Jag är inte ekonom. Eller marknadsanalytiker. Eller ens nästan kvalificerad att uttala mig i en majoritet av frågorna jag frekvent uttalar mig i. Jag är bara en snubbe som spelar spel och har åsikter.

Så låt oss prata om kapitalism.

*Skrikande gitarrsolo*

”Kolla! En tjej! Det betyder att det inte är någon ojämlikhet!”

Så vita, straighta cis-män är överrepresenterade i spel. Detta är inte nyheter. För någon. (Okej det finns fortfarande människor som kommer peka på Samus Aran och Tomb Raider som bevis för att det inte stämmer, men herregud, det är ett objektivt faktum, sluta larva er). Ändå kan man alltid räkna med samma reaktion varje gång frågan om representation i spel tas upp: en anstormning av meningsmotståndare, som bara råkar ha samma ras- och könsuppdelning som huvudrollsinnehavarna de försvarar, störtar fram med en uppsjö argument som nästan alla kokar ner till “det är inget problem, sluta gnälla”.

Och en subkategori av de argumenten är att spelutvecklare bara svarar på marknadens efterfrågan. Den osynliga handen sträcker sig in i våra spelstudior och modellerar en armé av vita, straighta cis-män, för att det är vad massorna vill ha. Och det är det jag tänkte prata om i den här texten. Idén om den objektiva marknaden, en känslo- och fördomsfri naturkraft som blir onaturligt påverkad av identitetspolitik från SJWs. Och varför det är trams.

Företag drivs av människor.
Så argumentet går alltså att anledningen till att så många spel idag har snubbe i huvudrollen är för att det är vad folk vill ha. Det är de spelen som säljer och därför de spelen som säljs. Hade folk velat ha spel med någon annan i huvudrollen hade det gjorts spel med någon annan i huvudrollen, för företag vill tjäna pengar och kommer alltid agera på det sätt som genererar mest pengar.

Och, på ytan är det ett fullständigt logiskt resonemang. Men jag skulle säga att det finns tre grundläggande problem med det.

1. Det är inkorrekt

Så jag ska inte gå allt för långt in i min kritik mot fetischiserandet av ett ekonomiskt system och den nästan religiösa tron på den fria marknaden, för det här är inte ett politiskt forum och jag ska försöka tona ner mina mer… radikala tendenser. Men jag tänker avslöja en hemlighet:

Företag drivs av människor.

”Hej, vi är människor. Typ.”

Det är chockerande, men sant. Företag utgörs och drivs av människor. Vanliga människor. Som du och jag, fast med finare kostymer. Och människor är inte perfekta rationella varelser. Tvärtom är vi ganska bedrövliga bollar av känslor, fördomar och invanda beteenden. Så även om det är ett logiskt antagande att någon som vill maximera vinst kommer att agera på ett vinstmaximerande sätt, så går det inte att på samma sätt anta att de vet exakt vilket sätt det är.

Och visst, det görs marknadsundersökningar och man följer noggrant försäljningssiffror och har experter som också har fina kostymer, men det är i slutändan begränsade verktyg. Så företag kommer inte göra det som genererar absolut mest vinst, de kommer bara göra vad de tror genererar absolut mest vinst.

“Men den osynliga handen” kanske du upprört skriker nu. Till vilket jag svarar att den osynliga handen är en tankemodell som tenderar att kraftigt övervärdera marknadens effektivitet och dess objektivitet.

Jag skulle argumentera att inte ens i den renaste formen av ideal kapitalism så finns belägg för att någon osynlig hand skulle leda marknaden till det mest effektiva resultatet. Snarare fungerar kapitalismen som en slags corporate darwinism. I båda fall sker en utveckling mot mer och mer effektiva lösningar på problem, och i båda fall sker det till stor del genom trial and error. Bra utvecklingar tas vidare och dåliga dör ut. Men det finns inget som säger att utvecklingen går den absolut bästa vägen. Den går bara den första vägen man stötte på som var bättre än den föregående, oavsett om det kanske fanns en tredje väg som var bättre än båda som man inte listat ut än.

Man kan alltså inte ta vad företag gör som något slags facit för vad som är det bästa möjliga alternativet.

2. Det är inkonsekvent

Idén bakom argumentet är att alla beslut som tas av företag är 100% rationella och perfekt utformade för att generera maximal vinst. Vi har redan etablerat att det är trams, men de som använder argumentet måste åtminstone implicit hålla det som en sanning.

Den truismen verkar dock bara gälla när besluten är sådana som personen som för argumentet håller med om. Så länge besluten som tas är att majoriteten av huvudpersoner i spel eller film eller whathaveyou ska vara vita män, då är det ett beslut tagit med enbart ekonomiska motiv i tanke (och ja, vi kommer till delen där det inte på något sätt innebär att det är ett beslut som inte kan kritiseras), men så fort ett spel eller en film kommer ut med en lite mångfald skriker samma grupp om att det skulle vara någon slags SJW-konspiration.

Mångfald (någorlunda i alla fall). Ett bra sätt att tjäna pengar.

Men, my dudes, jag håller med i ert ursprungliga argument i alla fall till punkten “företag vill tjäna pengar”. Och hade företagen inte trott att ökad mångfald kunde generera feta dolares så hade de antagligen inte försökt sig på det. Och även om jag står fast vid att företag inte alltid tar de bästa besluten, så vill jag nog ändå tro att det här är ett ganska solit sådant.

Disney är ett typexempel på det här. Sen de tog över Star Wars har uppsättningen karaktärer blivit betydligt mindre homogen. Pixars senaste film, Coco, riktade sig ganska tydligt mot en latinamerikansk publik. Och Black Panther, ja… det är en grej.

Disney gör inte de här besluten för att vara snälla (även om det säkert finns många i företaget som är drivna av faktisk passion för att producera den typen av filmer) utan för att de inser att den vita, heterosexuella cis-snubben med stor sannolikhet inte kommer vara den mest köpstarka marknaden inom kort. De framtidssäkrar sig. Och tjänar miljarder doing it.

Så om argumentet är “man kan inte kritisera beslut tagna för att tjäna pengar”, så kan man inte heller kritisera beslut som leder till större mångfald.

Så vi har etablerat att argumentet är inkorrekt och att det appliceras inkonsekvent. Vilket för oss till den tredje, och viktigaste, punkten.

3. Det är irrelevant

Även om du inte håller med mig om att företag tar imperfekta beslut, eller att den idén på något vis står i konflikt med idén att beslut om mångfald är dåliga beslut, så är min slutkläm: vad spelar det för roll? Att ett beslut är utformat för att generera störst mängd pengar gör det inte till ett bra beslut. Det gör det till ett bra beslut ifall ens mål är att tjäna pengar, absolut, och företags mål är att tjäna pengar, ajjemen, men vi diskuterar inte företagsekonomi här. Vi diskuterar spel som en kulturyttring.

En objektivt bra film?

Och ja, alla kommersiella kulturyttringar är på ett eller annat sätt bundna till det ekonomiska system vi lever i och kraven på att gå med vinst, men när vi diskuterar dem så måste vi väl ändå kunna till viss del frånkoppla oss från det? Det är ingen naturlag, ingenting som inte går att diskutera, kritisera och, ja, till och med förändra.

The Emoji Movie var en enorm ekonomisk succé. Den drog in hutlösa mängder med pengar till studion som producerade den och att släppa den var således ett väldigt bra beslut om man enbart tittar på den aspekten. Men herregud låt oss inte göra det. För The Emoji Movie är ingen bra film. Den är hemsk. Bedrövlig.

Att argumentera mot de som vill ha mer mångfald i spel med den här typen av logik är i bästa fall att missförstå poängen och i värsta fall ett försök att medvetet tysta diskussionen.

PS.

Den här texten är skriven utifrån de generella ramarna av ett relativt ofta återkommande argument. Jag har inte använt ett specifikt exempel, vilket innebär att man absolut kan argumentera för att jag har presenterat en något överdriven version av argumentet och att det finns människor som använder det som håller med om vissa men inte alla delar av det, så som jag har presenterat det.

Jag skulle argumentera för att allt jag säger är den logiska slutpunkten av alla versioner av argumentet, men om någon inte håller med finns det ett kommentarsfält nedanför.