Messenger Basket

Ibland händer det bara, det kommer ett spel från ingenstans som vänder upp och ned på ens liv. Den sista platsen jag trodde jag skulle få en så överväldigande spelupplevelse var i Messengerappen i min telefon. Men det är bara att skicka en basketbollemoji till nån och trycka på den! I alla fall för de flesta.

Vad händer egentligen vid 50?!

Låt oss börja med presentationen. De raka linjerna utstrålar en stilrenhet jag inte sett sen Tetsuya Mizuguchi levererade digitalt LSD i Rez. Basketbollen skalar perfekt när den mjukt rör sig naturtroget över skärmen framför bakgrunden som ger fin kontrast – vit är en otroligt underskattad färg. Allt är perfekt ackompanjerat av underbar musik från Younger Brother tack vare den smarta Spotify-integrationen.

Spelet i sig lånar de bästa elementen från Dark Souls, att dö och förlora allt. Tänk att ha den känslan i fickan, tillgänglig när du vill! Likt just From Softwares spel sätts det stort fokus på ett djupt spelsystem; det märks verkligen när du måste ta med tummens krökning i olika vinklar i beräkningen när du skickar iväg bollen. Att kasta från vänster eller höger sida är som helt olika världar, som Dark och Light World i A Link to the Past. Höger är Dark World.

EXKLUSIVITETEN!

En känsla av exklusivitet infinner sig också när jag med förtjusning ser flera i min bekantskapskrets som förgäves spammar emojibollen i chatten utan att få det att fungera. Då känner jag mig som att jag sitter på ett mint Mr Gimmick, en skatt bara för mig. Zuckerberg har verkligen tänkt till här, han har skapat ett sug hos publiken. Ett sug som också infaller sig när svårighetskurvan, likt ett plattformsspel från ett Nintendo i högform, så perfekt får en att hela tiden utvecklas utan att man tänker på det. Vad händer egentligen när man når nivå 50? Jag måste få veta!

Jag känner också en spirituell koppling här. Likt Hotline Miami faller jag som i trans, men där rått våld var lärdomen när Jacket gick loss så kan jag här förnimma en känsla av vägledning. Som när Journey visade oss vad interaktiva känslor var, fast mer subtilt. Jag måste fortsätta spela för jag har inte helt lyckats analysera det komplexa djupet än. Jag ser dock tydliga paralleller till Den andalusiska hunden, fast med bollar som passerar knivseggen istället för ögon.

Messenger Basket kallar jag det, för det är något så unikt som ett spel utan namn. Precis som Metallicas svarta album så behöver det dock ingen benämning, för det står för sig själv ändå. Det bryr sig inte.

Messenger Basket är som Svampriket – briljant men så jävla dumt.