Min relation till Final Fantasy är tämligen okomplicerad: vi var väldigt kära i varandra i många år, men situationen förändrades från Final Fantasys sida och numera älskar jag det för var det var och hoppas på att en ny förälskelse en dag ska blomma upp. Jag hoppas på det bästa och blir inte arg när serien fortsätter sin resa bort från mig, vi kommer ju alltid ha Midgar.

Vad de olika spelen beträffar så håller jag tre stycken extra nära intill mitt hjärta, sexan för helheten, nian för världen och sjuan för karaktärerna, och det är det sistnämnda jag vill fokusera på nu.

Med sjuans blockiga PS-grafik och Nomuras ganska tillgjorda koncept-konst så tror jag att många av oss ser dessa karaktärer för vårt inre på väldigt olika sätt
Jag har säkert ritat de olika personerna från FFVII lite slentrianmässigt än här och än där, men aldrig på riktigt utforskat och tolkat dem. I och med sjuans blockiga PS-grafik och Nomuras ganska tillgjorda koncept konst så tror jag att många av oss ser dessa karaktärer för vårt inre på väldigt olika sätt. Alla har sin version av Cloud, och sjuan kan nog vara det sista Final Fantasy-spelet där vi själva läste in hur de olika personerna såg ut, för med starkare konsoler kom bättre grafik och spelen som följde hade massvis med krispiga och snygga FMV-sekvenser.

Så jag tog mig tid under veckan som gick att göra en utförlig FFVII-illustration med de nio huvudkaraktärerna (den som säger ”Sephiroth” får bära Buster Sword ända fram till jul) och ni som följer Riket på instagram har kunnat följa utvecklingen där, dag för dag då jag postat två karaktärer om dagen.

Så nu ska vi riktigt grotta ner oss i det här tjugoett år gamla spelet, en figur i sänder, vad jag tänkte när jag formgav dem och vad jag ville att de ska förmedla. Jag har använt mig av en teknik där jag inte ritat in konturlinjer, utan bara har rena färgfält som på några enstaka ställen får fadea in i varandra. En teknik som snarare andas sällskapsspel från sextiotalet än hård industrialiserad dystopi, men vad vore världen utan kontraster?
Låt navelskådandet börja!

Yuffie

Bland Final Fantasys ”ystra flickor” så är Yuffie ändå en av dem jag tycker rätt bra om. Detta kan också ha att göra med att det var några år sen jag sist svärandes jagade efter det lilla aset, men det hör inte hit. Jag ville ha alla mina karaktärer i svävande poser, och det verkade helt givet att låta Yuffie vara ihopkurad och lurig. När nästan alla de andra karaktärerna har ansiktena vända uppåt så nöjer sig Yuffie med att kika under lugg.

Som ni kanske märker är jag inte Nomuras karaktärsdesign trogen ner i minsta detalj, utan svävar ut lite efter eget huvud. Orangea Converse passade bra, likaså en liten mouche under ena ögat, för att förstärka hennes räviga utseende. För det är hon för mig, en liten ninjaräv som drar till skogs med min materia närhelst hon vill.

Vincent

När jag började bildgoogla efter referensbilder så upptäckte jag att Vincents design är den Nomura varit och pillat minst i under årens gång. När alla de andra fått helt nya uppsättningar kläder är hans mer eller mindre densamma (med undantag för en något längre och trasiga mantel och större pickadoll) och man förstår varför. Han är helt enkelt skitbra som han är, och väldigt tacksam att arbeta med.

Allt hos honom är så ikoniskt, och det gäller bara att visa upp det så bra som möjligt, klon ska synas, håret ska fladdra och manteln ska göra det mantlar gör: vara cool. Just min version blev av någon anledning väldigt mycket Tove Jansson, jag tror det är den slitna blicken Vincent ger oss och den toppiga näsan som precis tittar upp över kragen. Är det du, Snusmumriken…?

Cait Sith

Det här måste vara den ”person” jag har minst relation till i spelet, och man kände nästan mer för moogle-dockan Cait styrde än katten själv.

Jag ville inte lägga till för mycket rörelse till den här karaktären, delvis för att figurer med så förhållandevis korta lemmar är bökiga att arrangera, och framförallt för att inte tappa känslan av att han bara är en docka. Så han ska kännas lite lealös, som en marionett i vila.

 

Red XIII

Det finns de som dedikerar hela sitt konstnärsliv till att rita stora katt och hunddjur, men jag är inte en av dem. Och det kan nog ett tränat öga se. Hursomhelst, jag tycker verkligen om Nanaki, trots att Nomura spökat ut honom bortom rim och reson, och jag hoppas verkligen att min version ändå känns sann för de som tycker om spelet.

Om man bortser från kampen att få ett lejon/varg/hyena att se bra ut i tyngdlöshet (jag anser att Red har mer katt än hund i sig, men fort ofta mothugg) så handlade den här designen mest om att skala bort och minimera allt bös, därav inga tribaltatueringar, bakbensringar och att hans ansikte är i profil.

Cid

Det här är en av de karaktärer som avslöjar vilken hycklande feminist jag är, för även när Cid gormar, svär och skäller på Shera så saliven stänker så sitter jag med kontrollen i knäet och skrockar: ”Åhåhå, Cid, din gamle buse…”.

För Cid är den han är, utan krusiduller och utan ursäkter, och jag vill få med det i min version. En skrynklig cigg i munnen, åtminstone tre dagars skäggstubb och en smula kutryggig hänger han rakt upp och ner i luften och avvaktar. Här behövs inga avancerade poser, för den här mannen gör sig inte till för någon.

Barret

Inför remaken så bävar jag lite hur Barret kommer framställas, för hade FFVII släppts idag så hade hans karaktär inte varit en okej tolkning av en ”stor, svart man”. Därför var han svår att rita upp utan att gå över gränsen och göra en karikatyr, eftersom hans orginalutförande är så groteskt överdrivet.

Samtidigt så finns det egenskaper i just den överdrivenheten jag vill komma åt, hur stoisk Barret är, att han är stenbumlingen som alla de andra karaktärerna kan klamra sig fast kring.

Tifa

Min version av Tifa är den karaktären som fick mest omsorg och tid, för hon är nog ändå min favorit och jag ville få till en bra tolkning av henne. Samtidigt tror jag att det är just den här karaktären flest kommer ha problem med, för vi är många som är lite förälskade i henne och har vår egen bild av hur hon egentligen ser ut.

Jag la mycket tid på hennes ansikte, och på att ögon, näsa och mun inte skulle vara generiska, utan ha personlighet, uttrycka något. Nomura tecknar sina karaktärer, i synnerhet tjejerna, väldigt lika och jag tycker det är förbannat synd. För er kanske det bara är en rosa fläck ni knappt lägger märke till, men jag har verkligen lagt kärlek i den lätta rodnaden på hennes kind och hon hade inte varit densamma utan den.

Aerith

Som ni kanske märker är det här den enda personen som inte håller i sitt vapen, och det valet gjorde jag delvis för att för mig är det här Aerith efter sin bortgång – därav de stängda ögonen – och även för att jag aldrig förknippat Aerith speciellt mycket med sin stav. Att skildra Cloud utan sitt svärd skulle kännas helt fel, men i Aerith händer ser jag snarare hennes korg med blommor, eller att de är knäppta i bön.

Men så är hon ju också designad för det syftet, att stå ut och vara annorlunda. Bara hennes färgpalett säger så mycket, och där andra karaktärer har max ett enstaka inslag av färg, som i Vincent röda kappa eller i Clouds hår, så är Aerith färgkodad för att genast fånga vår uppmärksamhet. I det mörka, dova och dystra Midgar är hon en sällsam och färgstark blomma, och det ville jag att hon skulle vara här också.

Cloud

Här har vi honom, hjälten, den vi alla väntat på och jag tror aldrig jag sett hans ansikte uttrycka så mycket känslor. Nej, skämt åsido så var det ett medvetet val att jobba mig bort från den uttryckslöse och introverta Cloud som vi ändå tycker så mycket om.

Jag ville ha en bild som var känslosam och där karaktärerna visade upp det de bar inom sig, för även om vi aldrig fick se Clouds ångest skildras i hans ansikte så visste vi alla att den fanns där. Jag ritade upp honom som väldigt försvarslös och sårbar, med svärdet slappt hängandes vid sidan, nästan som ett leksakssvärd.

Bilden var alltid menad att innehålla alla karaktärerna tillsammans, i en formation, men jag delade upp dem för instagram-kontot och för att var och en skulle få sin stund i centrum.

När jag började skissa på en illustration så satt jag och funderade på vilken sorts form jag skulle samla ihop karaktärerna i, och kom att tänka på FFVII’S logotyp föreställande meteoriten. ”En dropp-form, jamen skulle inte det kunna funka? Också utesluter jag Aerith ur den, och låter de andra karaktärerna stiga uppåt medan hon faller neråt mot dem.”

För att bygga upp en form som ska uppfattas undermedvetet men ändå självklart behöver man noggrant placera ut linjer och former som jobbar för den och förstärker den. Jag placerade Barret i mitten, som (passande nog) bildens ankare, lät Vincents spetsiga skor bli spetsen på meteoriten och hans mantel bli kilen som ledde ut mot cirkeln ovanpå. Nanakis och Cids kroppar positionerades för att binda ihop sidorna, Cids spjut för att förstärka den och Cait Sith för att fylla ut tomrummet. Tifas hår och Yuffies arm och flätor blev den övre toppen av cirkeln, kaststjärnan och Buster Sword fick fylla ut de tomma ytorna. Clouds axlar fick bli det som krönte cirkeln. Jag tyckte det var passande att hans huvud stack upp över formen eftersom allt fokus genast hamnade där och Aerith fick sväva ner genom luften, mot honom. Alla de andra karaktärerna rör på något sätt vid varandra medan hon är ensam med nästan allas blickar på sig, och det är även från hennes håll bildens starka ljuskälla kommer.

Bakgrunden fick, efter litet experimenterande, bli grön, eftersom jag hoppades att det skulle dra tankarna till Lifestream.

(Länk till bilden – Högerklicka och välj ”Spara som”)

Nu måste alla tro att jag är landets mest självupptagna person som helt skamlöst förhärligar mitt eget arbete, men jag vet hur otroligt intressant jag själv tycker det är när andra kreatörer gör likadant och jag får se bakom kulisserna på en kreativ process.

Jag hoppas någon enstaka FFVII eller konstnörd haft trevligt med den här texten, och alla ni andra: lika säkert som Aerith i kyrkan så kommer jag fortsätta skriva den här sortens texter, så huka er i bänkarna.