Kommer du ihåg Super Mario Bros.? Och då menar jag inte de där charmiga spelfigurerna som förtrollat flera generationer av spelare världen över. Det jag syftar på är filmen från 1993 med Bob Hoskins som Mario i buskig pappamustasch och John Leguizamo som Luigi, med kepsen bak och fram sådär som vuxna män kunde ha med stoltheten i behåll på den tiden. Det är bara ett exempel av en mängd speltitlar som under åren blivit film. Gällande Super Mario Bros. så är det kanske en i genrens mer charmerande exempel, som med dagens glasögon dryper av 90-tals nostalgi. Men hur mycket Super Mario är filmen egentligen? Och hur ofta är det egentligen som man lyckas med att adaptera spel till film?
I tanken är det kanske enkelt: vi spelare blir introducerade till fantastiska världar och berättelser som icke-spelare aldrig får ta del av. Genom film kan även fler bli betagna och fångade av de fantastiska historier som spelvärlden håller på. Och hur episk skulle inte en påkostad blockbuster-produktion av exempelvis Mass Effect eller Deus Ex kunna bli, med sina suggestiva sci fi-världar? Eller att låta Tim Burton utforska den mörka och humoristiska världen i Grim Fandango? Genom film kan dessa världar nå ut till en större publik. Det är självfallet en bra sak.
Men tyvärr, om vi tittar på genren spel till film i stort, verkar inte tron på berättandets kraft och filmens magi vara den främsta drivkraften. I många fall handlar växer istället en misstanke om att den främsta drivkraften är profitmaximering. Till skillnad från när det omvända sker, att film blir spel (som ofta släpps i samband med filmpremiären), bygger spelfilmer till en stor del på redan etablerade titlar som skapat ett varumärke under lång tid. Titta på Doom-filmen från 2005 exempelvis. Eller Max Payne från 2008. Hade någon ens sett filmen om titeln inte anspelat på redan positivt laddade känslor? Jag är övertygad om att det just nu, i något mörkt rum i Hollywood, sitter ett gäng Mr Burns-typer och funderar över hur man på enklast sätt ska kunna göra en film av Call of Duty.
Självfallet finns det undantag som bekräftar regeln. Om vi bortser från total whitewashing av karaktärerna så är Prince of Persia ett rafflande matinéäventyr. Street Fighter-filmen från 1994 har en underbar Raul Julia (ni vet, han som spelade Gomez Addams) i en av hans sista roller som skurken Bison. Men jag väntar fortfarande på den där stora titeln. Den där som ger fullkomlig gåshud och okontrollerbart fnitter. Men av någon anledning verkar kombinationen spel+film till stor del vara ett misslyckat projekt. Fast vem vet, kanske är jag den första att ändra mig när Warcraft-filmen har premiär till sommaren. Jag håller tummarna.
En film baserad på ett som jag tycker lyckas rätt bra är Postal, den är regisserad av ingen mindre är Uwe Boll. Jag skulle inte säga att filmen är bra, men den fångar ändå spelet på ett ganska bra sätt.
Två andra projekt som jag också gillar är webb/tv-serierna Mortal Kombat: Legacy och Street Fighter: Assassin’s Fist, båda finns att beskåda på youtube 🙂
Men just nu sätter jag mitt hopp till Warcraft-filmen!
Jag blev mycket positivt överraskad av Silent Hill, men det hör ju till undantagslistan. Ska dessutom erkänna att jag knappt spelat spelen, kanske hade jag haft en annan uppfattning om jag gjort det.
Det är ett fascinerande fenomen att undersöka, men ja, i dagens extremt försiktiga filmindustri lämnas inget åt slumpen. Bolag och producenter vill ha garantier på biljettintäkter innan de börjar lägga pengar vilket förflyttar fokus mer åt märket än innehållet. När folk går på bio väljer de hellre märket som de känner igen, snarare än att chansa på något okänt vilket vi sett åkomman av de senaste åren med ’sequelitis’.
Vad gäller Warcraft så skickar mitt kalla cynikerhjärta extrema The Spirits Within-vibbar. Nu är ju Warcraft så till synes hänsynsfullt utformad allt med kompetent regissör/skådisar/författare vilket borde göra vem som helst lugn. Jag tror problemet jag har med Warcraft är att jag (som säkert många andra) kan historien redan. Nog att mycket har skrivits om sedan man spelade Orcs and Humans men jag känner att jag inte kommer få ut särskilt mycket av filmen.
I filmspektrumet Good-Bad till Good-Good hamnar tyvärr många spelfilmer i mitten, vilket är den värsta positionen. Det känns som om campiga Street Fighter-dagar är skrivet till historien, tyvärr.
Några lösryckta tankar:
*”ÅH, hur skulle en ordentlig Mass Effect-film kunna se ut?” följt av
”Urgh, Mass Effect: Paragon Lost var verkligen en oengagerad sörja.”
*Om möjliga filmatiseringar utökas till specifika personer (t.ex. kommande filmen baserade på Zoe Quinns ”Crash Override”), fenomen och/eller företag (t.ex. BBCs tv-film ”The Gamechangers” om Rockstar), så kanske saker kan hända på kvalitetsfronten? (Eller, tja, ”allt” som behövs är att någon faktiskt bryr sig om kvalitativt filmhantverk framför säljbarhet. Vilket är en naiv tanke).
*Poängen här är att om det går att göra ett engagerande drama om Facebook så borde det rimligtvis gå att göra spelfilm av spel/-kreatörer/-kultur.
*Det intressanta är väl att det (som alltid?) är små internetpublicerad passionsprojekt i form av korta (fan)filmer som lyckas bäst med att fånga det viktiga. För att det inte finns något vinstkrav, för att det inte är marknadsanpassat, för att det inte är svåröverblickbara jätteproduktioner. Typexempel: Fallout – Nuka Break eller vilken Portal-fanfilm som helst.
Intressant, det om små passionsprojekt. Tänk om storbolagen kunde sluta vara pengahungriga girigbukar och istället engagera de som är genuint intresserade av olika spel och deras historier 🙂 tyvärr tror jag många stora filmbolag ser ”spel-filmer” som snabba kassakor, snarare än en genre som har lika stor potential som alla andra.
Mass Effect är nog det enda spel som hands down har ett manus med potential att bli en riktigt bra film, en ruggig scifi/techno thriller. Kanske bäst som Netflixserie iofs.
Gissar att jag är ensam om att uppskatta Mortal Kombat och Scott Pilgrim vs the World?
Sistnämnda är enligt min mening avsolut bäst av de som släppts hittills, utsn tvekan.
Jag kan uppskatta båda dessa filmer, på väldigt olika sätt 🙂 MK är ju en dålig film som är rolig att se, medan Scott Pilgrim är en bra, snygg och häftig film, som fortfarande är rolig att se.
Dock så baseras ju filmen Scott Pilgrim på en serietidning i förstahand. Det kom också ett spel i samma våg som filmen, och i serien finns det otaliga spel-referenser. Men ja, det är i grunden en serietidnings-film före en tvspels-film.
Håller med dig, Scott Pilgrim är ett väldigt bra exempel på att det finns möjligheter. Dock tänkte jag lite som Anders, att den främst bygger på en serietidning och det däremot är ju en genre med flertalet riktigt bra filmer!