Jag har ofta ifrågasatt det faktum att Pokémon-spelen blivit så otroligt invecklade under de senaste generationerna. När Pokémon X/Y släpptes 2013 var jag pepp och redo att ta till mig spelupplevelsen, men blev snart överväldigad av all statistik och alla invecklade faktorer som jag kände mig tvungen att sätta mig in i. Det finns ett ofantligt djup i Pokémon, och strax under den till synes barnanpassade ytan lurar en inkörsport till långa textdokument och yrselframkallande diagram från GameFAQs.com. Men det fina är att spelet inte tvingar mig att djupdyka, utan låter mig stanna i den grunda delen av bassängen om jag vill. Visst, jag kommer få storstryk av IGNs David Grundström i pressrummet på Gamex, trots att jag fuskar och använder Yveltal. Men det kommer inte hindra mig från att ha kul!

Här gör Pokkén Tournament nästan samma sak, fast där utförandet inte är lika subtilt vilket leder till att Pokkén Tournament är ett lite splittrat spel. Det känns som att utvecklarna har slängt in för många element, så att spelet tappar fokus och inte riktigt vet vad det vill vara. Här finns inte bara rollspelselement och föremål, utan även två olika perspektiv i striderna. Det känns som en blandning av flera olika sorters fightingspel – en mix av Tekken, Naruto, och Smash Bros. Men det som skaver mest är den konstanta känslan av att inte behärska spelet, som hela tiden gör sig påmind. Låt mig vara tydlig med att spelet inte kräver att du behärskar allt djup och alla nyanser, men att du hela tiden är medveten om att du bara skrapar på ytan utan någon djupare förståelse. Det här gör upplevelsen otillfredsställande för mig, trots att jag mycket väl hänger med i svängarna mot mina motståndare.

Visst ska spelet ha beröm för att det lyckas vara tillgängligt för nybörjare såväl som djupt för veteraner. Kanske ska det till och med ha beröm för att hela tiden påminna mig om djupet, som för att locka mig till bassängens djupa delar på ett sätt som Pokémon X/Y inte gör. Men det får mig samtidigt att känna mig stressad och överväldigad, och halvvägs genom tutorial börjar jag gå vilse och ge upp. Jag lyckas inte alltid avläsa när diverse funktioner och attacker ska användas i striden, i vilka situationer som de är användbara. Det är inte alltid som jag genast tolkar en attack som ”jaha, den där är en ’low offensive’”. Det känns hela tiden som en kamp, och som om jag skulle ha så mycket roligare om jag bara satte mig in i spelet ordentligt. Spelet låter mig vara casual, men påminner mig hela tiden om vad jag går miste om. Och visst, det är ju kanske hos mig och min förmåga som bristen ligger. Men tyvärr är det även jag som skriver den här texten.