Spelen jag omöjligt hade kunnat få med på topp 10

Jag spelar överlägset flest spel på Svampriket. Det är inte så att jag skulle vara mer spelintresserad än någon av de andra, utan att jag helt enkelt får (väldigt lite) betalt för att recensera spel. Därför var min lista på förslag till vår gemensamma GOTY-lista avsevärt mycket längre än de andras, och jag fick göra en del uppoffringar. Spelen nedan är tillräckligt bra för att hamna på en lista över årets bästa spel, men eftersom nästan ingen annan på Svampriket spelat dem hade de ingen chans på får gemensamma topp 10. Därför får de lite välförtjänt uppmärksamhet här istället.

Galak-Z

Starzinger, Balatack och Cobra. Ingen som är född innan 1985 lär ha undgått dessa rymd- och robotanimes som spelades sönder i var hems VHS-spelare. Galak-Z tar vara på estetiken och stämningen i dessa klassiker och petar in i ett roguelike där du spelar ett rymdskepp som kan förvandla sig till en mech. Låter det alldeles fantastiskt? Lägg därtill att striderna är ruggigt tajta och kararktärerna är coola och vips, så har du ett riktigt bra spel som nästan ingen av dina polare har lirat.

Grow Home

Ett spel från Ubisoft som går ut på att klättra upp för något och samla saker, kan det verkligen vara något? Jo, om detta något är Grow Home. Den lille roboten B.U.D.:s resa uppför den nästan oändligt högt växande low poly-bönstjälken är oerhört charmigt och att ha full kontroll över hans armar när han klättrar skapar en oöerträffad närvarokänsla. Jag hoppas att Ubisoft fortsätter att uppmuntra sina studior att starta mindre projekt om något så charmigt som Grow Home är resultatet.

Crypt of the Necrodancer

Crypt of the Necrodancer uppmärksammades redan 2014 av ett gäng amerikanska poddar jag lyssnar på. Det var då i early access på Steam och fick inte ett ordentligt släpp förrän i år. Det är något så ovanligt som en perfekt mix mellan en dungeon crawler och ett rytmspel, och går till och med att spela med dansmatta. När komboräknaren slår i taket så att hela grottan förvandlas till ett discodansgolv, då mår jag som allra bäst. Och när den rundlagde butiksinnehavaren stämmer upp i operasång till Darren Baranowskys fantastiska musik, ja då blir det ett av årets bästa spel.

Volume

Mike Bithell tog indievärlden med storm med Thomas Was Alone för några år sedan, och sedan dess har han jobbat på Volume. Borta är plattformandet och de tvådimensionella karaktärerna och istället har Bithell skapat en modern Robin Hood-saga i form av ett stealth-spel i virtual reality. Alltså, karaktären är i virtual reality, det är inte ett VR-spel för spelaren. Jösses, det där kommer att bli förvirrande framöver, eller hur? Hur som helst märks det att Volume är ett Bithell-spel då det där lilla extra som gjorde Thomas Was Alone finns med även här.

Read Only Memories

På ytan är Read Only Memories en cyberpunkdeckare med vacker pixelgrafik och ett fantastiskt soundtrack. Men även om berättelsen om roboten Turing och hens jakt på sin skapare är välskriven och väldigt intressant är det de så kallade hybridernas kamp för samhälleliga rättigheter som är spelets verkliga fokus. Och vet ni? Hybridernas kamp är en metafor för den som HBTQ-communityt för varje dag i vårt samhälle. Snajsigt, va?

Nuclear Throne

”Nuclear Throne? Har inte det varit ute i flera år?” kanske du tänker när du läser det här. Men icke! Det har varit i early access på Steam sedan vad som känns som sent 70-tal, men det smögs ut ”på riktigt” sent på året. Jag har hållt ögonen på studion Vlambeer sedan de smått fantastiska Ridiculous Fishing och Luftrausers, men medvetet väntat på att Nuclear Throne skulle bli färdigt innan jag spelade det. Precis som ordspråket säger har jag inte väntat för länge, för jäklar vad gott det är. Ett rogue-like light, eller ett ”rogue-light” som är lika fullt av charm som det är av explosiv adrenalinstinn action. ”Bara en vända till”-känslan i Nuclear Throne slår till och med den i Crypt of the Necrodancer.