Kommer du ihåg Super Mario Bros.? Och då menar jag inte de där charmiga spelfigurerna som förtrollat flera generationer av spelare världen över. Det jag syftar på är filmen från 1993 med Bob Hoskins som Mario i buskig pappamustasch och John Leguizamo som Luigi, med kepsen bak och fram sådär som vuxna män kunde ha med stoltheten i behåll på den tiden. Det är bara ett exempel av en mängd speltitlar som under åren blivit film. Gällande Super Mario Bros. så är det kanske en i genrens mer charmerande exempel, som med dagens glasögon dryper av 90-tals nostalgi. Men hur mycket Super Mario är filmen egentligen? Och hur ofta är det egentligen som man lyckas med att adaptera spel till film?

mario_movie

I tanken är det kanske enkelt: vi spelare blir introducerade till fantastiska världar och berättelser som icke-spelare aldrig får ta del av. Genom film kan även fler bli betagna och fångade av de fantastiska historier som spelvärlden håller på. Och hur episk skulle inte en påkostad blockbuster-produktion av exempelvis Mass Effect eller Deus Ex kunna bli, med sina suggestiva sci fi-världar? Eller att låta Tim Burton utforska den mörka och humoristiska världen i Grim Fandango? Genom film kan dessa världar nå ut till en större publik. Det är självfallet en bra sak.

Men tyvärr, om vi tittar på genren spel till film i stort, verkar inte tron på berättandets kraft och filmens magi vara den främsta drivkraften. I många fall handlar växer istället en misstanke om att den främsta drivkraften är profitmaximering. Till skillnad från när det omvända sker, att film blir spel (som ofta släpps i samband med filmpremiären), bygger spelfilmer till en stor del på redan etablerade titlar som skapat ett varumärke under lång tid. Titta på Doom-filmen från 2005 exempelvis. Eller Max Payne från 2008. Hade någon ens sett filmen om titeln inte anspelat på redan positivt laddade känslor? Jag är övertygad om att det just nu, i något mörkt rum i Hollywood, sitter ett gäng Mr Burns-typer och funderar över hur man på enklast sätt ska kunna göra en film av Call of Duty.

Doom

Självfallet finns det undantag som bekräftar regeln. Om vi bortser från total whitewashing av karaktärerna så är Prince of Persia ett rafflande matinéäventyr. Street Fighter-filmen från 1994 har en underbar Raul Julia (ni vet, han som spelade Gomez Addams) i en av hans sista roller som skurken Bison. Men jag väntar fortfarande på den där stora titeln. Den där som ger fullkomlig gåshud och okontrollerbart fnitter. Men av någon anledning verkar kombinationen spel+film till stor del vara ett misslyckat projekt. Fast vem vet, kanske är jag den första att ändra mig när Warcraft-filmen har premiär till sommaren. Jag håller tummarna.