Ethics in Games Journalism (fast på riktigt)

Jag har funderat på att skriva den här texten ett tag, och till och med inlett den några gånger. Men jag har tvekat och avbrutit, delvis för att jag inte vetat exakt hur jag velat formulera mig, och delvis för att jag vill vara lite försiktig så att jag inte jag inte missförstås och kritiken jag vill framföra tas emot fel. Men nu är det så dags.

Låt oss prata om etik inom speljournalistik.

Nej, alltså på riktigt. Inte som i “feminister säger elaka saker om mina spel och det gör mig ledsen”, utan som i en faktisk diskussion om i alla fall en aspekt av den speljournalistiska yrkesetiken (jag kommer komma tillbaka till ordvalen “journalistik” och “yrkesetik” lite senare i texten): influencer-influenserna.

Jag vill börja med att säga att det här inte är någon slags takedown av influencers. Absolut inte. Det känns som en plats som diskussionen ofta tas till, och det är ganska enkelt att klanka ner på influencers. Det är ett konstigt jobb. Det är svårt att förstå riktigt hur det funkar och det känns för många instinktivt som ett låtsasjobb. Men vi lever i en tid av låtsasjobb. Influencer är inte mer låtsas än många andra jobb, det är bara nyare och har lägre status, vilket inte blir bättre av att det är ett yrke nära förknippat med kvinnor och unga människor.

Så nej, det här är inte någon kritik mot influencers som så. Jag har ingen beef med er. Jag kan ha en beef med delar av industrin runt influencers, men influencers, så länge ni är öppna och ärliga med era samarbeten så är vi coola.

Det jag har problem med är hur influencerbeteenden smugit sig in i kritikersammanhang och hur rollerna i vissa fall nästan smält samman helt. Människor sitter på dubbla stolar, och inser inte att de två rollerna lika lite bör kombineras som rollerna nykter kompanjon och knarklangare.

Jag förstår att det kan kännas som att de är väldigt närliggande varandra. Båda producerar material relaterat till spel där spelmaterial visas upp och åsikter ges, och i många fall är presentation och ton snarlika. Men det finns en fundamental skillnad: oberoendet.

En spelkritiker är, måste vara, i så hög grad som möjligt oberoende från utgivarna för att deras åsikter ska vara på något sätt trovärdiga. De jobbar för sin publik. En influencer däremot får betalt från utgivarna, och har i slutändan deras intressen främst. De vill så klart bibehålla sin publik och behandla dem väl, men det är samtidigt deras jobb att få den publiken intresserad av utgivarens produkt. Och att på något vis försöka kombinera de två rollerna kommer leda till att publikens förtroende urholkas.

Fallen är sällan så explicita att någon fått betalt för att prata upp ett spel, samtidigt som de utger sig för att ge en objektiv recension (även om det så klart förekommer) utan istället är det oftare en fråga om mer indirekta tjänster och gentjänster. Det kan handla om att utvecklare skickar ut gåvor i form av samlarversioner av spel, eller annat spelrelaterat merch, eller att de bjuder på resor för att testa deras spel och i de resorna inkluderar trevliga middagar och spexiga aktiviteter. Kul grejer, vars poäng är att göra skribenterna mer positivt inställda till spelet och utgivarna, och att använda dem som vandrande reklampelare.

Och jag tror genuint inte att människorna som ägnar sig åt detta gör det med någon slags motiv att missleda sina läsare. Absolut inte. Många i den nya vågen som kommit in har helt enkelt kommit in på scenen under en period där relationen mellan utgivare och internet varit radikalt annorlunda från hur den varit tidigare, och inte riktigt sett skillnad på olika typer av content-skapare, eller inte förstått varför det kan vara problematiskt att kombinera rollerna. Jag säger inte att någon är en dålig person för att de tagit emot den typen av gåvor. Jag säger bara att risken är att de gjort sig till nyttiga idioter för utgivarna.

Innan vi går vidare ska jag bjuda på full transparens: Vi har mottagit saker från utgivare. Recensionsspel så klart, vilket jag skulle säga inte riktigt räknas eftersom det är ganska standard när det kommer till alla former av recenserande och inte så mycket ses som en gåva som en nödvändighet för både utgivare och kritiker, men även konsoler och vid ett par tillfällen till och med resor.

Vi hade föredragit att inte ta emot något, men våra medel är begränsade, och ibland har vi tagit beslutet att det varit värt det för att kunna rapportera om något vi annars inte hade kunnat. Vi är dock väldigt försiktiga med det, har blivit mer försiktiga med åren, och är tydliga med att vi inte kommer ge någonting i utbyte. Vi kommer inte vara snällare i våra omdömen (vilket bland annat lett till att en utgivare som ska förbli namnlös missnöjt kommenterade på hur negativ jag låtit i en text om dem) och vi kommer inte stå någon form av tacksamhetsskuld.

Och den sista delen tror jag är väldigt viktig. Det kanske låter som en petitess, men det är ganska avgörande: vi är inte tacksamma för vad vi får från utgivare, och vi är det framför allt inte offentligt. Utgivare ger inte saker till skribenter för att vara snälla, de gör det för att de vill något. De vill använda skribenten för att marknadsföra sitt spel, och att exempelvis lägga ut ett inlägg i sociala medier om hur tacksam man är för grejer man fått är att spela med i det.

Det är ungefär så här långt in i texten som jag alltid börjar ångra att jag gav mig in på det här ämnet. För det är rörigt, och inte helt enkelt att bena i. Gränserna är inte självklara och jag har inte ett klart facit över alla möjliga situationer som kan uppstå. Så det är svårt att komma till en tydlig slutsats. Men vi ska försöka, så fort vi gått igenom en sak till.

Tidigare i den här texten använde jag uttrycket “speljournalistisk yrkesetik”, vilket är ett uttryck som på ett sätt är väldigt passande för att beskriva den här diskussionen, men samtidigt känns ganska fel. För speljournalistik är inte ett yrke för de flesta som håller på med det. Och många skulle inte ens vilja använda uttrycket speljournalist. Jag har själv låtit bli att använda det till förmån för det mer “neutrala” uttrycket skribent i stora delar av den här texten, även om det så klart inte bara handlar om människor som skriver.

Den “journalistiska” delen av spelvärlden är idag till stor del ett hopkok av entusiaster, amatörtyckare och fans, på ett sätt andra delar av kulturjournalistiken helt enkelt inte är. Det finns väldigt lite pengar och väldigt få anställda. Vilket gör det svårt att etablera någon slags standard, och ännu svårare att kräva att någon ska efterleva den.

I slutändan tror jag dock att det viktigaste är att vi börjar tänka på det. Både vi som producerar spelrelaterat material och ni som konsumerar det. Vi behöver börja fundera på och diskutera vår roll i relation till både publik och utgivare. Vara transparenta med allt vi gör, och värna om vår trovärdighet gentemot publiken. Och publiken bör även börja ställa högre krav på det. I det långa loppet tror jag att det är något vi alla kommer tjäna på.

P.S.
Jag försökte få in följande poäng i texten men lyckades inte riktigt, så jag slänger helt enkelt på det på slutet i ett sladdrigt påklistrat post scriptum.

En återkommande poäng jag ser att folk gör är att det inte skulle finnas några speljournalister, eftersom få är utbildade journalister och eftersom det görs väldigt lite kritisk granskande journalistik på området. Jag håller inte helt med där. För det första är “journalist” inte en skyddad term som kräver en utbildning, och även om en utbildning förhoppningsvis gör dig till en bättre journalist, så är en utbildad journalist inte nödvändigtvis bättre än en outbildad (jag menar se på mig, jag är utbildad och jag är ju så gott som helt dum i huvudet).

För det andra så är det sällan man avkräver andra former av kulturjournalistik något kritiskt granskande. Filmjournalistik är i princip bara folk i tweedkavajer som har åsikter om film. Vi kräver inte att de ska komma med stora gräv för att de ska få kallas journalister. Det är sant att det görs väldigt lite professionell speljournalistik, av den enkla anledningen att ingen får betalt för det (förutom Niklas), men jag vill inte helt nedvärdera vår lilla del av branschen.
D.S.