Det största problemet med Outlast var att det spenderade mer tid åt att skapa hinder som annars inte finns istället för att försöka bygga någonting läskigt kring dem riktiga begränsningarna människor faktiskt har. Du har en kamera som du behöver för att kunna se i mörkret, men den mördar batterier snabbare än Jason mördar tonåringar. Och trots att det finns tonvis med potentiella vapen att plocka upp kan du inte försvara dig på något annat sätt än att gömma dig eller springa för livet.
Varför? Frågar du.
Därför, svarar spelet.
För annars blir det inte läskigt.
Men… det är inte läskigt. Det är begränsande. Och frustrerande.
Anledningen till att vi accepterar maktlösheten i skräckspel är för att vi erkänner att det vi kämpar mot är mycket starkare än oss själva. Om fienden du möter är ett utomjordiskt supermonster eller en övernaturlig vålnad är det enkelt att köpa att simpla skjutvapen eller nävar inte kommer att stoppa den. Men när fienden är en normalstor vuxen man känns det inte lika troligt att du skulle vara fullständigt försvarslös. Men den här säkerhetsvakten sa att du är det. Och då är det väl så…
I Outlast 2 är du precis lika försvarslös som tidigare. Och den obligatoriska kameran drar precis lika mycket batteriliv. Miljön har dock ändrats från ett mentalsjukhus där utvecklarna stigmatiserar mental ohälsa till landsbygden i Arizona där de istället ger oss superklyschiga religiösa fanatiker.
Nog fan är de galningar i det här spelet. pic.twitter.com/TucEh93grZ
— sämst i skogen (@pimshit) April 29, 2017
De läser böcker upp och ner! pic.twitter.com/MnPjRGhWK8
— sämst i skogen (@pimshit) April 29, 2017
Något annat som är annorlunda är att den nya karaktären du spelar som inte är ute på sitt journalistiska uppdrag ensam. Blake, som han heter, får nämligen sällskap av sin fru Lynn – och hon används precis som förväntat. Inom någon enstaka minut har hon hunnit bli kidnappad och cirka en halvtimme senare hintas det om att hon blir våldtagen. På ett eller annat sätt är hon plötsligt gravid, i alla fall.
Och vad tycker spelet att du ska göra medan detta pågår? Läsa kvarglömda papper som förklarar storyn, så klart!
Min fru blir torterad i rummet intill men tydligen är det rekommenderat att jag lãser den här lappen först. pic.twitter.com/G9IIfIcEaO
— sämst i skogen (@pimshit) April 29, 2017
Att du tog tid på dig att bläddra igenom läkarrapporter i det första spelet var trist, men åtminstone kändes det inte märkligt. Du hade trots allt ingen annan anledning att vara där än att gräva fram information. I Outlast 2 däremot görs det väldigt tydligt väldigt fort att det är din frus räddning som är huvuduppdraget. Ändå tyckte Red Barrels att det var en rimlig idé att placera en papperslapp (som de naturligtvis vill att du ska läsa) utanför rummet där din fru skriker efter hjälp. Och kanske blir våldtagen.
Och tro inte att det är den enda gången våldtäkt dyker upp i spelet…
Sådan är skräcken i Outlast 2. När spelet inte är högljutt och trycker upp saker i ditt ansikte försöker det äckla dig med situationer som känns mer osmakliga än kusliga.
Jag skulle vilja prata med utvecklaren som tyckte att det här var en bra idé. pic.twitter.com/TjYoosMdub
— sämst i skogen (@pimshit) May 2, 2017
Scener som dessa är med i Outlast 2 för att spelet inte har någonting annat att visa. Eller säga. Outlast 2 är våldtäkt, tortyr, förnedring och bajs. I en hink.
Team Silent vrider sig i sin grav.
Om spelet förtjänar positiv kritik för någonting alls så är det att det är skitsnyggt rent tekniskt. Ljuddesignen är även den suverän, emellanåt. Men bakom den påkostade fasaden är Outlast 2 varenda skräckspel som har släppts på Steam någonsin. Fast inte ens Outlast 2 pallar att du ska gömma dig i en städskrubb längre. Du kan fortfarande gömma dig, men spelet vill hellre att du ska springa. Vilket känns värre än någonsin då Blake plötsligt blir långsammare vid de sämsta tänkbara tillfällena. Ännu ett försök att göra spelet läskigare antar jag…
Nästa gång jag spelar Outlast 2 tänker jag pausa mitt i och byta till Resident Evil 7 och låtsas som att spelet plötsligt blev enormt mycket bättre. Ja, Resident Evil 7 har även det problem med stereotyper. Men åtminstone är det ett underhållande spel. Samma sak kan inte sägas om Outlast 2.
På tal om våldtäkt. Skulle vara intressant att någon gång spela som en kvinna (eller man) som inledningsvis blir våldtagen och resten av spelet blir någon sorts ultravåldsam hämndsaga à la Kill Bill. Jag menar få saker skulle väl kunna få spelaren att känna mer sympati för huvudkaraktären och/eller mer hat mot fienden än våldtäkt? En historia om hur huvudkaraktären tar tillbaka kontrollen, en kula i taget. Kanske kan ses som osmakligt, men det är väl å andra sidan även alla historier där barn/föräldrar/partners blir mördade.
Att använda våldtäkt som en plot device är ju extremt förlegat och ja, även osmakligt. Och att använda våldtäkt som ett sätt att göra huvudrollsinnehavaren ”starkare” är sju resor värre. I synnerhet då det majoriteten av gångerna är kvinnliga karaktärer som våldtas för det ändamålet. Män blir starka genom att utföra våld. Kvinnor blir starka genom att bli utsatta för våld.
Inte nog med att det skvallrar om en skev kvinnosyn hos dem som skrivit såna karaktärer, det nästan glorifierar sexuellt våld och alla ”perks” som det bär med sig.
Du skriver att ”få saker skulle kunna få spelaren att känna mer sympati för huvudkaraktären och/eller mer hat mot fienden än våldtäkt”. Jag känner att en välskriven huvudkaraktär gör jobbet bättre.
Oavsett om detta hypotetiska spel skulle handla om en man eller en kvinna vore det är väldigt billigt och fult sätt att ta upp våldtäkt. Det går finfint att göra en bra hämndberättelse utan det.
Jag har själv inte blivit utsatt för våld, varken sexuellt eller av några andra slag. Jag tror inte heller någon i min närhet har blivit utsatt, åtminstone inte så vitt jag vet. Därför kan jag inte säga att jag förstår hur det skulle kännas att se att våldtäkt får ta plats i ett spel, om man själv utsatts för den typen av övergrepp. Jag kan dock förstå att det är ”osmakligt”, om inte annat för att jag själv känner avsmak när jag tänker på våldtäkt och sexuellt våld. Dock tycker jag det är intressant att fråga sig varför just sexuellt våld är en sådan tabu i konst och spel. Om vi utgår från att det imaginära spelet har en manlig huvudkaraktär så faller ju problemet ”taskig kvinnosyn” bort. Kvar har vi då att våldtäkt som plot device skulle ”glorifiera” övergreppet. Jag vet inte om jag köper det. Vi har ju sett mord av alla de sorter, kidnappningar, tortyr, psykisk terror och tonvis av andra våldshandlingar som plot devices i spel i alla tider, utan att någon inom branschen knorrar allt för mycket. Ibland glorifieras det, men absolut inte alltid. Det känns som att folk inte vill se våldtäkt i spel för att de hatar våldtäkter så mycket. Betyder det då att vi hatar mord och tortyr mindre än sexuella övergrepp, eller är vi bara mer avtrubbade inför den typen av våld?
Dock är ju problemet att sexuellt våld är raka motsatsen till tabu. Det är ett ämne som används och missbrukas i både tv-spel och film för att chockera, för att göra kvinnliga karaktärer ”starkare”, eller både och.
De där troperna som du listar blir ju kritiserade. Som att Max Paynes drivkraft är att hämnas sin mördade fru och barn, till exempel. Att offra en eller flera andra karaktärer för en annans karaktärsutveckling är överlag ett både tröttsamt och ofta ofräscht sätt att skriva en berättelse. Det är klart att det går att göra det på ett bra sätt, och jag klandrar inte direkt någon som tycker om Max Payne eller liknande spel, men det är verkligen tusen gånger bättre att försöka skriva en bra karaktär istället för att fylla tomrummet i hens personlighet med en osmakligt påklistrad tragedi.
Med tanke på att en extremt hög mängd med spel kretsar kring någon form av våldsutövande, oavsett om det är spel för barn eller vuxna, skulle jag absolut säga att vi är avtrubbade vad gällande våld. Men att påstå att vi anser att den ena typen av våld är värre än den andra är en förenkling. Hur något presenteras är ofta viktigare är saken i sig. Kontext är allt.
Att prata om våldtäkt i tv-spel och i konst överlag är viktigt. Men det går att göra det utan att vara okänslig.
Sexuellt våld som motivation är så ”meh” och uttjatat. Har vi inte tillräckligt av det? Det är verkligen inte tabu.
Här är förövrigt ett spel som tar upp övergrepp utan att vara okänslig eller göra det till en motivation för någon annan karaktär: https://hypnoticowl.com/theday/play/
The Day the Laughter Stopped är verkligen toppen! Obehagligt men inte osmakligt. För fram sin poäng helt perfekt! Kan ha varit en av de jobbigaste spelen jag recenserade på min gamla Youtube-kanal.