Legenden VS Linus

När jag precis hade spelat klart Zelda: A Link To The Past hade jag god lust att skriva en lång utläggning om varför det var alldeles sämst i hela världen. Sen åt jag lite kladdkaka, tittade på några avsnitt Svampbob och så blev det en helt annan text. Men låt oss börja från början.

I begynnelsen fanns det en grå låda. Inte i mitt hus, visserligen, men hos min granne. Och hos min ingifta morbror som jag var lite rädd för. Inte rädd-rädd, men lite nervös. Han hade skägg och tatueringar och… jag tappar tråden här, va? I alla fall, morbrodern hade också Zelda 3: A Link To The Past.

Jag fattade ingenting. Alls. Jag var liten. Spelet var på engelska. Jag började spela på någonannans sparning. Helt plötsligt var jag en kanin och kunde inte göra något. Hur hände det liksom? Så jag slutade spela. Spelade Mario och skit istället. Saker man fattade. Och så blev jag äldre och livet gick vidare.

Efter ett par år förstod jag att det där skumma kanin-spelet jag spelade som liten ansågs vara the bee’s knees. Och efter ytterligare några år bestämde jag mig för att det var dags att verkligen ta itu med spelet. Vilket jag nu gjort. Alltså.

Jag vet inte riktigt… vad jag ska skriva. Allt är liksom skrivet. Det är ett av de mest högprofilerade spelen genom tiderna, älskat av alla och analyserat till döds. Hade jag tyckt något nytt och spännande hade jag ju kunnat skriva det. Typ ”A Link To The Past är typ supersämst och ultradåligt”. Hade jag kunnat skriva. Och få enorma reaktioner. Men de tycker jag ju inte. Så det hade varit ljug.

Kvar finns då att plocka finsmakarpoäng och skandera att det minsann är det bästa jag någonsin lagt mina flottiga labbar på. Men det stämmer inte heller. För även om det är ett förbannat bra spel ut i varenda pixel – så är det inte bäst. Den hyllningskör som finns gällande A Link To The Past har å ena sidan fullständigt rätt, men å andra sidan inte. Zelda är nämligen precis så bra som folk säger, men att säga att det är bäst är att undervärdera motståndet.

Först och främst: Zelda 3 är ett gammalt spel. 20 år gammalt. Vilket i TV-spelsvärlden är typ jättegammalt. Heffner-gammalt. Sjukt jävla supergammalt. Och eftersom jag är ungefär ett halvt sekel yngre än resten av redaktionen så har jag en lite annan syn på gammalt. Gammalt är oftast inte lika bra som nytt. För även om ett spel till fullo utnyttjar de tillgängliga resurserna så hamnar det på efterkälken efter 20 år.

För ett spel att vara gammalt blir som att börja i uppförsbacke. Det krävs en betydligt högre genomgående kvalitet för att ens ha en chans i matchen. Och även om Zelda levererar en nästan skrämmande hög kvalitet, så finns det moderna spel som är bättre.

Med det sagt… kan jag inte förneka att jag mellan det att jag började spela A Link To The Past och det att jag mördade Ganon till döds inte rörde ett annat spel. Deus Ex 3, som jag var mitt i, tänkte jag inte ens på.

Gammalt som gatan, eller ej, Links äventyr i Hyrule är ju faktiskt dundermysigt. Det har en slags naiv charm över sig som påminner om barndomsäventyr i skogen bakom huset. Världen innehåller det där svårdefinierbara som gör att man bara vill stanna och upptäcka. Det finns precis lagom många hemligheter som är precis lagom svåra att lista ut. Under stora delar av spelet sitter jag och fånler stort, samtidigt som jag skriknynnar med i huvudtemat. Och mycket bättre betyg än så – finns faktiskt inte.

PS. Åh, jo, förresten. Det där slutet. Bosshelvetesjävlapisskithelvetet. Det började schysst, men att sätta in hål i golvet som resulterar i instafail i bossens slutskede är inte helt okej. Speciellt inte när mina träffar på honom bestraffas med ett tyskjuck (läs: ett hopp bakåt motsvarande att bli puttad av en juckande tysk vid namn Hans) som skickar mig över halva planhelvetet. Fan!

PPS. Jag vill tacka Chris ”Chrishka” Jonasson som var vänlig nog att låna mig Världens Sladdrigaste Gamecubekontroll™. Den gjorde alla precisionsmoment stört omöjliga, men jag kunde i alla fall spela spelet.