Jag var tio år och hade precis fått en ny speltidning. Framsidan pryddes av Shigeru Miyamotos leende ansikte. Jag älskade Nintendo mer än någonting annat. Bestämt lade jag en hand på omslaget och sa med stolt röst:
”När jag blir stor skall jag bli som honom”.
De vuxna omkring mig svarade med förvirrade blickar, de visste ingenting om spel, knappt vem Super Mario var. Men det gjorde inget just då, för jag visste vad jag ville.
Åren gick. Ju äldre jag blev, desto mer kände jag att något var fel. Folk tyckte att jag var lite udda, rent av konstig. Jag var en ung tjej som inte kunde sluta prata om The Legend of Zelda och Nintendo.
”Varför är jag så udda?” Undrade jag ofta. Flera av killarna jag kände spelade ju. De spenderade timmar med allt från World of Warcraft till Pikmin. De fick aldrig några förvirrade blickar, skeptiska kanske, men aldrig ifrågasättande. Jag började sakta förstå att något var skevt med spelindustrin.
Högstadiet blev som ett hårt slag i magen. Redan under de första veckorna tittade två äldre killar roat på min skolkalender bredvid mig. På omslaget hade jag ritat av mig själv som Link. De skrattade, pekade och skämtade om mitt intresse. Jag satt precis bredvid. Det var inte coolt för någon som mig att gilla spel längre. Något gick sönder inom mig den dagen. Jag försökte dölja mitt intresse i flera år.
Det var inte förrän i gymnasiet som jag försiktigt vågade fråga två personer i min klass om Skyrim var värt att köpa. Det var efter detta som jag vågade ta upp mitt spelintresse på riktigt. Inget skulle få komma i vägen. Jag upptäckte Elder Scrolls, Tomb Raider och framför allt Dragon Age, spelserien som skulle förändra mitt liv.
Under alla dessa år ritade jag frenetiskt, men tänkte aldrig på att jag kunde göra något utav det. Det var inte förrän efter studenten som jag faktiskt kopplade att mitt brinnande spelintresse och mitt ivriga skissande kunde kopplas ihop för att bygga en karriär.
Samtidigt som den tanken började gro inom mig blev jag spelskribent. Jag skrev krönikor, recensioner och förtittar. Jag besökte Biowares huvudkontor i Edmonton och förundrades över stämningen på kontoret. Alla såg trötta ut, det var bara någon månad kvar tills Dragon Age: Inquisition skulle släppas, men utvecklarna skrattade hela tiden tillsammans. ”It’s a lot of work” sa producenten Cameron Lee till mig, ”but it’s all worth it.”. När jag gick och la mig den natten bestämde jag mig – jag skulle bli spelutvecklare.
Ett år senare sitter jag nu på en spelutbildning och kämpar så hårt jag kan. Känner hela tiden att det bubblar lite av spänning inom mig, för jag är närmare min dröm än någonsin. Men samtidigt blir jag frustrerad, för hur duktig hade jag inte varit om jag börjat utveckla redan som tonåring? Om jag bara vågat vara lite mer som mitt tio-åriga jag?
Jag vet att det finns många som jag där ute. De som fått samma oförstående blickar. De som låtsas vara kille för att inte bli trakasserade online. De som inte vågat följa sina speldrömmar. De som inte passat in i spelindustrins snäva syn på spelare.
För jag vet ju att det fortfarande är en sexistisk värld jag träder in i, Gamergate gör sig hela tiden påmind. Utvecklare som faller utanför ramarna får ofta utstå trakasserier, både på och utanför arbetet.
Men det finns ljusglimtar. Se bara på Teklafestivalen i somras där unga tjejer fick lära sig allt från robotprogrammering till speldesign. Som jag önskar att det hade funnits när jag var yngre. Jag ser också hur spelföretagen ett efter ett börjar ta vara på jämställdheten på arbetsplatsen och representationen i sina spel. Långsamt men säkert.
Just nu är jag nog närmare mitt tio-åriga jag än någonsin. Jag ser med sorg på alla de åren där spelintresset sköts undan, jag ser med sorg på alla de åren då jag inte vågade vara mig själv.
Jag vet att det låter hemskt cheesy, men jag tänker skriva det ändå. Följ era drömmar, spela det ni vill spela, gilla det ni gillar, nörda på så mycket ni kan. För en dag kanske det är ni som ler på det där tidningsomslaget och väcker en ny persons dröm.
Text av Kajsa Lundquist
 |
Kajsa Lundqvist är skribent hos IGN-Sverige och en tönt av rang. Dragon Age is her game och allt hon någonsin pratar om. Nämner du Solas eller Alistair kommer det garanterat tårar. Drömmer om att en gång få designa en alv som bryter spelarnas hjärta. |
Mycket bra och viktig läsning. Det är alltid synd och beklagligt med oförstående människor som påverkar andra att inte våga utrycka sig. Tur är att du vågade stå upp och gå just din väg till slut. Hoppas många får inspiration när dom läser detta och tar efter.
Bra skrivet Kajsa!
Så jäkla tråkigt att man ska bli nedtryckt bara för att man är tjej och tycker om spel, Eller att folk ska kalla reta en överhuvudtaget för ens spelintresse.
Jag har en syster som går i högstadiet, Jag har alltid försökt uppmuntra henne till att spela. Men en brist på konsoler/speldator hos våra föräldrar har väl gjort att hon spelar lite på sin telefon ibland. Förutom då hon är på besök hos mig då hon har en uppsjö spel att välja mellan.
Men jag har någon gång frågat henne om det är några av hennes vänner och klasskamrater som spelar, för jag tänker att alla i hennes generation bör ju spela i någon form, då spel är så mycket mera utbrett idag än när jag växte upp. Men jag har fått svaret att några av killarna i klassen spelar väl, men ingen av tjejerna. Hoppas att det inte är så att någon av dem tvingas spela i ”smyg”.
Så himla mycket igenkänning!
Antar att nästan alla kvinnliga spelare upplever samma eller liknande känslor o rädslor.
Ändå diskuteras det om så sällan..
Tack för att du lyfte ämnet det och gjorde mig pepp!
Jag funderar ibland på vad man borde säga till alla som ger dem där skeptiska blickarna eller som skrattar åt en för att man som vuxen kvinna sysslar med spel. Jag möter det ofta.. På kontoret, i släkten och i andra intressesammanhang. Vill gärna svara Ngt snappat uran att det kommer fram som aggressivt eller avståndstagande. Några förslag?
Folk är oförstående för sånt de antingen inte förstår sig på eller sånt man anses ska göra eller inte i en viss ålder. Spela spel i min ålder är aldrig accepterat känns det som men ju äldre man blir desto mer inser man hur lite man bryr sig om vad andra tycker. Jag brukar inte prata tv spel om inte någon frågar.
Men stå på dig för ingen förutom du vet vad du gillar.
Innan du förutfattar ditt beslut om vad du tycker om GamerGate så tycker jag att du ska läsa den här artikeln;
https://medium.com/@oliverbcampbell/when-a-black-game-journalist-spoke-up-on-gamergate-a1f36421022
Väldigt välskriven och åtminstone jag tycker att den speglar mina egna upplevelser med GG.
I övrigt en ganska bra artikel, även som killar får vi ofta sneda blickar på oss när vi framför att vårt favoritspel inte är CoD eller det nya FIFA:t, så du har mina sympatier.
Zelda For Life!
Känner igen mig, har dock valt en annan väg och vill att barnen idag ska få de chanser jag känner att jag inte fick, genom att plugga till f-3 lärare. Där kan jag komma att inkludera programmering, spel och rollspel i undervisningen.
Hej.
Ett inlägg från den andra sidan. Från en mans perspektiv.
Vi måste klargöra en sak. Unga killar har underutvecklade hjärnor vilket genererar ett överskott på rena idioter. De vet själva inte varför de säger eller gör saker. Ibland retas de för att de är intresserade av en tjej, ibland för att de inte tänker utan agerar på ren impuls och tror att de är roliga eller coola.
Så, med detta lagt på bordet kan man fråga sig vilket värde du bör lägga i vad du upplevt som ung. Du har blivit sårad, men har det funnits substans attackerna? Givetvis inte!
Det tråkiga med din historia är att dina föräldrar och samhället inte givit dig det emotionella stöd du behövt för att helt enkelt avfärda skräpet. Att verkligen förstå att du inte behöver bry dig om vad t.ex. någon anonym pajas på nätet säger.
Jag har dessutom varit i precis samma sits, men jag hade glasögon och var tystare än andra. Spelade också datorspel. Det hjälpte inte att jag var kille för att mina intressen inte skulle hånas. Jag var en mes/nörd som inte ville spela fotboll som de sportiga grabbarna som var Guds gåva till världen, halleluja!
De som hånade mig för mitt datorintresse lärde sig snart att använda datorer och internet. Internet och onlinespel gick från att vara en trevliga communitys till apornas planet. Förmodligen är det dessa män/pojkar du träffat. Högljudda egocentriska, narcissistiska, stökiga och primitiva skitstövlar.
Många människor, även män drabbas av rena idioters kommentarer, så jag ber dig att inte skylla dina missade chanser på grund av alla män – hatet kommer äta upp dig annars precis som det gjort med den icke konstruktiva extremfeministiska rörelsen i Sverige. Lär dig istället att avfärda allt nonsens. Vare sig det kommer från en man eller kvinna.
En kommentar på spelindustrins ”snäva syn på spelare”. Är det inte allmänt accepterat att datorspel har utvecklats av män (med intresse för programmering) främst för män under lång tid? Det går inte att bortse från detta faktum tycker jag. Att göra det till en könsdebatt känns trist.
Stör inte mig att fler kvinnor introduceras, men att göra det till en slags feministiskt pseudostrid mellan könen är helt onödigt.
GG
p.s.
Snyggt hår 🙂
”Från en mans perspektiv.”
[…]
”Jag har dessutom varit i precis samma sits,”
^ som svar på en artikel om hur skribenten tvingats stå ut med ruttna attityder från samhället, endast pga att hon är kvinna. Ok bra då vet vi hur mycket värdefull insikt du har i den ”trista könsdebatten”
Könsdebatten i tv-spelsbranschen är viktig eftersom det uppenbarligen finns gott om folk som är övertygade om att alla kön behandlas lika, eller åtminstone tillräckligt lika för att det inte ska behövas prata om skillnader i bemötande av personer med olika kön.
@nam
”Könsdebatten i tv-spelsbranschen är viktig eftersom det uppenbarligen finns gott om folk som är övertygade om att alla kön behandlas lika, eller åtminstone tillräckligt lika för att det inte ska behövas prata om skillnader i bemötande av personer med olika kön.”
Könsdebatten är skruvad på ett ohälsosamt sätt och i min mening inte alls viktig så som den ser ut. I sociala medier lyfts mest ett perspektiv fram och i Sverige har vi en trasig politisk inriktning gällande feminismen. Totalt oseriös.
Mitt inlägg från en ”mans perspektiv” är som sagt inte mindre relevant och jag pekar på problem ur andra perspektiv som jag ser som mer konstruktiva än att göra det till ett ”könskrig”. Män var först med att utvecklat datorspel, därav initial mansdominans? Inte sant? Har jag fel så rätta mig. Jag är inte spelhistoriker.
Skribentens uppfattning av män har, gissar jag, i stor utsträckning formats av personer i samma ålder eller av yngre. Trams och intolerans har varit mer prevalent och hon har inte lyckats slå bort idiotin utan tagit åt sig.
Se den här. Här är en kvinna som är klarsynt!
https://youtu.be/rhPHFX3BLmc
Sorry IGN, jag gillar er, men inte just när det kommer till denna fråga.
Vill förtydliga delen ”(med intresse för programmering)”. Syftar på de tidigaste spelen.
Andra bitar har ju introducerats med åren och destillerats ut i bl.a. 3D modellering, ljud, animation, bandesign förstås.
Det här är ju dock långt ifrån en sak som bara tjejer får utstå.
Jag själv var även rätt tyst om mina spelvanor under högstadiet. De var inget jag vill att folk skulle veta och jag ljög om min spelsamling för nån gång kom de ut att jag hade rätt många PS1 spel och då var de direkt folk som ville låna, folk som hade stulit spel från en annan kompis förut. Inte taggad på det.
Så ja, det är surt men är/var inte bundet till ett kön.
Det stämmer, har också fått uppleva ganska mycket spe för att jag hade intresset från en tidig ålder. En skulle ju vara cool, hålla på med sport, intressera sig för brudar vid 12 års ålder osv.
Men bara för att spel är en nördig hobby som får utstå hån oavsett kön på spelaren, betyder det då att tjejer inte särbehandlas alls? Det är en osaklig, överanvänd och helt ologisk argumentation som tjänar till att osynliggöra könsspecifika problem även i fall som våld i nära relationer eller sexuellt våld.
Uppmärksamheten i texten ligger på tjejers problem med exkludering i spelvärlden, ett problem som har många fler bottnar och mekanismer än ditt och mitt som killar. Bitar som att behöva låtsas vara kille eller sexismen i gamergate kanske skvallrar om detta kan en tycka.