Som ni kunde läsa här på Svampriket för mindre än en vecka sedan började jag spela tv-spel någon gång i slutet av 80-talet. Då var det i princip otänkbart att det bara skulle sitta en ensam person där på golvet alldeles för nära tv:n. Oavsett hur många spelare spelet hade stöd för var tv-spelande en social aktivitet, något som i de allra flesta fall gjordes tillsammans med andra.

Men tiden går, vi blir äldre, och tv-spelandet förändras. I mitt halvvuxna liv, när jag var sisådär 20-28 har säkert 90 procent av mitt spelande gjorts utan andra personers fysiska närvaro. Det är något jag lärt mig acceptera och till sist trivas med, och länge såg jag spelande som ”min egen grej” som jag inte ville dela med mig av annat än i undantagsfall (läs: fest).

Bara för att merparten av mitt spelandes gjordes utan någon annan person i rummet betyder inte det att jag spelade själv. I alla år har jag uppskattat onlinespelande och antalet timmar jag ägnat åt World of Warcraft, Warhammer Online, Quake Live och sedermera nyare spel som de senare i Call of Duty-serien.

Men på senare år har jag börjat sakna det där med att trängas med andra framför tv:n eller datorskärmen. Vetskapen att jag kan armbåga polaren i sidan om hen prickar mig med ett skal eller får in det avgörande slaget som dödar mig.

Vilken nedrans tur då att det blev 2014. Jag har inte tänkt på det under året som gått, men såhär innan jul när jag försöker summera spelåret inser jag vilket fantastiskt år det varit för soffträngsel och vassa armbågar.

Årets bästa spel?

Årets bästa spel?

Towerfall: Ascension, Mario Kart 8, Super Smash Bros. är tre spel som utan tvekan kommer att hamna (högt) på min personliga GOTY-lista för 2014. Det de har gemensamt är att de alla tre kan, och bör, upplevas i goda vänners lag. Men listan över spel som lämpar sig för lokalt multiplayer är längre än så. Octodad: Dadliest Catch, Sportsfriends och Lara Croft and the Temple of Osiris är bara några exempel på spel som fått mig att bjuda in mina vänner innan jag kunnat recensera dem ordentligt.

Jag vet inte om det är min ålder eller något annat som skapat den här plötsliga återkomsten av begäret att få gnabbas med vännerna i soffan eller något annat. Vi 80-talister hade inget annat val än att ringa polarna om vi ville spela mer än en spelare åt gången. Vi ska heller inte glömma att det är vi mellan 25 och 35, med våra förhållandevis stora disponibla inkomster, vars gunst många av spelutvecklarna vill vinna. Spelar de bara på vår nostalgi, eller är det helt enkelt så att hela den spelande världen kollektivt fått lite för mycket onlinespelande och lite för lite fysiskt utbyte när vi spelar?

Jag har ingen aning om hur det ser ut för de som växt upp med onlinemöjligheter i alla sina spel. Är de lika benägna att bjuda hem sina vänner för en spelkväll och lite gnabb, eller spelar de hellre, som de är vana vid, med polarna på nätet? Kanske har vi någon lite yngre läsare här på Svampriket som kan upplysa mig?

Hur det än ligger till är jag vrålförtjust över att jag 2014 fått fler anledningar än någonsin att samla gänget för långa, svettiga kvällar i soffan. Jag hoppas innerligt att det här inte bara är en slump eller en trend som kommer att försvinna igen till förmån för det allsmäktiga world wide web.

För säga vad man vill. Att höra någon noobs headsetknastriga förtvivlan när du respawnfraggat hen för tionde gången i rad går inte upp emot att se ilskan i en god väns blick när du träffar hen med ett blått skal tre meter framför mållinjen.