination av mina två favoritagenter, agent Cooper från Twin Peaks och agent Scully från X-files. Därav namnet Scoopy, eh, get it? Hon fick Scullys permanent icke-roade och skeptiska syn på tillvaron och Coopers trenchcoat (alldeles för få kvinnor får fladdra runt i trenchcoats) samt hans lilla bandspelare. I ärlighetens namn tror jag att det även kan finnas lite Mulder i Scoopy, för jag ville göra henne lite sjaskig, lite oputsad. Någon som bryter mot regler, ställer till med scener och gärna lägger upp fötterna på bordet.

Bruisy Bitesize

Snabba utfalls-karaktären, såsom Vega och Xiaoyu.

Vissa av oss älskar dem och andra hatar dem, de unga och uppkäftiga karaktärerna. Ofta tonåringar, små, snabba och alltid med en stöddig kommentar till hands. För att göra saker och ting värre så satte jag på min ett par rullskridskor vilket borde göra henne till ett smärre helvete att möta, men till en annorlunda och utmanande karaktär att spela som.

Designad att vara smått odräglig och specialiserad på tacklingar med höften först. Ska man se till hennes bakgrundshistoria så är hon såklart den kicksökande tjejen som börjar med roller derby, men snart inser att det hon uppskattar mest är att se sina motståndare singla som vantar över banan och därför söker hon sig istället till kampsporten, men väljer att behålla rullskridskorna på. Hon är en rätt medicinerad Harley Quinn med mycket överskottsenergi att ta ut på sina motståndare.

Rita

Hårdkokt buse, såsom Paul, Bruce och Poison.

I varje fightingsspel värt sitt namn måste det finnas med någon typ av buse. Den typen av karaktär som är underhuggare till den riktiga skurken i en åttiotalsfilm, som stryker runt på gatorna på nätterna och som man vet är en dumming för att hen har hål i jeansen och tuppkam. De karaktärerna. Lite tröga, ofta lite fega, men vi gillar dem genuint. Rita är en sådan, en gatukatt med nio liv och stenhårda nävar, som sysslar med kickboxning. När jag och Peter Ahonen spånade om henne föreslog han att hon skulle vara som Vega i Street Fighter och ha någon typ av tillhygge och därmed en orättvis fördel, som ett baseballträ.

När jag designade henne så valde jag att ge henne rockabillystil istället för att luta mig åt det klassiskt punkiga, eftersom hon då lätt hade kunnat bli ett gatudrägg från Polisskolanfilmerna. Varför busarna är som de är, det får vi sällan någon förklaring till, men vi njuter av det de för med sig: mellansekvenser som innehåller motorcyklar och att prygla upp någon mot en stor soptunna i skenet av neon.

Shedevil

Monster/djurkaraktären, såsom Blanka och Kuma.

Här var intentionerna glasklara, jag ville ha en egen Blanka, ett vidunder bland vanliga människor, och hon skulle se ut som PMS och mensvärk får en att må: Ständigt trött, irriterad och lite sorgsen.

Till skillnad från Blankas liv i den tropiska djungeln så kan vi väl säga att man hittade henne uppe i en snöig bergskedja. En kvinnlig sasquatch och under stort ståhej lyckades man släpa ut henne från sin grotta, klippte lugg och tryckte ner henne i en brottardräkt och fick henne att slåss i arenan i utbyte mot fri tillgång till Ben & Jerry’s. Shedevil vill helst ligga nerbäddad i soffan och se på sina serier, men när hon väl är uppe i ringen är hon den som slår hårdast, om än inte fortast. Blanka har sin elektricitetsattack och hon borde ha något som motsvarar den, kanske en öronbedövande ylningsattack som inte ger direkt skada, men knuffar motståndaren någon meter bort. Ja, spåna kan man alltid!

Eileen

Boxaren, såsom Steve och Dudley.

Som jag redan nämnt så var nationaliteterna inte så intressanta när jag designade de här karaktärerna, men ska man placera Eileen någonstans så skulle det nog vara kring de brittiska öarna.

Vilken av dem är mindre viktigt, för tanken på en småväxt kvinna med orange afrofrisyr och ett tungt boxningsbälte som pratar bredast möjligast arbetarklassdialekt från någon av öarna är underbar. Gärna samtidigt som hon röker en cigarr. Den här karaktären ska ha gjort en hejdundrande klassresa, och lever nu i överflöd och åker jorden runt för att delta i kampsportsturneringar. En stjärna, en diva, en Zlatan.

Mrs Yamamoto

Läraren/mästaren, såsom Jinrei och Gouken.

Fightingsspel har gott om gamla gubbar (som oftast är unga män med fantastisk fysik som krönts av ett lätt rynkigt ansikte med stort vitt skägg) men gamla kvinnor ser vi inte alltför ofta. Om man inte anser att en kvinna är gammal om hon är över fyrtio, för i så fall, jo, några sådana har vi sett, men de ser inte nämnvärt äldre ut än motsvarande tjugoåring från samma spel. En ledtråd kan vara att de har någon typ av sjal om axlarna, då vet man att hon är någons mamma.

Jag ville designa en kvinna som skulle vara rejält till åren och det skulle speglas i såväl kropp som ansikte. En Mr Miyagi, fast med e-kupa och knut i nacken, hård men rättvis och med en räv bakom varje öra. Genomgod fast klurig. Läraren som lär sina elever lika delar kampsport som livsvisdom. Hon slåss efter devisen att vända sin motståndares kraft och styrkor mot dem, såklart med minsta möjliga ansträngning, och när de inte orkar resa sig igen så sätter hon sig ovanpå dem, drickandes en kopp te för att diskutera vad de gjorde för fel.

Precious

Brottaren, såsom King och Marduck.

Hur mycket jag än tycker om kampsport som är ”ren” och som kommer från rötterna så tycker jag även om sorten som sprungit längst ut på den andra änden av skalan och blivit show, teater och spex. Jag pratar såklart om amerikansk wrestling, med mantlar, påhittade namn och pyroteknik. Plastigt och vulgärt, och Precious skulle innefatta allt det.

Från början en oansenlig tjej från södern som endast utmärkte sig som en enastående brottare under high school som valde att följa sin passion och satsade allt på en karriär inom wrestling. Några år senare är hon där, hon coachas av sina två föräldrar och har anammat wrestlingens estetik. Håret är förlängt och blonderat, kroppen solbränd och såväl naglar som ögonfransar är av plast. Hon kan alla klassiska grepp och trix och hennes specialattack är självfallet att från ingenstans dra fram en klaffstol och dra till motståndaren med den så svetten stänker.

Skulle det vara så fel med en spelserie där de kvinnliga karaktärerna såg ut såhär? Hade deras design, kläder och bakgrundshistorier verkligen gjort spelet sämre?

Istället för att peppra på med kulsprutan så kan man försöka med en vits istället
Vad ville jag då med det här? I jämställdhetskonflikten blir det ofta så att de två stridande parterna gräver ner sig i varsin skyttegrav och sen ägnar sig åt att skjuta prick på den andres sandsäckar. Och visst trivs jag nere i min skyttegrav, med fantastiskt sällskap av samtyckare. Men kommer vi någonstans? Min tanke är att med exempel, förklaringar och dialog så kanske vi kan nå fram till den andre, istället för att peppra på med kulsprutan så kan man försöka med en vits istället. Eller i mitt fall en bild, eftersom det är det jag, som konstnär, kan bidra med.

Kanske, kanske, KANSKE har någon som inte håller med mig ändå fnyst till av skratt vid åsynen av Jin i bläckfisk-string eller tänkt ”Det är rätt överdrivet med sådär stora bröst ändå…”. Kanske. Om inget annat så är jag den som gladeligen dansar genom dörrar som redan slagits in av andra och roar de som redan är frälsta. Och som ni har gett tillbaka, jag har badat och vältrat mig i vänliga ord och kärlek från er och jag vet att det är vi som till slut kommer ta hem spelet.

Det tar slut här.

…Fast ändå inte riktigt. Som tack till min helt enastående redaktion har jag bett dem önska en makeover vardera från valfritt spel och av valfri anledning, för de har verkligen hjälpt mig och funnits till hands genom allt det här. Så det kommer ett litet efterspel längre fram, cigaretten efter idkad älskog.

Tack för mig för den här gången.