Jag spelar mycket spel. Varje dag, vecka och år spelar jag. Inte alltid framför tv:n, jag är ett stort fan av bärbart spelande och även brädspel kittlar mitt arma sinne. Jag älskar spel, alla sorter och former… Nästan… Jag kan inte med Fightingspel.

Jag har varit en del av Svampriket ett par veckor nu och borträknat lite mikrofonstrul har början har gått relativt smärtfritt, dock är det en sak som tynger mig. Det hänger ett ankare runt min hans och jag sjunker, längre och längre ner i det mörka djupet. Mitt första recensionspel spökar i huvudet. Gälla röster skriker på ett för mig obegripligt språk, Japanska. De vill att jag ska slåss, slåss för fred på jordens alla hörn och för rättvisans makt. Gudarna på Olympen är missnöjda med mig, de vill att jag ska spela Saint Seiya – Soldiers’ Soul.

Det första spelet Chefredaktör Anders Brunlöf gav mig var ett Fightingspel, han hade frågat mig bara ett par dagar innan vad jag gillar och vilka genres jag oftast begagnar, jag svarade ärligt att jag är en allätare, men att jag har en brist. Fightingspel är min akilleshäl. Visst har jag spelat min beskärda del av Super Smash Brothers, men låt oss vara ärliga nu, det är mer party än fighting. Inget fel i det, men att överföra Smash Bros till exempelvis Street Fighter eller Mortal Combat är mer eller mindre omöjligt.

Anders nickade mot mig, eller, jag gissar att han nickade. Det lät så på hans röst i telefonen i alla fall. Ändå kom Saint Seiya att hamna hos mig mig. Jag fick ta min mössa i handen och tacka och bocka till Chefredaktör’n, som ny svamp i riket vågade jag inget annat.

Under tiden spelet laddades ner till min PS4:a startade jag upp en webbläsare och googlade på spelet. Snart stod det klart för mig att inte nog med att jag skulle bli tvungen att erövra fighting-genren, jag skulle också bli tvungen att ta mig an det japanska konceptet Anime. Nobla uppdrag, båda två. Ack tyvärr är inte Saint Seiya något för den nytillkomna, varken för spelare eller serietittare. Platser, personer och gudar kastas i ansiktet på mig i en sådan takt att jag redan innan första cutscenen är slut, känner mig ändlöst bortkollrad. Visserligen är gudarna inte nya för mig, den grekiska mytologin har fått agera kanvasduk åt de som skrivit mangan som ligger till grund för spelet, men mycket mer än namn delar inte Gudomligheterna.

Även spelet i sig känns svåråtkomligt, visserligen finns en tutorial långt nere i menyernas djungel, men den hjälper mig inte längre än förbi de första motståndarna i singelplayerläget. ”Ska det vara så svårt och tråkigt verkligen?” vill jag fråga någon kunnig, men ingen jag känner kan något om Saint Seiya.

Jag får inget ut av spelet, varken som spel eller berättelse. Jag förstår inte scenerna som spelas framför mina ögon. Människor och gudar talar på skärmen, om strid och rättvisa, men allt jag kan höra är syrsans stilla musicerande. Därför måste jag bikta mig till er, kära läsare… Förhoppningsvis kan gudarna förlåta mina synder och mina fightingrelaterade tillkortakommanden.

Förlåt.