Jag spelade igenom hela kampanjen i Halo 4 mer eller mindre i ett streck. När eftertexterna väl rullat stirrade jag en liten stund på skärmen. Sen gick jag in och körde multiplayer. Och efter ytterligare några timmar inledde jag varv två på kampanjen.

Det tror jag är ett bra sätt att inleda den här recensionen. För det är viktigt att komma ihåg den saken när jag börjar kritisera saker i spelet. Jag är nämligen lite extra gnällig eftersom jag hade ganska tydliga tankar om hur jag ville ha spelet. I en del fall blev det inte som jag önskade. Men oavsett min kritik så spenderade jag en hel dag med spelet utan att tröttna det minsta.

Halo 4 bjuder på ny HUD och nya saker att döda.

Att säga att det är nya utvecklare bakom Halo 4 är inte helt sant. Visst är 343 Industries ett nytt namn, men mycket av folket är detsamma. Och det märks. 343 Industries har verkligen lyckats helt fantastiskt väl med att förvalta vad som gör Halo. Det ser ut och känns Halo på precis rätt sätt, även om de gjorde mig lite orolig i början. Att slänga in ett för spelserien otroligt okaraktäristiskt QTE som inte tillför något på första banan och sedan inte återanvända elementet förrän spelets absoluta slutskede är bara konstigt.

Men, utöver den detaljen känns det som att komma hem för en gammal Halo-spelare. Designen är välbekant och man har lyckats återta lite av renheten som gick förlorad när man plottrade ner precis allt med neonslingor i Halo Anniversary. Samtidigt har man lagt till nya element, framförallt den nya orangelysande Promethen-techen, som tillsammans gör det här till seriens mest visuellt slående spel sen ettan gjorde entré, back in the days.

Det är snyggt som tusan och blir inte sämre av att grafiken slår alla andra spel i serien med marginal. Det är en ren fröjd för ögonen. Och för öronen, för den delen. De nya vapenljuden ger en helt ny tyngd åt tidigare ganska fjösiga vapen. Skillnaden är enorm. Det enda stället där jag tycker att ljudbilden brister är Warthogens motorljud. Den har kanske alltid låtit som den gör, men jag har aldrig reagerat på det som nu. I relation till de andra, tyngre ljuden låter bilen malplacerad. Som en övervarvad crossmoppe. Ungefär.

Splitterny rymdfuling

Till skillnad från majoriteten av FPS-spel idag har jag alltid varit väldigt fascinerad av storyn i Halo. Otaliga gånger har jag försökt sätta ord på känslan av att för första gången upptäcka ringvärlden. Därför var det, såklart, men stora förhoppningar jag körde igång kampanjen i fyran. En ny värld att upptäcka med helt nya fiender. Mumma!

Tyvärr måste jag säga att storyn känns lite tunn. Man gör inte tillräckligt för att börja om på ny kula utan Retconar* istället in fler element i en redan oöverskådlig backstory. Jag rycks fortfarande med och engageras men som helhet känns det lite blekt. Och även om man lyckts med de riktigt intensiva striderna och episka scenerna saknas de lugnare partierna. Bland de bästa minnena från första spelet är just tillfällena när musiken tystnade och man fann sig springande ensam över öppna fält. Nu finns sällan tid att andas ut.

Japp, Covenants dyker upp igen, om än med en något annorlunda look.

I Halo 3 slöts det fred med Covenanterna och därför behövs det såklart en ny fiende. Nu dyker visserligen covenanterna upp lite väl mycket som skurkar ändå, men de får i alla fall sällskap av en hord av Prometheans. De nya fienderna saknar lite av den omedelbara charmen hos covenanterna. De är lite för lika varandra, lite för få och lite för karaktärslösa. Men det ändrar inte det faktum att de är förbannat roliga att mörda,

Också en hel hög med vapen är nya. Bland dem är det framförallt Forerunner-arsenalet som är grejen. Och satan i gatan vilken grej det är. Varje nytt vapen känns som en liten, liten dödsbringande julafton. Man finner sig snabbt tittandes snett på Covenanternas gamla plastleksaker. Bland de gamla vapnen har vissa ersatts av snarlika varianter och de andra piffats upp rejält. Det tydligaste exemplet på uppiffningen är den gamla trotjänaren Assault Rifle som fått en helt ny tyngd, mycket tack vare de tidigare nämnda uppsexade ljudeffekterna.

Ratta Mech. Som en Master Chief.

Överlag är jag nöjd med vad 343 Industries har lagt till i serien. Jag ville inte ha samma gamla, och allt från nya vapen till mechs(!!) känns jävligt bra. Men där är ett av de stora klagomålen jag har på 343 Industries sätt att förvalta seriens arv. Det är lite väl… fegt. Visst har man slängt in nya fiender och nya vapen, men man har ändå inte riktigt haft modet att fullt ut släppa det gamla. Istället ser vi samma gamla Covenanter och rymdmariner igen. Och det känns onödigt. Covenants är gjort och den stora mängden rymdsoldater och militärlingo var det som fick mig att delvis tröttna på serien. När nästa spel i serien kommer så hoppas jag att man vågar lite det nya materialet lite mer.

Okej. Så. Nu har jag gnällt på varenda liten detalj det finns att gnälla på i Halo 4. Allt som inte blev precis exakt som jag hade hoppats. Vad skönt. Då ska jag fortsätta spela. För man ska inte glömma det. Halo 4 är, mina klagomål till trots, sjukt bra. Att rädda världen (för 374e gången) i kampanjen och brassa rymdbly mot onlinetöntar i multiplayer är skitkul. Stor tumme upp. Varm rekommendation. Solklart köp. Och så vidare och så vidare. Hejdå, nu ska jag spela.

*Rättelse: Efter att ha gjort en djupdykning i Halos backstory visar det sig att allt man får reda på i Halo 4 sedan tidigare är förankrat i Halos universum via böcker och liknande. Man har alltså inte retconnat, det är bara jag som inte haft tillräckligt bra koll. Att bakgrunden är alldeles för invecklat får dock ytterligare vatten på sin kvarn.