När man har många åsikter är risken stor att man någon gång kommer ha fel. Speciellt när man försöker yttra dem på ett delvis underhållande sätt som ska väcka känslor, då det ofta resulterar i att man tar till överdriven retorik med extrema exempel. Det är ett sätt som jag uttryckt åsikter på i snart tio år, långt innan jag började skriva om spel. Det finns både för- och nackdelar med det sättet att skriva. Starka ord och övertydligt illustrerade åsikter kan väcka uppmärksamhet, men de kan även göra så att budskapet missas och gråzoner försvinner. Jag har därför lärt mig att det för det första är klokt att verkligen lyssna på kritiken som riktas mot mina åsikter, och inte avfärda det på en gång. För det andra har jag lärt mig att även själv försöka rannsaka mina yttranden, och eftersom jag är mer bekant med mina texter än någon annan någonsin kommer bli upptäcker jag hål som andra missat. Ett sånt hål tänkte jag ta upp nu.
Spola framåt ett par månader, och jag skriver ett inlägg om hur spel efter spel låter oss skjuta vågor av mörkhyade människor. Vare sig det handlar om muslimer i mellanöstern, knarkhandlare i Sydamerika eller rebeller i Afrika skjuter vi fler mörkhyade personer nu än någonsin tidigare. Och det är här jag måste stanna upp för att känna efter om jag inte kör med dubbelmoral. Kan jag verkligen säga att rasism och homofobi i militärspel är okej för att det reflekterar verkligheten, för att sedan bekymra mig över alla dessa mörkhyade människor i väpnade konflikter världen över? Visst kan man oroa sig över effekten av homofobiska kommentarer och onyanserat skjutande av mörkhyade, men kan jag verkligen avfärda kritiken mot det ena medan jag själv kritiserar det andra? Det känns som att det ligger en konflikt i hur jag hanterat de här två ämnena. Kanske finns det något jag inte tänkt på än. Något som ursäktar mig. Men tills jag hittar något sånt får jag helt enkelt be om ursäkt för min egen blinda dubbelmoral.
Nu blev det här ett jävligt navelskådande inlägg, men så är det här ju faktiskt en blogg också. Och var ska man annars publicera navelskåderi om inte i en blogg. :p
Det var ett fint, till viss del självkritisk och ärligt inlägg. Ett sånt inlägg som kan göras när man uppnåt en viss mognad, och kan se sig på sig själv, utifrån.
Jag kommer på mig själv med jämna mellanrum i samma situation. Lite nästan beroende på humör och en marginellt ändrad infallsvinkel på ett ämne, kan få mig att inta två olika helt olika ställningspunkter, fast grundinformationen är densamma.
Jag kan också se det som en ganska hög grad, om än ibland lite förvirrad sådan, av utvecklad empati. Man har en förmåga att se saker ur olika synvinklar.
”Im getting fucked upp the ass, over here!” kommentaren från BF3 är ett sådant exempel. Må så vara att det är ”realistiskt”, men få homosexuella uppskattar kanske att en dödlig situation beskrivs så.
Hmm jag undrar om det inte vore bäst att diskutera med homosexuella och ”mörkhyade” för att inta en ståndpunkt som de själva anser vara den bästa?
Å andra sidan tycker jag att man borde förhålla sig som skolbarnen i South Park – gör ingen skillnad på dem, människor som människor, folk kan få vilka dumma idéer som helst, det viktiga är väl att man inte har dåliga eller nedvärderande avsikter i det man gör?