Jag har spenderat 20 timmar med Fire Emblem: Three Houses. Det finns mycket att berätta. Som hur perfekt avvägt tempot är, både i berättandet och hur dagarna struktureras i kalendern. Eller att det känns som en hybrid av Harry Potter och Persona när du springer runt bland elever och lärare för att lösa mysterier och skapa relationer. Kanske något om alla quality of life-ändringar som strömlinjeformar striderna tills de blir bättre än någonsin. Eller hur Fire Emblem: Fates tråkade ut mig genom att inte erbjuda tillräckligt mycket nytt, men att serien nu renoverats och plötsligt överstiger allt den tidigare gjort. Hur jag inte kan sluta spela, trots att Mario Maker 2, Sea of Solitude, Apex Legends, och Cadence of Hyrule sitter i hörnet och gråter här hemma. Och självklart något om spelets mindre starka punkter, som hur det inte riktigt vet hur det ska framföra exposition utan att göra protagonisten till en fullkomlig idiot.
”Va? Vet du inte vad landets huvudstad heter? Låt mig berätta lite om landets huvudstad!”

Fire Emblems starkaste kort har alltid varit det som händer på slagfälten, enligt mig. Fire Emblem: Three Houses gör den delen kanske bättre än någon annan titel i serien. Ändå är det främst berättelsen och berättandet som fångar mig. Det som alltid varit seriens (enligt mig) svagaste beståndsdel har plötsligt blivit den starkaste, och det är spelets berättande som jag vill skriva om här.
För att förstå beskrivningar av berättelsen måste man först förstå kontexten som världen i Three Hourses befinner sig. Du lever som en ung lärare i ett enormt kloster tillhörande den centrala kyrkan, som är landets de facto regering. Du har trots det vuxit upp relativt isolerad från kyrkans inflytande med din far som en gång var del av kyrkans elittrupp av soldater. Det finns härskare i andra regioner av kontinenten, men allt folk står i slutändan till svars inför den centrala kyrkan som positionerar ut mäktiga kloster i de olika regionerna. Det kan beskrivas som en världsteokrati med ärkebiskopen på toppen av hierarkitrappan. Samhället sätter histora och kunskap högt i prioriteringarna, och har rättvisa värderingar baserade i egalitet. Det är den här världen du träder in i.

Allt eftersom du socialiserar med klostrets alla invånare börjar du snart ana att många av dem ser dig som en potentiell motståndare till dem själva och till kyrkan. Det etableras långsamt en föreställning av att den centrala kyrkan och religionen placeras ovanför allt annat. Det är en del av en zeitgeist som till synes formats av skrämselpropaganda, där studenter tas på studiebesök till stidsfält för att bevittna hur kyrkans armé slår ner allt motstånd, med ett uttalat syfte att avskräcka dem från att ta upp vapen mot kyrkan i framtiden. Det som gör det så gripande är att kyrkan inte alls framställs som någon sorts medeltidsnazister. Tvärtom. Ärkebiskopen favoriserar dig, och är full av empati och medmänsklighet. Eleverna i din klass förtror sig till dig. Dina lärarkollegor är hjälpsamma. Kyrkan är emot ett uppdelat klassamhälle och behandlar alla studenter lika oavsett urpsrung, till den mån som adeln kan gå med på. Klostret tar till och med in studenter med andra religionsuppfattningar än kyrkans. Det här är goda människor med goda avsikter, och du upptäcker plötsligt att du tvivlar på dina egna åsikter när tveksamma handlingar begås mot krigsfångar och politiska motståndare med religionen som motivering.

Krigsfångar och politiska motståndare visas inte heller upp som antingen tydliga offer eller klara angripare. Du ser dem både från kyrkans perspektiv, och från ena änden av deras spjut när de springer mot dig i förtvivlan. Det finns både skäl till att vara odelat emot spelets antagonister, och anledning till att ibland stanna upp och tänka efter. Det är en osäkerhet som hela tiden hänger över dig, men som blir lättare och lättare att undvika allt eftersom du lär känna personerna omkring dig närmare. Det blir mer och mer ”vi mot dem” ju mer du blir en del av en samhörighet. Du får då och då chanser att ifrågasätta, att säga ifrån. Och varje gång skjuter du upp det tills senare, och avvaktar för att se vart det leder — trots att det känns som att en storm närmar sig och att du någon gång kommer behöva ta en fast och bestämd ställning. Har kyrkans varningspropaganda och nolltolerans fungerat? Du vill inte förlora den goda relationen du har med ärkebiskopen, eleverna, soldaterna, och kollegorna. Vilka känner liknande som du? Vem vågar du prata om det här med? Du avvaktar lite till, bland enstaka försiktiga viskningar om strukturer och hierarkier.

Spelet blandar det alldagliga vardagslivet och lättsamhet med ett täcke av det religiösa och politiska klimatet, vilket gör att du upplever det som förmedlas inifrån. Mitt i tebjudningarna, lektionerna, de flirtiga konversationerna, och de putslustiga situationerna smyger sig då och då en underliggande känsla av McCarthyism in med subtila hot såväl som uttalade varningar från goda personer som är dina vänner. Kontrasten är obehaglig. Resultatet är imponerande. Du är osäker.