Man kan säga att jag började spela någon gång runt 6 års ålder, även om jag inte fick min första konsol förrän jag var 10 år. Innan mitt Super Nintendo fick jag nämligen både låna min morbrors NES, såväl som spela på familjens Commodore 128. Det var alltså från och med 1990 och framåt som mitt spelintresse etablerades, och nu tänker jag lista dem alla i två separata inlägg. Ibland kommer jag fuska lite, och gå efter releasedatum i olika regioner utifrån vad som passar mig och mina åsikter. 😉 Först ut här och nu är det åren 1990 till 2000 som gäller.

1990: Fire Emblem (NES)
Fire Emblem startade något stort, även om det tog ett tag för serien att bli en av de allra största. Spelet hjälpte att lägga en subgenre, och är idag större än någonsin i och med att förväntan på Fire Emblem: Three Houses är större än någonsin. Fire Emblem gjorde så mycket som imponerar på mig när jag ser tillbaka på det, och enligt mig är det den titeln från 1990 som jag fått ut mest av idag.

1991: Street Fighter II
En av anledningarna att skaffa SNES, och ett av få spel där jag faktiskt försökte utmana på svåraste nivån. Det är något med Street Fighter II som jag inte kan sätta fingret på. Alla sprites, bakgrunder, låtar, och ljudeffekter som sitter djupare i min ryggrad än kanske något annat spels. Serien har sedan dess tappat mig, för längesen. Men jag skulle kunna sätta på Street Fighter II nu, välja Chun Li, och ha jävligt roligt.

1992: The Legend of Zelda: A Link to the Past
Där har vi det — titeln som tog mig från att gilla spel som en kul grej, till att älska spel som ett intresse. Det går inte att underskatta vad A Link to the Past betydde för 10-åriga Tommy. Jämfört med de första två titlarna som jag hade spelat hos min morbror är A Link to the Past på en helt annan nivå. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Det är inte det bästa spelet i världen. Det är inte ens det bästa Zelda-spelet. Men det var här det började för mig.

1993: The Legend of Zelda: Link’s Awakening
Ja, Zelda kommer synas några gånger på den här listan. Det är ändå den kanske bästa spelserien genom tiderna, om en ska se till konsekvent kvalitet genom så många årtionden. Link’s Awakening är en stor del av det arvet, och är ett av de mest experimentella titlarna i serien tillsammans med Link’s Adventure och Majora’s Mask. Det är ett av få Gameboy-spel som förmodligen håller även idag, vilket vi får se om remaken till Switch kommer bekräfta.

1994: Final Fantasy VI
Under börjar av 90-talet var Squares alla spelmakare på toppen av sina förmågor. Alla nyckelpersoner i utvecklingen av Final Fantasy VI presterade på nivåer de aldrig nått förut — och vissa skulle säga att de aldrig nådde samma höjder tillsammans igen. Medan A Link to the Past lärde mig att spel kunde ta mig med på storslagna äventyr i en öppen värld, så visade Final Fantasy VI mig att spel kunde tackla vuxna teman, ställa viktiga frågor, och förmedla stora känslor.

1995: Lufia II: Rise of the Sinistrals
Zelda och Final Fantasy är uppenbarligen två spelserier som tilltalar mig. Så vad händer om man skulle kombinera dem? Ett JRPG med problemlösning i tempel och grottor. Jo, då får man Lufia II. Och om det här spelet inte var så unikt i spelvärlden idag, skulle livet vara bättre. Visst finns det några JRPG som blandar in lättsam problemlösning, men ingen titel gick in så hårt för det som Lufia II. Serien har ett litet kultfölje, men slog aldrig riktigt igenom till det allmänna medvetandet. Men om någon frågor mig vilket det bästa JRPG-spelet från 90-talet är svarar jag varken Final Fantasy VI eller Chrono Trigger.

1996: Super Mario 64
Det behövs ingen motivering. Det behövs ingen förklaring. Även om du inte håller med, eller ens gillar spelet, så förstår du vad det handlar om. Super Mario 64 gjorde var A Link to the Past och Final Fantasy VI lyckades med, och förändrade min bild av vad spel kunde erbjuda. Inget annat spel kommer ge mig samma känsla som Super Mario 64. Dels för att det är svårt att ta ett så revolutionerande steg igen, men mest för att jag inte längre har ett barns förundran. Det går inte att beskriva nostalgin som Super Mario 64 fyller mig med. Det går inte att beskriva, punkt.

1997: Final Fantasy VII
Man skulle kunna säga att Final Fantasy VII var det viktigaste spelet på Playstation. Visst, Wipeout och Tekken lade en solid grund för Sony och drog en publik som sökte efter något lite mer vuxet och sofistikerat — något som började spela för 5-6 år sedan kunde dras till nu när de var tonåringar och lite coolare. Men så här i efterhand tänker jag påstå att det var Final Fantasy VII som gjorde Playstation till den framgång som den blev — speciellt i väst. Mellan konsolens release och tidiga 1997 hade konsolen sålt cirka 3 miljoner ex i USA. Innan 1998 var slut hade den siffran hoppat till 12 miljoner. Så vad hände 1997? Det var såklart inte endast Final Fantasy VIIs förtjänst, men vi som minns hur enormt JRPG var där under några år och hur stort Final Fantasy VII fortfarande är vill nog ge spelet en hel del credit.

1998: The Legend of Zelda: Ocarina of Time
1998 är, enligt många, det bästa spelåret någonsin. Starcraft, Half-Life, Metal Gear Solid, Pokémon, Gran Turismo, Banjo Kazooie, Tekken 3, och… The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Spelet som förmodligen toppar fler listor än någon annan titel. Spelet som stod högre ovanför sina samtida konkurrenter än något annat spel sedan dess. Spelet som inte bara levde upp till sitt namn med klivet in i 3D. Spelet som inte bara etablerade nya spelmekaniker som vi ser versioner av än idag, och på många sätt lade grunder för moderna spel. Jag vet inte om jag fortfarande håller det som tidernas bästa spel — det beror mycket på vilka kriterier jag går efter. Men jämfört med 1998 års andra titlar befinner sig Ocarina of Time i en annan dimension.

1999: Unreal Tournament
Det är många spel på den här listan som skakade om min syn på mediet. A Link to the Past, Final Fantasy VI, Super Mario 64, och faktiskt även Unreal Tournament. Första gången jag spelade Unreal Tournament var på pappas laptop. Datorn hade inget 3D-kort, så jag körde med software rendering. Det var året innan ADSL nådde oss, så jag kopplade upp mig med vårt 56k-modem. Det var pixligt, det var lagligt, och det var fullkomligt underbart. Jag minns fortfarande första gången jag spelade, och hur jag inte kunde gå och skjuta samtidigt. Raketerna hamnade oftare på mina fötter än på mina motståndare. Men gud, så spännande det var att spela mot andra. Än idag är det en drog som jag inte gjort mig av mig, och allt startade här.