Den här texten är en känslig sak. Den kan landa väldigt fel, göra folk upprörda, ledsna och rentav arga. Så därför väljer jag att skriva vissa ord med fet stil. Du kommer snart upptäcka varför.
Att folk kan ta illa vid sig av den här texten förstår jag så väl, för vi som på något sätt existerar inom spelkultur är ständigt under granskning och får ofta höra vad vi är för ena. Vi är asociala. Vi kan inte anpassa oss till resten av världen. Vi har diverse störningar. Vi är osunda. Och just det, vi bor hemma med våra förtidspensionerade mammor och har även på oss hennes underkläder när ingen ser. Fick jag med allt nu?
Så jag förstår att garden är uppe och att vi är trötta på alltid analyseras.
Lik förbannat tänker jag sticka ut nacken för att prata om att jag ser vissa tendenser inom vår kultur. Och då pratar jag inte om hatkulturen som lever och frodas på forum och i kommentarsfält, det här är inte en av de texterna.
Det är viktigt att påpeka att det här inte är något som jag tycker att alla andra inom spelkulturen pysslar med, medan jag själv står vid sidan om och bedrövat ser på, felfri 
och upplyst. Självfallet beter sig inte alla så här, och även jag bidrar ibland till den här elitismen, men jag anstränger mig verkligen för att bli bättre. Att hela tiden jobba mig bort från den här trista tonen, eftersom jag förut varit betydligt sämre på att se andra och visa hänsyn för människor runt omkring mig. Jag hade klara tendenser till att kunna bli ett riktigt rövhål och hade planterat mig själv i en kruka med fnösketorr och näringsfattig jord. Ironiskt nog var det här även den perioden som jag spelade mest. Men det började gå upp för mig att det här med att vara så förbannat kall och cynisk inte gav mig någonting. Så jag började aktivt förändra mig själv och gå mot en annan personlighetstyp, en som var öppnare, varmare och mer tålmodig. Jag tror en del av oss inom spelvärlden borde försöka sträva mot det idealet, för det kan göra det betydligt lättare och mer givande att ha relationer till andra människor och till sig själv.
Här är reflektioner som hjälpt mig på vägen:
Ta ansvar för dina plattformar
En amerikansk vän till mig uttryckte en gång beundran över att svenskar generellt inte tjafsade eller gnällde om småsaker. Att de knöt näven i fickan och istället såg till en större helhet. Och jag lyssnade och tänkte i mitt stilla sinne att ”det här är inte min generation han beskriver”. Vi har inte på samma sätt fått upplevt folkhems-vett och vi-känsla, vi är uppväxta under en tid där individen och jaget var och är det viktigaste. Problemet är att allt ansvar och alla krav även lastats över på den enskilda människan. Lägg där även till alla digitala plattformar som tilldelas varenda en, från vilka vi kan stå och sjunga vår eget lov samt klaga på allt som inte gynnar just oss och det liv vi lever. Så tänk på vad du sprider via dina plattformar, om det så är under en raid eller en hashtag. Ställ dig frågan: ”River eller bygger jag nu?”
Pausa, titta, reflektera
Tänk över saker en extra gång när du ska interagera med andra. Kan jag formulera det här bättre? Vad hade jag tyckt om jag fått den frågan? Ser den här personen ut att vilja prata om det här just nu? Är jag önskad i det här sammanhanget? Reflektera över det du ska säga och iaktta personer. Titta på kroppsspråk, ansiktsuttryck och deras reaktioner. Försök hitta gruppen eller personens nivå och lägg dig jämsides.
Säg ’tack’
Visa tacksamhet, visa uppskattning, ge beröm. Du kommer må bra av att göra det och den du riktar det mot kommer må ändå lite bättre. Vi på Riket har tagit emot lyssnarbrev som rört halva redaktionen till tårar och fått den andra halvan att lägga handen över hjärtat, och det har berikat vårt arbete enormt mycket.
Med uppskattning och beröm sätter du något varmt och positivt i rörelse, och många bra saker i mitt liv finns där för att jag har sagt ”tack”. Ett tack för vänliga ord på Twitter blev ett givande och ännu pågående samarbete. En liten hyllningsbild som tack för tre år av fantastiska podavsnitt ledde till att jag numera ingår i Svamprikets familj.
När tacksamhetsimpulsen kommer, agera på den, öppna munnen! Kommer den inte, sök den.
Se över din integritet
Integritet är en fin sak, något man ska vårda. Förmågan att kunna blicka inåt, ställa sig själv frågan ”Är jag okej med det här?” och ha kraften att stå på sig om svaret skulle vara ”nej”.
Tyvärr tror jag att många har gått vilse vad gäller den egna integriteten, och att det istället har gått över i ett tvångsmässigt behov av att alltför ofta hävda sin egen rätt och sina egna behov. Jämt är vi kränkta, besvikna och förbannade, och vi har inga problem med att visa det. Men har det blivit en ryggradsreflex istället för något som ska bearbetas i huvudet?
När enskilda situationer uppstår behöver vi reflektera, skadar det här verkligen oss? Kommer det här försämra min tillvaro? Kommer jag ligga sömnlös i natt om jag inte får det här sagt? Om så är fallet ska man absolut säga ifrån, men reflektionen behöver göras innan.
Hantera ditt mörker
Vi har alla tankar som vi är mindre stolta över. Ett mörker, en bitterhet, en småaktighet.
Ringa in det och bli vän med det, för det är en del av dig. Är man inte vän med sitt eget mörker riskerar man att bli en person som ”säger vad alla andra tycker”. Som droppar cyniska kommentarer och sanningar på bekostnad av andra och har som uppgift att sätta ord på det mörker och den egoism vi alla bär på.
Vad man måste förstå är att det finns en anledning till att andra inte säger de här sakerna, fastän de kanske tänker dem. De har insett att det är fan inte okej.
Släpp prestigen
Det finns inget töntigare än coolhet. Coolhet använder vi för att fjärma oss från varandra, för att positionera oss och att mästra andra med. Vi vill visa upp mesta möjliga av oss själva med minsta möjliga medel och reagera så lite som möjligt på vad andra personer säger och presterar. Det är prestige, riktigt skitnödig prestige och även en väldigt oattraktiv snålhet. När det i själva verket inte finns något som gör en så avslappnad, lugn och trygg som människor som vågar vara ocoola. Som kan berätta om det perfekta plattformshoppet och high scores, men också om riktigt pinsamma situationer när de fastnat redan på tutorial-banan.
Välj den mjuka vägen
Det här är det viktigaste rådet av dem alla, och det som på sätt och vis sammanfattar alla de andra. Att kunna ta den vänligare vägen när vägskälet kommer. Att göra saker för andras skull och inte på deras bekostnad. Gagna andra och inte bara sig själv. Hur förbannat trött du än är på t.ex. småbarnsföräldrar som glorifierar sina barn i dina sociala flöden så är inte de dina riktiga problem och du behöver inte agera ut på det. Hellre en bild för mycket på en tvååring som kan sitta på pottan än en för lite. Folk måste tillåtas att visa glädje och stolthet, och när det är du som är glad så ska inte heller någon annan få begränsa din rätt att uttrycka det.
Den här trista tonen jag inledde texten med finns inte bara i vår kultur, jag ser den på en massa ställen (speciellt i personal- och fikarum av någon anledning) och vi kan alltid förändra oss. Det finns alla möjligheter och skyldigheter att göra sig själv så bra som möjligt, och kämpar ni vidare så gör jag det med.
bra text, som du skriver gäller den mycket som är utanför spel och spelkultur.
”hantera ditt mörker”-delen tex tycker jag stämmer in ganska bra på folk som röstar på sverigedemokraterna. ofta är det det argumentet, ”alla tänker egentligen detta” eller ”den tysta majoriteten” osv. grejen är, det finns ju en himla massa mörker som vi går omrking och bär på allihopa, och det är löjligt att sätta ngn slags stolthet vid att fritt ventilera allt sånt. liksom som att bara för att vi kan hitta ett par gemensammare nämnare i vår småaktighet, rädlsa för främmande tex, betyder inte det att vi måste fokusera och framhäva de känslorna och tankarna.
det är liksom som att folk säger ”vadå, jag känner ju såhär, då måste jag ju få säga det!” och skyller på pk-sverige som censurerar.
men, är det så konstigt igentligen, att förväna sig en gnutta självreflektion och övervägande om hur det man häver ur sig kommer tas emot?
bra artikel!
Blir genuint rörd av ditt svar, o2, speciellt när jag stålsatt mig för folk som kan misstolka krönikan och ta illa vid sig. Men så kommer du och förstår precis vad det är jag fiskar efter och bara FATTAR 😀 Hear hear!
Hej, mycket bra krönika med många tänkvärda åsikter. Jag kan dock inte hålla med om allt detta, att välden självklart skulle bli en trevligare plats är nog sant. Detta behöver dock inte betyda att det nödvändigtvis skulle bli en ”bättre” värld, om alla reflekterar, granskar och analyserar alla sina fantasier, idéer och tankar innan de kommer ut tror jag att det skulle bli en ointressantare, tråkigare och kanske lite falskare värld.
Men som sagt bra text. Gärna mera sådana här analyserande och spekulerande texter på svampriket! Och Anna.. Tack!:)
Tack Anna, tack. <3
I min uppväxt fick jag lära mig att man skulle vara snäll och behandla andra som man själv ville bli behandlad.
Det var ju inte alltid man gjorde det. Det var ju inte alltid man tänkte på vad man sa eller kände efter hur andra skulle kunna uppfatta saker man gjorde. Speciellt under högstadiet så tänkte jag nog inte alls. Jag kan tänka tillbaka och ångra saker jag sa och gjorde mot folk. Det var inte ok. Jag fick mig en tankeställare i gymnasiet när jag själv blev utsatt för mobbing. Det var inte kul. Jag fick besvär med magen ganska lång tid framöver. Jag önskar verkligen ingen annan människa det obehaget. Jag blev väldigt konflikträdd. Jag tog aldrig riktigt tag i problemet utan bytte ämne och klass och det löste sig tack o lov så småningom. Jag hade väldigt mycket vänner utanför skolan så det var ju min räddning. Jag tänker på alla dom som inte har det..
Jag kan känna så här i efterhand ett tack till mobbarna som gav mig insikt och kunskap och vikten av att faktiskt visa respekt och behandla andra människor schysst. Jag kanske inte håller med om allt som folk säger och gör men jag behöver ju inte vara otrevlig för det.
Det här med internet och pragmatik går ju inte riktigt hand i hand alla gånger. Man vet ju inte om den som i General chatten i ett online spel menar allvar när han säger att han skall döda någon eller om han bara sa så för att trolla. Det är svårtolkat när man inte ser personen.
Jag såg när min brorson som då var 9 år spelade World of Warcraft och gick med i en grupp i en dungeon och han var ju helt ny för den typen av spelande. Han behövde ju liksom hitta sin roll i gruppen och lära sig mekaniken. Direkt i chatten kom det glåpord och noob kommentarer bara för att han inte visste exakt hur allt fungerade. Tålamod noll med andra ord. Hade dom agerat annorlunda om dom såg att det var en liten pojke bakom spakarna? Vad för signaler sänder det till våra unga spelare som växer upp med den typen av förebilder?
Jag hoppas många suger åt sig av att ”välja den mjuka vägen”
Jag önskar att jag gjorde det när jag var yngre.
Robin, herrejösses vilken kommentar! Och egentligen kan jag inte svara på något vettigt sätt i ett futtigt kommentarsfält, jag borde ju köpa en kaffe till dig och så sätter vi oss på ett fik och älter mänskligheten i några timmar.
Men jag får ändå försöka summera här: Lika jävla beklämd som jag blir av att höra av du gått igenom, lika jävla glad blir jag av att du är ute på andra sidan och kan se tillbaka på dina trista år på ett så klokt och insiktsfullt sätt. Allt det här är egenskaper som kommer höja dig skyhögt och hjälpa dig genom livets oundvikliga dippar. Hang in there buddy, så hoppas jag vi hörs och störs mera framöver. Kramar från mig och resten av redaktionen!
Tack så mycket. Jag brukar aldrig skriva på forum nu för tiden. Jag snubblade in här för jag följde en länk från en spelsite och såg dina illustrationer på kvinnor i fighting spel. Kvinnliga Blanca motsvarigheten var ju för skön 🙂 Jag tyckte det var fräckt. Gav mig en tankeställare som jag kanske inte reflekterat på så mycket tidigare. Det är klart man skulle ha lite mer spel med seriösa kvinnor! Senaste Tomb Rider tyckte jag såg coolt ut och nu vet jag faktiskt varför jag tyckte det! Jag tror inte jag hade spelat Duke Nukem om han skulle springa omkring i mankini.
Sedan så läste jag kommentarerna och tänkte va fan. Det måste varit jävligt jobbigt med allt hatande och såg sedan att det även förekommit hot! Ibland blir man cynisk alltså. Sedan hittade jag denna artikeln och tyckte att det var väldigt bra skrivit. Lite konkreta tips som är värda att reflektera över som jag tror på gör alla lite gladare om man tillämpar.
Ja jag har haft mycket i min ryggsäck genom åren som jag gått igenom flera gånger i huvudet. Det mesta är analyserat och färdigt. Det är precis som du säger. Jag ser mig inte som ett offer, jag ser mig som en person som blivit berikad av jobbig erfarenheter.
Livet är som Super Mario. En bana kan vara jävligt jobbig men man lär sig vilka monster man skall hoppa på och vilka man inte skall hoppa på. Gäller bara att hoppas på att man har tillräckligt med gröna svampar!
Bra att ha en kaffe till godo också! Kan man aldrig få för lite av 🙂