Orc-Peter har blåst i krigshornet och Troll-Niklas svarar anropet. I Peters Sommarpod pratas det World of Warcraft och varför allt var bättre förr.
Peters sommarpod: World of Warcraft
13 Kommentarer
Lämna ett svar
stötta riket
Så mycket minnen man har från Wow. Visst, mycket var bättre förr men samtidigt vill man ju inte tillbaka dit för det var så jävligt och otillgängligt, och spelet Wildstar visade ganska tydligt att det inte går att göra samma grej igen.
Min största bedrift i spelet (förutom väldigt server first i vanilla och tbc, bl.a. Nefarian på självaste julafton :p) måste vara när jag på min Gnome Mage nådde rank 12 i pvp och kunde köpa en tiger-mount 🙂
Kan ju även tillägga att jag precis har återvänt till WoW efter ett uppehåll på ca. 8 månader och börjat tagga upp inför Legion 🙂
Det här är som att vara tillbaka på högstadiet och lyssna på alla olika typer som spelade varje dag/natt. Jag förstår (fortfarande) nästan ingenting, men det är trevligt att höra folk prata passionerat.
(Dessutom är era moderna, braskande, skandaljournalistiska panikrubriks-lika ordval något bättre än de infantila dumheter som höhöhö:iga snubbar hävde ur sig på den tiden).*
*Niklas: ”Flickvännen räddade mig”
Peter: ”Jag behövde kriget”/”Kniven i monitorn”
Högstadiesnubbarna: ”Har du skaffat de där Boots of Asbra Berg än?”
Skitbra pod!
Jag och Niclas spelade WoW på samma sätt, känns det som. Jag höll också till på Argent Dawn. Spelade en undead Warlock för att liksom hallå…Sylvanas Windrunner! Håller inte alls med om att Tirisfall Glades skulle vara tråkigt, men alla har väl sina preferenser, antar jag. Jag spelade också mest själv och väldigt sällan med guildmates.
I slutet spelade jag mest för storyn, hur lökig och pajjig den än är. Spelade som mest när Lich King kom, men sen har det blivit väldigt lite… När Pandaria kom slutade jag helt efter ett tag. Storyn kunde jag youtuba mig till ändå.
Goda tider man hade!
Så många minnen som bara rusar genom huvudet när ni pratar om svunna tider. Jag hoppade på tåget lite sent och började först nån månad innan The Burning Crusade, jag fick dock uppleva det tidiga spelat. Jag minns mitt första gille som var ett svenskt gille med en kvinnlig Gnome Rogue vid namn Lanya som guildmaster. Vi hade otroligt trevligt tillsammans men gjorde inga underverk. Jag minns hur jag brukade gå in och titta på draken i Duskwood eftersom jag tyckte den var så mäktig. Jag minns känslan av att utforska världen till fots i väntan på att nå upp till lvl 40 och att spara varje peng för att kunna ha råd med en mount. Jag minns när jag fick den geniala idén att skapa en bankkaraktär för att sköta mina affärer, och att leta upp en skräddare som kunde sy en kostym åt mig för att klä denna karaktär. Jag minns hur det till en början kändes som ett svek när jag bytte till Horde men hur jag snabbt började känna en större kärlek för de dammiga gatorna i Orgrimmar än jag någonsin känt för Stormwind. Jag minns en alla hjärtans dag då vi rensade en kyrka i spelet för att två guildmates skulle ha ett låtsasgiftemål, hon var för låg lvl för området så vi var ett stort gäng som stod och vaktade på respawns för att hon inte skulle bli nedhuggen under ceremonin. Jag minns första gången jag gick in i Stranglethorne och blev nedslagen. Jag minns när jag bytte server tillsammans med mitt dåvarande guild för att få chans på att raida Illidan och jag minns också den kvällen då jag fick stå inför honom. Tyvärr fick jag aldrig se honom falla. Jag minns också mitt uppvaknande efter några månader av WotLK då jag satt med min laptop hemma hos en vän. Vi hade raidat på kvällen, loggat ut vid ett på natten och sen dess hade vi suttit med listor av vapen och var man fick tag på dem, papper, penna och miniräknare. Klockan var åtta på morgonen och jag insåg att jag spenderat sju timmar med att försöka planera för hur jag skulle maximera min healing och vilken utrustning jag skulle använda på vägen dit. Det var som att jag såg the Matrix, jag såg siffrorna bakom och spelet föll platt. Från den dagen var spelet inte längre kul och jag slutade strax efter. Har provat att spela några veckor här och där sen dess men spelet är inte det samma, det är bara en massa siffror som jag måste underhålla. Det som från början var glädje av upptäckande, utforskande och förundran hade blivit ett kontorsjobb där jag bara arbetade för att hålla uppe siffrorna.
När jag tittar tillbaka på min tid med WoW så ser jag mest jobbet, att sitta från 18.00 Söndag-Torsdag i olika raids och att vara tvungen att farma material för att kunna delta. Men den här podden fick mig att minnas vad det var som från början fångade mitt intresse, att jag fick gå ut och möta en helt annan värld som då kändes hur stor som helst.
Matrix-anekdoten sätter fingret på vad som hände med genren i stort sen. Det blev ett exel-blad tillslut och det känns som att all typ av MMO sedan dess fokuserat på endgame av både spelarskäl och utvecklarskäl. De är berg som ska bestigas. Och om en stannar och luktar på blommorna är det mer ett förhinder än något minnesvärt.
Superhärlig podd grabbar!! Mycket härliga minnen väcks till liv!
Minnen säger de flesta… Ja det kan man lugnt säga. Så många timmar man har spenderat på det spelet. Själv var jag 25-26 när det släpptes. Mitt sätt att behålla flickvännen (numera min fru) var att få henne att börja spela med. 🙂
Jag höll till på Argent Dawn, precis som Niklas. Hade inte en aning om vad en RP-server var på den tiden, och i retroperspektiv var det nog inte det rätta valet för mig, men det funkade ändå.
Hade en Troll-präst som hette Prällen och raidade med några olika raidgrupper, både i Vanilla och i TBC.
Mina tre helt klart största minnen är:
1, Först time-kill på Nefarion. Det var helt euforiskt, att sedan T2-roben till präst droppade och den enda prästen med mer dkp än jag hade försovit sig till raiden var inte fel.
2, När Illidan droppade offhanden till Warglaiven och jag lyckades få den på min Rogue (Rocca).
3, När Illidan droppade Mainhanden 3 veckor senare och jag var nr3 (tror jag) på servern med dual warglaives.
🙂
Jag slutade vid Cataclysm då hade jag miljoner med Dailys jag skulle göra varje dag så jag ledsnade på det. Min main jag hade var en troll präst som senare blev en undead präst och det namn som jag nu mera använder på socialmedia är mitt namn på min undead präst för det bytte jag också så det skulle passa bättre.
World of Warcraft…ja, vilka minnen.
Jag ägde och drev ett internetcafé på den tiden.
Minns hur vi roades tillsammans med andra entusiaster av den koreanska betan innan spelet släpptes.
Självklart spelade vi som Horde och japp, jag var trollprästen som heal:ade. =)
Jag experimenterade lite med en trollwarlock också.
Det var en underbar och magisk tid som tyvärr fick sitt slut av helt fel anledning.
Tekniska problem med mitt konto gjorde spelet ospelbart efter level 42 till 46.
Jag skapade nytt konto, nya karaktärer, men problemet upprepades.
Det blev som någon form av superlagg och fullständigt ospelbart – oavsett om jag loggade in i Halmstad, Göteborg eller Stockholm.
Problemet var helt kopplat till mitt konto (dator eller internetuppkoppling kvittade) och Blizzard-supporten kunde inte lösa det för mig.
När jag fick problemet med min 6:e eller 7:e karaktär, hade 3 månader förbetald speltid och Blizzard inte kunde fixa det hela så lade jag av.
Jag fick helt enkelt nog. Det dödade min spelglädje att ha den begränsade spelupplevelsen för att sedan inte kunna fortsätta eller avsluta.
Av det skälet fick jag aldrig spela bortom level 50 eller se något Endgame.
Min tidigare upphetsning över Blizzard-spel sjönk rejält och då hade jag redan blivit grymt besviken på Warcraft 3.
Tack och lov räddade Starcraft 2, för mig, Blizzards kvalitetsstämpel att göra bra spel jag kan uppskatta under lång tid.
Givetvis har jag följt WoW´s utveckling via artiklar om dess expansioner, vänner och korta spelsessioner på mässor. Det är för mig inte så konstigt att man förlorat många spelare med de val av förändringar man gjort och fortfarande ägnar sig åt.
Nu kanske det låter som jag inte gillar WoW, men det är helt fel. För även om jag aldrig kommer lägga en krona på WoW igen (av ren princip), så är den magi jag upplevde med mina vänner till level 42-46 de första två gångerna ren magi och bland mina bästa spelminnen.
Lyssnade på podden och bara nickade att det äntligen var det två personer som tänkte som jag. Jag spelare mycket wow (förmodligen alldeles för mycket) i tonåren men jag tyckte spelet sakta men säkert förlorade sin charm. Det som var dödsstötarna för mig var att så mycket blev cross-server. Ie cross server pvp och instanser. Man slutade bry sig om att lära känna folk för man träffade dem aldrig igen, den där glädjen i att lära känna folk, bygga upp ett eget litet nät av kontakter för instanser och pvp var absolut, i efterhand, det roligaste i spelet.
Jag spelade vanilla och tbc där den senare absolut hade bäst instanser. Jag tyckte instans systemet i tbc var riktigt skoj där vissa heroics var riktigt svåra och där man kunde få riktigt bra gear. Även att instanser från levlingstiden återanvändes vid max-level fast med lite nytt är ett smart sätt att ge mer content.
Sedan så kan jag tycka att folk klankar ner på gear-grinding i wow lite väl hårt. Visst, om man skulle ha det absolut bästa så fick du grinda röven av dig. Men om du nöjde dig med gear som var bara lite sämre så gick det mycket snabbare.
Tack för ett bra podd!
Som så många tillhör även jag gruppen nostalgiker. Hoppade på WoW väldigt sent i vanilla, våren 06, då jag visste att om jag började spela spelet så skulle jag fastna hårt… Och det hade jag rätt i…
Valde att spela Orc Warlock för det kändes rätt ”lore-wise”, samt gillade temat med skuggmagi, smärta och allmänt lidande.
Spelade på Al’Akir och vid lvl 60 hamnade jag tillslut i ett helsvenskt gille som hade MC på farm och BWL på hyfsad progress, vi tog Nefarian tillslut. När vi väl var relativt gearade från BWL tänkte vi gå vidare med AQ40. Vi var ett stabilt gäng och hade alltid folk till raids samt en schysst gemenskap. Dock dog allt när PVP patchen kom och det var nära för BC releasen. Gillet förföll sakta men säkert då folk delades upp i PvP’are och de som ville Raida.
Vi hade T4 instancerna på farm men det blev inte så mycket mera och allt rann ut i sanden..
Gillet löstes tillslut upp och några eftersläntare blev ett nytt gille. Men tillslut försvann de man umgicks mest med.
Men det finns alltid ett nostalgiskt skimmer att logga på en lördag, hoppa på ventrilo, springa runt i världen och förundras samtidigt som man satt och pratade med ”vännerna” en hel dag.
Those were the days…
Spelar fortfarande löst när jag blir nostalgisk. Slutade någonstans i slutet av WotLK och hoppade på igen någonstans i slutet av MoP. Min gamla warlock känner jag inte längre igen. Klassen är helt revampad.
De gamla gillekamraterna man hade är borta..
Spelet kanske är bättre nu än förr.. Det är smidigt att få grupp till instancer och man slipper transportera sig..
Men med det sagt..
DPS LFG LRBS, UBRS (GOT KEY), GOT SUMMON.
Korv va text det blev…