Låtmigva

Min profilbild på Playstation Network är en rundad fyrkant med ett litet leende ansikte i. Ni vet den där man får när man bara skapar kontot. Innan man väljer en faktisk profilbild. På Xbox Live har jag varit lite ambitiös. Där har jag en av de allra första, generiska profilbilderna du kunde välja. Någon slags orange, tecknad döskalle.

Jag håller inte koll på vad som händer i de communities jag råkar vara med i på de olika spelnätverken. Jag missar nästan alla friend requests och läser meddelanden jag får som en kratta. Kort sagt: på konsolerna är jag i nivå med din farmor och farfar på Facebook. Varför? På grund av låtmigva.

En sådan här kan man använda för att be folk att låta mig vara

“Låtmigva” är den exakta känslan som upptar hela mitt sinne när jag spelar spel. Låtmigva pumpar i mina ådror. Jag är så till bristningsgränsen full av låtmigva att risken är stor att det kommer farande ur munnen på mig om du kommer och stör mig när jag spelar.

Det finns tillfällen när det är toppen att vara social när man spelar. Coopande eller partyspel över några öl, jajebullar, jag är på. Men majoriteten av mitt spelande vill jag göra själv. Och då vill jag inte att min konsol ska förvandlas till något jävla socialt medium. Jag vill inte att folk ska lämna kommentarer på vad jag spelar eller gå genom min achievmentlista som vore det ett fotoalbum på Facebook. Jag vill att de ska låta mig vara när jag spelar, om jag inte aktivt bjuder in dem.

Det här är en gnällig, gubbig text. En “jag saknar spelen som de var när jag växte upp”-text. Jag borde bara get with the program. Eller ta och lösa det. För det är ju ingen omöjlighet att ha det som jag vill ha det även idag. Det går att stänga ute folk lite som man vill. Eller varför inte helt enkelt rycka internetkabeln när man inte ska spela online. Men inte ens då går det att komma ifrån att den sociala aspekten pockar på allt mer enträget.

Och jag vill bara skrika “låtmigva”.