The Beginner’s Guide

”Vill att någon kramar mig och säger att allt kommer att bli bra.”

Så skrev Linus här på Svampriket till mig precis efter att han hade spelat klart The Beginner’s Guide. När jag själv klarade spelet, som är The Stanley Parable-skaparen Davey Wredens senaste projekt, kände jag ungefär likadant. Där berättandet i The Stanley Parable till största delen är lättsamt och komiskt är det nämligen i The Beginner’s Guide mycket allvarligare och ofta direkt känslomässigt drabbande.

Att försöka förklara vad The Beginner’s Guide handlar om utan att att avslöja för mycket är inte det lättaste. Men jag tänkte försöka.

Davey Wreden vill med hjälp av spelet berätta historien om sin vän, en mystisk spelskapare som kallar sig Coda. Wreden låter en uppleva ett antal av dennes spel, samtidigt som han berättar om sin relation till den ljusskygge utvecklaren.

Codas spel är knappast gjorda för underhållning och förströelse. De primitiva skapelserna gjorda i Sourcemotorn är snarare ämnade att förmedla hans innersta tankar och hur han brottas med social fobi och ångest.

Minst sagt avskalat.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare spelat ett spel där dess skapare talar direkt till mig om det jag spelar. Jag vet helt säkert att jag aldrig spelat ett där en spelskapare talar direkt till mig om en annan skapares spel och denne skapares innersta privatliv. The Beginner’s Guide, tillsammans med ett helt gäng spel på senaste år, är själva antitesen till påståendet att spel bara är underhållning och inte behöver tas på särskilt stort allvar.

Huruvida Coda faktiskt är en verklig person, någon som är påhittad av Davey Wreden eller är en manifestation av Wreden självoch hans samvetskval som speldesigner är oklart. Vad som är klart är att The Beginner’s Guide är något som bör kollas in av alla som har ett intresse av spelutveckling i allmänhet och hur svårt konstnärskapet kan vara rent mentalt i synnerhet.

Faktum är att det är en sådan känslomässig berg-och-dalbana att det inte räcker med en persons intryck av spelet. Därför lämnar jag över till Linus som har ett par väl valda ord att säga om The Beginner’s Guide.

Jag hörde talas om Beginner’s Guide ungefär två dagar innan det skulle släppas. Jag hann därför inte direkt gå runt och längta efter det. Men under de två dagarna seglade spelet upp till den absoluta toppen av spel jag ville spela (ja, näst efter sista episoden av Life is Strange, så klart). The Stanley Parable var toppenroligt metadiskussion om berättande i spel och jag var superspänd på vad Davey Wreden kunde leverera i sitt uppföljande verk.

När spelet drog igång var jag inte besviken. Det var inte som The Stanley Parable, det vet mycket mer personligt och mindre humoristiskt, men det fortsatte på diskussionen om vad spel är och vad de kan göra och säga om människor. The Beginner’s Guide är inte så mycket ett spel som det är en analys av spel. Och det är fantastiskt.

I början kunde jag inte sluta le. De första banorna eller kanske ”de första spelen” satt jag med ett dumt leende i hela ansiktet. Sen någonstans runt halva spelet slutade jag le. Istället fick jag en klump i halsen som bara växte sig större. Och när spelet kom till slutet grät jag desperat.

Jag kan tänka mig att det här inte är ett spel för alla. Vissa kommer inte tycka om det. Andra kommer att tycka att det är ganska coolt, men inte mycket mer. För mig var det drabbande. Det slog an på någonting i mig och fick det att kännas i hela kroppen.

The Beginner’s Guide är utan någon tvekan som helst ett av de känslomässigt starkaste spelen jag spelat, någonsin. Jag har ingen aning om det kommer att vara det för dig som läser. Men oavsett så är det ett spel som behöver spelas.