På måndag inför Sverige ID-kontroller av samtliga flyktingar som tar sig hit på kollektiva resesätt. De som vill söka asyl i här i Sverige kommer inte ha möjlighet till detta utan ID-handlingar, vilket bryter mot asylrätten. På årets första dag vill jag därför adressera vår statsminister Stefan Löfven med tips på tre spel där teman som flykt, kris och trauma spelar en central roll.
The Walking Dead
The Walking Dead är ett spel om ett barn, först och främst. Till en början är spelaren en vuxen man, men allting börjar kretsa runt Clementine så fort man möter henne. Målet med spelet blir snabbt att bevara hennes säkerhet, välmående och rätt till ett liv trots att det är svårt och på ens egen bekostnad. Vi gör det FÖR att det är svårt, för det själviska och enkla alternativet är otänkbart. Vad Clementine går igenom är egentligen bara på detaljnivå skilt från vad barn genomlider dagligen bara några timmars flygresa härifrån. Istället för zombies är det inbördeskrig, svält och sjukdom som skapar både synliga och osynliga hot mot ens liv. Hennes föräldrar är borta, förmodligen döda, och världen runt henne är fasansfull på de mest obegripliga sätt. Hennes flykt skulle lika gärna kunna vara den från Syrien till Turkiet och vidare till Europa, kanske i en barmhärtig främlings sällskap.
Men blev hon insläppt sen? Och vem blev hon, beroende på bemötandet hon fick av sina medmänniskor?
Journey
Symboliken i Journey är tydlig men ändå fritt fram att tolka. Ljuspunkten längst upp i det där höga berget kan tolkas som ens hem, en religiös uppenbarelse, odödlighet eller något så flummigt som att ”finna sig själv”. En mer ödmjuk och enkel tolkning är förstås en fristad. En plats där individer i fred tillåts något en annan tar för givet; att söka sin egen mening med sitt egna liv och att få vara lycklig. Att det går att tolka Journey på en mängd olika sätt vet vi, så att se det som en berättelse om en flykt är inte direkt någon stretchövning för hjärnan. Spelet börjar i en öken av ensamhet med ett mål där längst borta, så otroligt långt borta, med tusentals mil, drakar, berg och kyla mellan dig och ett värdigt liv. Vad som helst kan hända, men om en säker död är det andra alternativet finns inget alternativ.
Det är bara att sätta ena foten framför den andra. Vem vet, på resans väg kanske du möter någon som vågar hjälpa, även om ni inte pratar samma språk.
Papers, Please
Lucas Popes hyllade titel från 2013 är nog det mest självklara i den här listan. Spelet är till ytan en passkontrollssimulator, vilket egentligen fortfarande toppar listan av fucked up simulatorspel, getter be damned. Men kort efter första anblick börjar spelet också visa baksidan av ett sådant system. När en statsapparat tvingar sina medborgare att skilja på oss och dem, där det finns legala och illegala människor baserat på inget annat än deras papper och ursprung, börjar något sjukt växa i ett samhälle. Det som börjar med en kontroll på ett Öresundståg blir snabbt angiveri, missnöje, motstånd och ökad splittring. Den som granskar passet tvingas känslokallt ta beslut om den här okända människan förtjäna ett liv i säkerhet eller inte. Det finns regler att följa, tabeller att se på och ovetenskapliga åldersbestämningar att göra, men de berättar inget om människan framför dig. Ja eller nej. Ditt arbete eller deras liv.
Jag tror att Pope ville visa att vad det till syvende och sist handlar om är att murarna vi byggde för att hålla hoten ute väldigt fort blir en cell åt oss själva, både i våra land och i våra medvetanden.
Så frågan till Stefan efter att han spelat dessa spel är: Vill du vara den som stoppar Clementine? Vill du vara draken, vinden och kylan som möter en långväga resenär? Vill du vara den som gör dina medborgare till protokolldrivna robotar istället för solidariska medmänniskor?
När livet i ens kropp är allt som finns kvar måste pappersarbetet hamna lägre ner på prioriteringslistan.
Riv legitimationskontrollerna.
Det här är Sverige, inte Arstotzka.
När man anländer till flygplatsen i Japan så MÅSTE man visa sitt ID för att få bli insläppt i landet. Plus så tar de ett foto och fingeravtryck av dig. Inga konstigheter alls. Varför reagerar ingen på detta?
Så är det på flygplatser i väldigt många länder, så det är absolut inget unikt för Japan.
Den stora skillnaden är att det systemet inte är framtaget i all hast i en försök att stoppa människor i nöd från att komma in i landet.
Also, det här inlägget är som jag har fattat det inte en kommentar på själva id-kontrollerna i sig, utan en uppmaning till regeringen att se flyktingar som människor med tragiska livsöden istället för en ekonomisk belastning.
Tyvärr är ju situationen idag att det är just vad den ständigt ökande mängden asylsökande är. En ekonomisk belastning.
Budgeten för den kommun jag själv bor i har fullständigt havererat det sista året. 2 skolor har stängs och kommer att bli folkomröstning för att behålla dem.
Boenden pratar om att de ger asylsökande ett hem av ”humanitära skäl”. Ändå tjänar de 1.6 miljoner varje månad på de flyktingar som de tar emot. Andra förläggningar ska ha ersättning uppåt 3500kr per dag och asylsökande.
Våra kommunpolitiker tycker mitt i allt detta att de högsta posterna ska ha ökat lön.
Så tyvärr. Den krassliga verkligheten idag är att varje asylsökande som Sverige ska ta hand om antingen hamnar på ett ställe där det inte är så illa eller blir en ekonomisk belastning. Det är helt enkelt för många som kommer.
Man kan tycka att det är viktigt att bibehålla den välfärd har kommit att vänja oss vid, och att Sverige därför inte har råd att släppa in många flyktingar. Så tänker de allra flesta. Man kan också tycka att det är okej att tumma lite på välfärden för att hjälpa människor i nöd. Det är upp till var och en.
Men återigen, Peters inlägg är, som jag fattat det, mer av en uppmaning att se flyktingar som människor i nöd än en ekonomisk belastning.
Flyktingmottagande och välfärd är dessutom i sig inget motsatspar. Med skattesänkningar för ffa de med högst inkomster på 140 mdr från de föregående två mandatperioderna i minnet blir det jävligt uppenbart att det finns gott om fläsk att ta av.
Vänta kan någon förklara det här för mej:
Om Arstotzka är ett sådant fascists jävla skit hål, varför vill så mycket folk åka dit?
Jag har inte spelat klart hela Papers, Please, men de som ville komma in i landet när jag lirade ville oftast hälsa på familj eller eventuellt arbetskraftsinvandra. Väldigt få som ville komma in bara för att. Men man får intrycket att oavsett hur pissigt det är i Arstotzka, så är det ännu pissigare i länderna runt omkring.