Xenoblade Chronicles X (Wii U)

I avsnitt 136 av Svamppod påstår jag i snacket när jag redogör för min tid med Xenoblade Chronicles X att jag ”inte gillar anime”. Jag står fast vid det, kanske lite kontroversiella, uttalandet. Det gör inte Xenoblade Chronicles X till ett sämre spel, men färgar såklart min upplevelse av det. Men mer om det senare, låt oss börja från början.

Fantastiskt vacker värld. Check!

Upplägget i det senaste spelet med prefixet ”Xeno” passar mig som handen i handsken. Jorden sprängs. Människorna flyr i ett gigantiskt rymdskepp. Människornas gigantiska rymdskepp kraschlandar på okänd planet och tvingas lära sig leva där. Premissen vinner knappast några priser, men för mig som älskar att utforska det okända i spel är det briljant. Här kastas jag rakt ut i en gigantisk och makalöst vacker spelvärld med fantasifulla monster och saker att utforska runt varje hörn. Att se en flock grisliknande varelser leka i vattenbrynet samtidigt som jag springer under ett hundra meter långt kreaturs redwoodstammar till ben är en fantastisk känsla.

Förvirrande strider. Check!

Men Xenoblade Chronicles X är långt ifrån avslappnande safarisimulator. Ganska snart lägger utvecklarna Monolith på lager efter lager av komplexitet i form av olika stridssystem, klasser, vapentyper, stora (och coola) mördarrobotar och onlinefunktioner. Spelet växer och växer i takt med att jag spelar, och till slut känns det som att jag håller på att drunkna. Den känslan hade dock varit mycket mer angenäm om min situation sett annorlunda ut. Xenoblade Chronicles släpptes under den hetsigaste spelhösten jag någonsin varit med om och jag var helt slutspelad redan innan jag började. Varje enskild del i spelet är nämligen bra, men lämpar sig allra bäst för den som har kanske hundra timmar till övers och inga andra åtaganden. Som ett bra japanskt rollspel ska vara, helt enkelt.

Gigantiska animemechs. Check!

För japanskt är det. Så det förslår. Som jag nämnde tidigare är jag verkligen inget animefan. Jag visste ju redan från start att det skulle vara en animefest av rang, så att jag inte uppskattar merparten av japansk animerad film är ju i det här fallet bara min egen förlust. Det stora problemet, oavsett preferenser, är att vissa animeklyschor av den otrevligare sorten letat sig in i spelet. Sexualiserade 13-åringar i minimala outfits känns aldrig okej, även om de täcker lite mer i den europeiska utgåvan av spelet än den japanska. En något mindre osmaklig, men fortfarande dålig klyscha är att spelet låter lika bedrövligt som det ser fantastiskt ut. De få stämningsfulla orkesterspår som finns görs om intet totalt av en salig röra av hiphop, j-pop och riktigt dålig hårdrock. Det finns även stunder i spelet då jag känner att jag hade kunnat offra min högerarm för att få välja japanska röster. Så dåligt är det engelska röstskådespeleriet.

Till syvende och sist är Xenoblade Chronicles ett riktigt imponerande spel, särskilt för att vara exklusivt för den jämförelsevis klena Wii U. Nintendo-trogna spelare har knappast skämts bort med bra spel, särskilt inte sådana som inte kommer direkt från Nintendo själva. För den som enbart spelar på Wii U spelar det ju heller ingen roll att spelet kom mitt under rasande spelhöst. Enda nackdelen med att släppas på underdogkonsolen är att inte fler JRPG-fans får chansen att sjunka in i den undersköna planeten Miras förtrollande värld.