30 januari släpptes Dissidia Final Fantasy NT, ett fightingspel som är precis lika rörigt som sin titel. Team Ninja har försökt göra något eget med genren, och det förtjänar åtminstone en liten applåd, men samtidigt är det så jäkla typiskt Final Fantasy att ta något som bevisligen funkar perfekt som det redan är, kasta det i närmsta soptunna och försöka uppfinna hjulet för femtiotredje gången.

NT är inget vanligt fightingspel, där du står på den vänstra sidan av skärmen och din motståndaren på den högra. Istället är ni två lag med tre kämpar i varje som flyger runt och hugger varandra som i ett moln av svinförbannade bin. Har du någonsin försökt vifta bort en fluga med en hoprullad tidning kommer du känna igen dig direkt.

På senare tid har jag blivit den där extremt tråkiga typen som tycker att ”hata är ett lite väl starkt ord”, åtminstone när jag pratar om tv-spel. Jag har insett att det finns så mycket mer att få ut av att göra ett genuint försök att granska även de sämsta av spel istället för att spotta ur sig ett vattenfall av ilskna hyperboler och glåpord.

Final Fantasy-spelen är dock ett undantag. Jag hatar Final Fantasy-spelen.

Andraplatsen på min ”värsta spelen jag spelat”-lista delas mellan Final Fantasy X och Final Fantasy XIII. Även om jag är fullt medveten om att det finns spel som är ännu mer bedrövliga, flera av dem ligger till och med i min egen spelhylla. Men det är något med just dem här Final Fantasy-spelens specifika bedrövlighet som gör att jag inte bara hatar dem – jag älskar att hata dem.

Scenen som kommit att definiera Final Fantasy X, och framför allt röstskådespelet i Final Fantasy X, är när huvudrollsinnehavaren Tidus gör sin bästa imitation av Jimmy Fallon. Det vill säga att han skrattar. Väldigt, väldigt falskt. Och ja, det är en pinsam scen, men till och med jag som rakt upp och ner hatar Final Fantasy X tycker att scenen får oförtjänat mycket skit. Dels för att skrattet blir lite gulligt när en tittar på scenen i sin helhet, och dels för att det finns så mycket annat som är så mycket värre.

Tidus må vara pinsam, egocentrisk och i allra högsta grad superirriterande, men det största problemet är att han aldrig riktigt slutar vara det. Från början till slutet av äventyret måste vi stå ut med en protagonist som inte lär sig, inte utvecklas och, framför allt, aldrig blir omtyckbar. Enda in i det sista insisterar Tidus att ”det här är hans berättelse”, trots att det är löjligt uppenbart att det är Yuna (som står och skrattar bredvid Tidus i videon ovanför) som är det riktiga hjälten. Det här hon som har fått uppdraget att rädda världen och det är hon som osjälviskt försöker göra det rätta. Tidus är bara along for the ride. Men han vägrar att erkänna det.

Men Tidus är förstås inte den enda karaktären som är dåligt skriven. Även fast Yuna är den riktiga hjälten i berättelsen är hon ändå en dörrmatta som går med på att gifta sig med spelet skurk utan att ifrågasätta det, och Wakka är en rasist som jämför förintelsen av Rikkus hemby med ”festivalfyrverkerier”.

Det finns mycket som är bedrövligt med Final Fantasy X. Men om en bortser från i princip… allt som inte är striderna finns det åtminstone lite att underhållas av. Final Fantasy XIII däremot har inte ens underhållande strider att luta sig tillbaka på.

Att prata om storyn i Final Fantasy XIII får mina ögon att glittra som julbelysning. Det är här mitt kärleksfulla hat och min hatfulla kärlek för Final Fantasy når sin peak.

Kortfattat blir protagonisten Lightining och hennes kumpaner så kallade Pulse l’Cie, vilket innebär att de måste utföra ett specifikt uppdrag åt en gudalik varelse som kallas Pulse Fal’cie. Om uppdraget inte utförs, eller om uppdraget misslyckas, kommer samtliga Pulse l’Cie att förvandlas till viljelösa kristallmonster.

Det finns bara ett litet problem.

Lightning får inte veta vad hennes uppdrag är.

Ingen får veta det.

Final Fantasy XIII handlar om att ingen vet vad Final Fantasy XIII handlar om.

Tidigare i den här krönikan skrev jag att ”det så jäkla typiskt Final Fantasy att ta något som bevisligen funkar perfekt som det redan är och kasta det i soptunnan”. I det här fallet är det som ”bevisligen fungerar” en story.

Jag kommer aldrig förstå hur Square Enix tänkte, men jag kommer aldrig kunna sluta tänka på det heller. Det är något som är så otroligt bedårande och samtidigt genomidiotiskt med Final Fantasy XIII. Det är som om någon gav 80 miljoner dollar till en sjuåring. En sjuåring som tog sig själv på grövsta allvar.

Och visst, senaste Dissidia är verkligen inte lika illa som varken Final Fantasy X eller XIII. Men även NT innehåller sådana bisarra inslag som bara ett modernt Final Fantasy-spel kan innehålla. Som att du till exempel inte kan spela spelets story utan att låsa upp den via multiplayermatcher först.

Det är nästan som att Final Fantasy-spelen vet hur enkelt det är att hata dem, utan att göra någonting åt det över huvud taget. Ändå kommer jag antagligen fortsätta spela Dissidia. Det är bångstyrigt, överkomplicerat och har en lärningskurva som är extremt avtändande. Men det är lite kul ändå. Och jag vill ju tycka om Final Fantasy, egentligen. Final Fantasy Tactics Advance är ett av mina favoritspel från min barndom. Men tiden av genuint bra Final Fantasy-spel verkar vara förbi sedan länge, så det bästa jag kan göra av situationen är att skratta. Som Tidus.