Jag har sagt det förut och jag säger det igen: 2013 var världens bästa spelår någonsin, enligt mig. En av många anledningar till detta var 3DS-titeln Bravely Default, som fick japanska rollspel att kännas mer relevanta än på väldigt länge – utan att försöka implementera actionbetonade strider i semi-realtid. I stället gjorde man tvärtom, och utnyttjade den omgångsbaserade grunden som genren vilar på genom att låta spelaren ta ut flera omgångar i samma runda eller avvakta och samla på sig några stycken. Det var ett simpelt men genialiskt system, och sedan dess har exempelvis Child of Light visat på att det fortfarande går att innovera utan att överge genrens rötter. Och kanske är det delvis lite därför som Bravely Second känns som att det kunde ha varit mer.
För om jag ska vara ärlig så känns Bravely Second en aning som Bravely Default 1,5. Det bjuds på för lite nytt för att inte kännas att jag börjar om från början och gör samma saker igen. Mitt största problem är nog att stridssystemet inte bjuder på tillräckligt mycket nytt, även om vissa klasser gör sitt bästa för att fräscha upp. Men jag tycker även att miljöerna känns alldeles för snarlika platserna jag besökte i föregångaren, medan de nya karaktärerna känns lite oinspirerade och tråkiga – med undantag för vissa bossar, som håller lika hög standard som senast. Det är helt enkelt mer av samma, vilket inte bara är en besvikelse eftersom det vi fick för nästan tre år sedan var helt fantastiskt! Karaktärsdesignen är utsökt, musiken är medryckande, stridssystemet och jobben skänker ett underhållande djup.
Kanske är det för att jag kallade Bravely Default för ”den bästa Final Fantasy-titeln på över 10 år” som jag törstar efter lika stora förändringar som den serien brukar få. Men precis som att föregångarens positiva delar är intakta, finns även de mindre bra aspekterna kvar. Främst dras upplevelsen ner av de utdragna dialogerna, och precis som i föregångaren står jag ut ungefär halvvägs innan jag börjar skippa praktiskt taget all story på grund av brist på meningsfullt skrivande av något slag. Rent allmänt känns hela storyn svagare i Bravely Second. Då man började Bravely Default som en fattig ung man som tvingades se hela sin stad och alla i den falla till sin död, inleder du Bravely Second som en bortskämd aristokratisk snorunge utan några riktiga insater att spela med.
Bravely Second är enligt mig en bra spelupplevelse som jag i grund och botten njuter av att delta i, men jag hade förväntat mig lite mer än en lite sämre kopia av föregångaren som mest känns som Bravely Default 1,5 – på gott och ont.
Spelade demot på det här och fick lite mersmak, men kanske ska försöka leta rätt på ettan istället då? Är det mycket throwbacks till första spelet i storyn och karaktärer som man missar om man skippar ettan?
Oh ja, du borde verkligen spela ettan först. Det är många karaktärer och throwbacks till det första spelet. Faktum är att en väldigt stor grej rörande slutet i föregångaren spoilas typ omedelbart i det här spelet. Så ettan först, sen Bravely Second. 🙂